John Ericsson (dikt av Hugo Tigerschiöld)

På Wikipedia finns en artikel om John Ericsson.

I.
På Oceanen.
Där plöjer ett skepp Atlantens våg —
Är det ute på hotande härnadståg? —
Kanoner ligga i rader på lur
Bak fregattens pansarmur.
Från flaggstången vajar i bugter mjuk
Amerikas stjärnströdda duk;
Få däcket vakten i vapen går.
Och fartygets namn är Baltimore. —
Men örlig är ej dess syftemål,
Kanonerna mala ett annat mål,
Af kulorna göres ej bruk.
Denna stolta färd
Är en hyllningsgärd,
Hvars like ej varit ett folk beskärd.
Det brusar kring förn på Baltimore,
Det yr af Atlantens fragga,
Där högt öfver däcket en kista står,
Som är svept i en blågul flagga;
Vid kistan vakter skyllra gevär.
Den man, som sofver i döden där,
Han är svensk.
Och hans namn, som ryktet kring jorden bär
Vid kanonernas dån,
Hans namn är John Ericsson

En konungs like
Han färdas nu genom sitt rike,
Då öfver världshafvets vidd han far.
Se folkens jublande hyllest
På frihetens svinnande strand
Och dess återsvar
I hans väntande fosterland
För naturen är icke till fyllest —
Nej, solen ärar hans ban:
Öfver blånande ocean
Hon lägger i guld hans eriksgata;
Kring skeppets pansrade skrof
Hör böljorna brusa hans lof
Och vindarna sjunga hans ära.
Till hvarje världens hamn
De bära
Uti sin famn
Hans svenska namn.

II.
John Ericsson.
Yngling än, han längtar bringa gärden
Af sin kraft åt älskadt fosterland:
Han har mod att öfverge dess strand
För att kunna gagna hela världen.

Jordens folk, de äro alla bröder.
Hafvens gränsflod mannen syns för bred —
Och propellerns hvirfvelblad han vred:
Öster förs mot väster, norr mot söder.

Slafvar kräla än i farmarns kojor,
Mörker höljer deras grymma sår —
Hjelten skapade sin monitor
För att spränga millioners bojor.

Res dig upp, du tillhör mänskligheten,
Broder, gå, när helst du vill och hvart!
Intet gör dig att din kropp är svart,
Blott din själ är hvit och gudsmedveten.

Vaknad frihet öfver världen talar.
Hennes segerdån på Hamptons redd
Rullar väldigt öfver hafvens bredd
Ända in i Himalayas dalar.

Det är mening med hvart mänskohjärta,
Hvarje ädel viljas fjederstål
Drifver världen mot dess drömda mål:
Allas väl förutan någons smärta.

Tömda varda skogens bränslebodar,
Jordens stenkolskällare blir tom —
Himlens sol är allas egendom.
Se, den gamle hennes elddjup lodar.

När för jorden stunda bistra öden,
Skall med glöden af Saharas sol
Efterfolket omkring dunkel pol
Möta kölden och dess nabo döden.

Och han egnar lifvets sista stunder
Åt den rymd, där ögat ej ser strand.
Hvarest jorden sväfvar som ett grand —
Hvar är ofvan där och hvar är under!

För sitt hopp en ljusets strand han finner.
Slägten kallna under dödens blund.
Solar slockna, brustna i sin grund,
Men Guds kärleks ureld evigt brinner.

III.
Fäderneslandet.
Mitt fosterland! I flydda tider
Du ofta dina flottor mött
Vid återkomst från vunna strider,
Der härar för din ära blödt.
I dag en segrare anländer,
Men utan blod vid sina händer.
Hans slagfält var den vida värld,
Och arbetet hans segersvärd.

Med segrarn blåser in den unga,
I vester födda, friska vind.
Den vidgar ut din klämda lunga,
Ger rosor åt din bleka kind.
Statt upp, än kan du lagrar skära!
Ty vet, att arbetet ger ära,
En större ära än som vanns
Med vapenstriders segerglans.

Mitt fosterland! Din döde hjälte
Har aldrig kämpat blott för dig.
Fast skild från dig af hafvets bälte,
Han hela lifvet älskat dig.
Långt hällre än å fjärran stränder
I tempel, rest af främlingshänder,
Han ville hvila, höljd af sand,
Uti sitt gamla fosterland.

I missväxtår en silfverkista
Med helig Eriks ben blef förd
Kring slätten, som ett värk det sista
Att blidka tegarne till skörd.
Så när i dag i groningstider
Hans kista genom Sverige glider.
Skall skjuta upp bland hjärtans brodd
En frihetens och kraftens sådd.

Källa

Tidning för Wenersborgs stad och län, 16 september 1890