Jul-Kalender 1889/Litet efter sin tid
| ← I Töfsala kyrka. |
|
Vid sjön om vintern. → |
Litet efter sin tid.
Humoresk
af
—el—el—
Herr Petander steg in på tidningsbyrån, upprymd ända till inspiration, kastade rock och hatt i en knut, ref åt sig en penna och några matsedlar och slog ned som en ormvråk vid redaktionens stora bord. Rullgardinerna voro nedfälda för aftonsolen och en underlig, tungsint dager herskade i det vittra rummet.
Anstäld blott vid ett landsortsblad, kände herr P. ingen tyngd hvila på sig, ehuru det nu var första gången han skulle bära ansvaret för en tidning i egenskap af dess redaktör. För tillfället åtminstone tyckte han sig vuxen att leda en hel verld, om det blott funnits ett universalblad. Han var så laddad, att man kunnat vänta att få se gnistor springa ur knogarna på honom; kanhända ur hufvudet till och med. En stund satt han och bet i pennskaftet, alldeles öfverhaglad af idéer, obeslutsam med hvilken han skulle börja. Det förargade honom, att han i denna stund hade att göra med ett konservativt blad. Hade han helst fått följa nya skrifsättet!
Dock, det var icke tid att tänka på reformer i den vägen. Han måste börja nu. Med ledaren eller notiserna? Dessa sistnämnda blefve det väl bäst att redigera med saxen, ty han var som sagdt helt ensam om att uppduka den literära frukosten för följande morgon. I recensionerna skulle han hufvudsakligast blixtra ändå, ty han hade ofta haft den glädjen att höra, att han var giftig. Och så skulle han klippa till med anekdoter i långa banor, ty han var en stor vizare. Han visste dessutom, att det fins en del folk, som bara läser dessa och ger tidningen tusan för resten. Af skandalbitar, mord och slagsmål fans det inlemnadt en smula, och det lade han först i hop såsom gedigna godbitar, ty utan sådana saker förlorar tidningen åter en annan del af sina läsare.
Men det fans så mycket annat, när han började tänka efter.
Den politiska afdelningen? Hm. Det var litet dumt att han aldrig brytt sig om att läsa den, utom då man fört krig någonstans, ― men det går ju an att klippa. För resten fans det ett par originaltelegram. Och sedan sjöfartsafdelningen ― ― ―?
― Gif mig dagens tidning! ropade han åt faktorn. Hvad datum ha vi? ― ― Jaha ― ― alldeles. Tack!
Herr Petander tryckte handen mot ena ögat och genomransakade med det andra en bit ur ett hufvudstadsblad.
Ah, ha! Här hade han klafven till sin ledare!
Han höjde pennan öfver pappret såsom ishafsfiskaren höjer harpunen öfver hvalfisken. Nu hade han hvad han ville. Hans fysionomi utlofvade ingen modesti i detta ögonblick. Han såg ut som Saul, då han måttade spjutet mot David.
Man visste vänta sig något för morgondagen nu.
Och så vardt det också.
Det var af afton och morgon den första dagen som herr Petander var ljusets banérförare i ortens organ. ―
Mot förmiddagen satte han i väg med hyrkusk till byrån. Bladets förläggare hade telefonerat efter honom, och det såg ut att vara mycket brådt om. Med välbehag lutade han sig bakåt i droskan, han skulle nu skörda sin första triumf.
Med länga steg klef han in på byrån, men hade knappt öppnat dörren, förr än han fick dagens tidning i ansigtet i form af en i känbar vrede hopkramad boll.
― Jag är utom mig öfver att vi ej äro i Kalifornien! skrek förläggaren och regerade så att dammet stod upp i tak.
― I Ka-Ka-Ka …
― Ja, ty då skulle herrn haft sig en kula i gapet för länge sen!
― Jag har väl varit för skarp … kanske pressombudsmannen …
― Pressombudsmannen! Ja, han är likadan som ni. Acceptera sådana här missfoster som herrns kråkfötter!
― Kråkfötter? Herre!
― Ja, just! Eller skörden af en total missväxt i döpelseklotet, ifall det låter bättre. Herrn sade, att han var historiker, då han ville hit, och jag frågade hvad han studerat. Historiker, och icke ha reda på att vi ha 1888 nu![1] Anfäkta en sådan historiker! Skulle jag ha en almanack på mig, skulle herrn få lektyr till skänks.
― Hvad för slag? 1888!? Herrn ser ut som en fjoskig en!
Herr Petander tycktes också bli het.
― Fjoskig! Ja, herrn nämde sitt eget namn. Sök er till Sjählö, herre, ty på Lappviken tar man ej emot obotliga …. Läs hvad herrn har råddat i hop! Ledaren ha, ha, ha! Herrn påstår sig ha hört, att frågan om dissenterlagen och dödsstraffet skall komma att diskuteras på instundande landtdag. Och så räknar han upp några valmän också. Jag skall underrätta, att herrns landtdag afblåstes ren för en månad sedan och att dödsstraffet till först borde tillämpas pä herrn sjelf.
Herre Gud, jag läste ju i gårdagens tidning … svarade herr Petander i betydlig mån nedstämd.
― Tidningen ligger här. Jo! Se på den bara! Datum slår nog ta mig tusan in ― men årtalet, årtalet! … Den är ju af en helt annan årgång, herre!
― Läs ännu bara, får ni se. „Wilhelm konserten“. ― Hörde han den nu först? Han är ett eko, herre, som öfverträffar alla lögner man haft om alperna i Schweitz. Sen spår han, att societetshuset här i staden snart skall bli färdigt, och då är det kanske just der han rumlade i går!… Läs, läs bara!
― Det var faktorn, som gaf mig tidningen ….
― Men det var herrn, som läste den! Hade faktorn gifvit er en avisa från sextonhundratalet, hade ni säkert refererat förhandlingarna vid vestfaliska freden ….
― Men tidningen skall ha afsättning på lösnummer, skall herrn få se … Nästa dag skall jag förklara det för ett skämt alltihop. Herrn skall få se bara ….
― Hvilten naivitet! Vet ni, att ni borde gråta blod och icke stå der och se ut som om ni fattat er. Min tidning är utskämd öfver hela landet, och det är ni, ni, ni! … Och, vid alla oskalperade dumhufvuden! herrn tyckes fatta sig mer och mer! … Försvinn som ett fjun, herre, och hed högarne skyla er!
Förläggarens ton hade stigit till en fruktansvärd höjd. Han såg mycket hotande ut och håret hade stigit i vädret pä honom som borst.
― Se så, ut, säger jag, och ve er, om ni någonsin kommer mig ett stenkast för nära!… Ut! ut!
En vattenkarafin susade förbi författarens öron och kreverade mot dörrposten ett par alnar bakom honom. Han rusade hisnande på dörr.
Från första vattenbutik köpte han sig några flaskor selters, åkte derpå ned till närmaste badhus och simmade ― en hel timme.
- ↑ Humoresken skrefs i fjol.