I
Där låg vid Mälarevatten,
i ekars och björkars skygd,
en släktgård där farfars farfar
för första gången bröt bygd.
En adelig gård - fast utan
diplom eller frälsebrev,
ty släkten med plogen och svärdet
själv åtkomsthandlingen skrev.
När först de röjde i skogen,
de sporde ej kung eller jarl,
men gick budkavlen kring bygden,
då ställde de häst och karl.
De förde ej klingande tillnamn,
men kändes på skölden ändå:
dess märke - stående ulven -
var med, där det gällde att slå.
För Engelbrekt, Sture och Vasa
på rätta sidan de stått,
stormodiga jutekungar
de djärvt under ögonen gått.
Men också för varje släktled
där feltes en grav eller fler
i sockenkyrkan av gråsten
inunder släktens baner,
och mången ljushårig yngling
med kluven stormhatt lagts ned
bland bråtar nere i Värend,
bland stenrös på halländsk hed.
Så släktens yngste och bäste
för Sverige göto sitt blod;
den breda strömmen av purpur
vart så en smalare flod.
Sist rann den i tvenne hjärtan -
en gubbe om sjutti år,
hans sonson, en ljuslätt yngling,
som sett sin sjuttonde vår.
II
Där satt nu den gamle Sven Ulfsson
på Ulfskog i fädernebo.
På väggen hängde hans pansar,
hans slagsvärd från Stångebro.
Från länstoln sökte hans blickar
den unge Ulf, som där stod,
en levande sammanfattning
av fädernas kraft och mod.
Och vacker sedan! - På kinden,
som friluftslivet gjort brun,
beskuggades friska rosor
av blonda, gryende fjun.
Omkring den smidiga, raka
gestalten sig kyllret göt,
från skuldran till väpnade höften
det blågula skärpet flöt.
Ej farfar kan ögat vända
från ynglingens kära drag -
att vara konungens småsven
han reser till Tyskland i dag,
till Gustav Adolf den store,
vars bragder fylla en värld.
Ej drömmer om annat var yngling,
som mäktar lyfta ett svärd.
Fast Ulf ej har åren inne,
av synnerlig nåd han fått
en heder, som furstesöner,
därute ej skulle försmått.
I faran och segern sin herre
helt nära han följa skall -
den höge ej glömt hans fader,
som föll framför Rigas vall.
Vad farfar än innerst känner,
en darrning ej märks i hans röst,
då nu han lämnar ifrån sig
sin ålderdoms stav och tröst.
Se'n han sin ättling välsignat,
högtidligt hans avsked ljöd:
"Du är den siste av släkten -
var värdig i liv och död!"
Än finns i huset en tredje,
som syns, då hästen förs fram:
den unga Sigrid, en fränka
av stående ulvens stam.
Hon ilar framåt i förväg
till björkarna bakom grind
och ljusa tårstänkta lockar
kring flickan flyga i vind.
Ännu ett farväl, ett sista,
som andra ögon ej se -
oskyldiga läppar mötas,
då löften de taga och ge:
"Och skall jag än vandra igenom
sju kungaland, är jag din!" -
"Väl femton år ibland rosor
jag vänta vill vännen min!"
III
En lysande segersommar
därute till ända gått;
i regn av kulor och lagrar
den unge Ulf stod sig gott,
Nu hösten redan var inne
och bort ur Frankens kvarter
drog Gustav Adolf åt Meissen -
härhemma man visste ej mer.
På Ulfskog hos gamle Sven Ulfsson
i stillhet kvällen förrann
och Sigrid läste för fränden
ur rimmade krönikan.
Det tjöt och det ven kring knuten
och dankarne brunno så matt;
då ljödo hovslag vid gården -
ur halvslummer gubben spratt:
"Vem kommer så sent på kvällen?
Jag känner de hovarnas dån!
Så travar den svarte Wallhof,
som Ulf fick med härifrån."
De sprungo båda till fönstret
och Sigrid gav till ett skri -
liksom i en blåblek ljusning
en ryttare spränger förbi.
Ur stigbygeln foten lossnat
och tyglarne glidit ur hand,
den vacklande ryttaren griper
mot fladdrande manen ibland.
I nästa sekund han faller -
"O Gud, det är gossen vår!"
Barhuvad, tvärs över hjässan
han har ett gapande sår.
I blinken synen var borta.
De hörde blott höstregnets fall
och från den länkade hunden
ett ängsligt, utdraget skall.
Till golvet segnade Sigrid
på knä mellan stol och bord
och stammade halvhögt böner
i vilt förvirrade ord.
Men tyst vid familjebibeln
den gamle till morgonen satt;
han syntes tio år äldre
allenast på denna natt.
I boken var sed att skriva,
när någon såg dagens ljus,
när livet släcktes för någon
av stående ulvens hus.
Och långsamt, med ovan penna,
vid bladets slut skrev han ner
ett kors och sjätte Novembris -
nu fanns där ej plats till mer.
