Källan til rikets wan-magt
|
Hörsamt memorial → |
| Verket publicerades anonymt och är Chydenius angrepp på de så kallade Produktplakatet. Originalet är satt i frakturstil, med utländska låneord i antikva och schwabacher för emfas och citat. Ord i antikva återges här med fast teckenbredd och schwabacher med kursiv stil. |
Källan
Til
Rikets Wan-Magt.
STOCKHOLM,
Tryckt hos Direct. LARS SALVIUS, 1765.
Imprimatur |
Människan är af Naturen så fatt, at hon behöfwer andras hjelp, och måste därföre samla sig i större eller mindre Samfund; men så snart det är skedt, blifwer det oförtöfwadt ansatt af fiender, dels utom, dels innom sig. Historien wittnar ock, at de utwärtes ej på långt när störtat så många Samhällen öfwerända, som de, hwilka dolt sig i med-borgares drägt; men det är underligt, hwarföre de fläste Stater, hafwa sina ögon upmärksamma på dem, som finnas utom Samfundet; men lämna ofta swärdet bart i deras händer, som äro innom det samma, då wi likwäl borde weta, at människan är lik sig sjelf hwaräst hon är, och har altid tilfälle at lättare skada under en Patriotisk kappa, än i en fiendes skapnad: under et falskt förtroende, än i fullt harnesk.
Fria Nationer hafwa wäl på slutet märkt detta; men sällan förr med tilbörlig upmärksamhet, än de kändt pilen i sitt bröst, bleknat bårt, hjärtat fått dödande sår, och friheten lutat til undergång.
Det war ömkeligt, at se Folkets Domare i Rom ligga i sin blod slagna, redliga män omringas af basare, och darten i sitt barns bröst wara enda medlet för en Fader at förswara dess kyskhet. Men det war försent at tygla et sjelfswåld, som man i början lämnat lösa tömmar. Ocker-Lagarnas missbruk stucko så stora egendomar uti wissas händer, at man på en gång kunde sätta up hela friheten på spel, och då måste hon förloras: det kunde sedan wara lika mycket hwem som fick hedern däraf.
Det war då mera ingen gåta hos de Romare, at stora ägodelar hos wissa personer woro äfwentyrliga för friheten; dock war ingen mera i stånd at gifwa egennyttan en släng, om han ej wille hafwa två tilbaka.
Hwar och en fri Stat, som ej tager noga och sorgfällig akt på denna inwärtes fienden, måste utan krig, pest och misswäxt-år så wisst falla öfwerända, som et urwerk måste stanna, då drif-fjädern brustit, om man aldrig så ofta satte pendelen i rörelse. Häraf kan man se, huru det är möjeligt, at den största nationela winst i handel och rörelse, kan, då den faller i få händer, wara Riket långt skadeligare, än då det genom krig förlorar en hel Province. Så kärt det altså är för en Nation, at bibehålla sin frihet, så upmärksam måste han ock wara på de rikedomar, som samlas på några wissa ställen. Det allmänna äger wäl ingen rättighet til Privatorum ägodelar, när de likmätigt Lagarna tilfallit dem; men deltager ock på andra sidan uti Fosterlandets fördärf, om det ej skyndsamt öpnar de dammar, som samlat skatter på några få ställen, och utarmat de andra.
Ju enfaldigare någon Nation fölgt naturen, ju förmögnare och talrikare har han blifwit, ju jämnare finnas rikedomarna utdelte och ju lyckligare är dess Regemente: twärt om, ju mera någon konstlat i handel och näringar, ju sämre och olyckligare Stat.
China, det rikaste Rike i hela werlden, är därpå et oemotsäjeligt bewis, där hafwa Städer inga privilegier, och ingen skilnad imellan Stads- och Landtmanna-Näring, därföre är hela Landet som en Stad och alla Städer som det härligaste Land. Där finnas inga Staquet eller Tullar, därföre har både Krona och undersåtare rikedom nog. Där är aldrig skilnad imellan Up- och Stapel-Städer, därföre är rörelsen jämn och lefwande: handtwerk äro där frie, därföre är Arbetaren i sin flit outtröttelig, och mångslögder gå sjelfwe i landsflyktighet, utan at af Lagar wisas dit: där är intet Product-Placat eller Förbud på sådana Fartyg, som icke föra egna waror, utan de se gärna, at någon wil hafwa den mödan, at afsätta deras producter; men därföre äro de mästare af Handelen och priset på egna waror stiger så mycket högre: där gifwes intet mynt, utan alt bytes Wara i Wara: Metaller wägas efter skrot och korn, därföre gifwes ingen Mynt-Fot eller Finance-Werk, som bråkat många Europeiska hjärnor, fast de hafwa gull och silfwer nog. Tänk om Swerige från 400 år tilbaka hade fått njuta en sådan frihet, så wore det, om icke et China, åtminstone et Holland, et Schweiz, et Ängelland eller annat dylikt. Hwaräst wore då de många disputer om Städernas Privilegier och Landt-Handel? Hwar wore då de många Tull-Ordningar och dryga Staqueter, de dyra Stapelstads-Quæstioner, Skrå-Ordningar, Product- och Retorsions-Placater, Mynt-Ordningar, Financer, Wäxel-Courser, med hundrade flera? Hwar wore då alla de Processer som af dem blifwit formerade: alla de Fiscaler som angifwit dem: alla de Advocater som drifwit dem: alla Domare som dömt dem, och ändteligen all den lön, mat och papper, som alla dessa consumerat därwid, som alt gått utur näringarna?
Holländaren är näst China den Stat, som släppt Friheten i sin handel och handtwerk, och Ängelsman därnäst, och just därföre de bäst fotade Samfund i Europa; men hafwa likwäl på långt när ej låtit naturen wara så okonstlad som Chinesaren, och tror jag honom därföre hafwa rätt då han säger: andra Nationer wara blinda, Holländaren och Ängelsmannen se med et öga, men sig sjelf med twå; ty saken talar för sig sjelf.
Emot alt detta har Swerige trodt Finance- och Handels-Hemligheter, exclusiva Privilegier, Præmier, Inskränkningar och flera slags Förbud göra oss lyckliga. Wi hafwe nu en lång tid bårtåt byltat med alt detta, och nu ändteligen hunnit så långt, at wi utan pest och krig blifwit fattiga på folk: utan handels-friheter, utlänningens Commissionairer: utan misswäxt hungriga, och med de största grufwor på mynt utblottade.
En grund-orsak til denna wår olycka, utbeder jag mig at efter ömmaste öfwertygelse få lägga för Läsarens ögon.
År 1724 d. 10 November utwerkades et Förbud för utlänningar, at komma in med andra än sitt eget Lands Producter, som år 1726 d. 28 Februarii blef så förklaradt, at hwarken utländska Fartyg war lofgifwit segla under frakter Swenska Städer imellan, eller Swenska trafiquerande undersåtare, at med främmande Fartyg hitföra andra, än det Landets Producter, som det war hemma ifrån, wid confiscation af skepp och gods.
På hwad sätt detta Product-Placat blef utwerkadt och huru lagligen därmed tilgått, bör för Swensk Man ingalunda wara fördolt. Wid 1723 års Riks-Dag, hafwa Kongl. Cancellie- Bergs- och Commerce-Collegierne inkommit til Riksens Höglofl. Ständer med betänkande af d. 10 April samma år, där de tilstyrka Ständerna til Product-Placatets utfärdande. Målet förehades uti Commerce-Deputation och blef i synnerhet af Borgare-Ståndets Ledamöter grundeligen granskat, och genom Memorial, under d. 10 Maji, de öfrige Respect. Stånden communicerat, där omöjeligheten af detta förslags werkställande med onekeliga skäl lägges för Riksens Ständers ögon, tillika med de olyckeliga fölgder, som af en sådan författning woro oundwikelige. I anledning hwaraf Riksens Ständer genom skrifwelse af d. 27 Julii til Hans Kongl. Maj:t gifwa wid handen, at aldenstund Riket ännu icke är försedt med så många Skepp och Fartyg, som til Commerciers fulla drift ärfordras; ty hålla Riksens Ständer ej för rådeligt, at et slikt Förbud (nämligen emot främmande warors införsel på utländska Skepp) nu för tiden må ske, utan wille låta sådant ankomma på undersåtarenas egen förmåga och flit. Hwilket Hans Kongl. Maj:t, under d. 31 i samma månad, Kongl. Commerce-Collegio förständigade, med uttryckelig åtwarning, at til undwikande af answar förut tilse, at häldre må finnas öfwerflöd än brist på nödiga Swenska Fartyg, på det ej någon dyrhet på warorna måtte förorsakas, om Collegium med berättelse til Kongl. Maj:t, om Swenska Fartygens antal och drägt skulle förhasta sig.
War upmärksam min Läsare! så får du rätt nu igen claven til Product-Placatets utfärdande. Det woro ju Kongl. Collegierne som styrkte Ständerna därtil; men Borgare-Ståndet, (undantagande Stockholms-Boarne, som NB höllo et med Collegierne,) protesterade däremot, och då man ej war i stånd at få handelen i detta nät straxt insnärd, bragte man dock saken under Kongl. Maj:ts afgörande, som tycktes känna igen spelet, då Han med hot af answar, förbjuder Kongl. Commerce-Collegium at förhasta sig. Hwad hände? Bemälte Collegium inkom, oaktadt alt detta, straxt året därpå med sitt betänkande, om wåra Fartygs tilräckelighet, fast Ständerne för et år tilbaka sågo dem ej förslå til 13:dels utförande af wåra waror och inskaffande af wåra behof, hwarpå Placatet utan uppehåll utfärdades.
Mån icke afsigten war af Borgare-Ståndet rätt uträknad? Tag dig möda at läsa dess betänkande i hela sin widd, som wid slutet finnes infördt, det lönar wäl mödan. Men hwem kunde befara något, då saken med sådan åtwarning, blef öfwerlämnad i så höga och rena händer? Städernas Fullmägtige märkte wäl, at det samma skulle bringa handelen innom få personer, och at man i synnerhet lurade på salt- och spanmåls-prisen; men det halp intet: vana sine viribus ira. Saken fick en stark förgyllning. Man sade: wi böre få saltet utur första handen, och hjelpa up wåra Rederier och Skepps-Byggnader.
Påfölgderne blefwo så enlige med författningen, som för wårt allmänna beklagelige; ty först stängdes Holländare och Ängelsmän på en gång utur farten til Swerige, om de ej wille nyttja sand och sten til barlast. Därigenom bragtes
2:do Holländaren och Ängelsman, at sälja sina waror dyrare, och få sin frakt genom dyrheten, efter de blefwo hindrade, at få den genom myckenheten betalt; ty saltet, som förut bruktes til barlast, tog mera ingen del uti frakterna; därföre stötte
3:tio Holländaren alla Swenska Fartyg, genom sitt Retorsions-Placat af år 1725, utur den profitabla frakthandelen på dess Colonier, hwilket andra Sjö-magter ägt lika rättighet at göra, i anseende til Swenska Product-Placatet.
4:to. Hindrades därigenom utlänningarna, at til den myckenhet, som förr, besöka wåra hamnar, då de ej fingo lof, at assortera sig med flera i Swerige tarfliga waror, än deras eget Lands Producter. Ständerne funno Swänska Fartyg wid 1723 års Riks-Dag otilräckelige til en sådan författning, som kan inhämtas af Kongl. Maj:ts Bref til Comm. Collegium af d. 31 Julii samma år, och Kongl. Brefwet af 1725 d. 17 Augusti. Denna oförmodade brytning, gaf, i anseende til wårt kalla climat och wåra swåra exporter, handelen en skadelig stöt. Wi kunne ej med egna Fartyg, för 6 à 7 månaders winter, göra mera än en resa på Holland om sommaren, som då allena måste genom den enda frakten gifwa besättningen hela sin årsföda; men Holländaren kan nyttja sitt Fartyg den öfriga tiden uti andra far-watten och förtjäna nästan hwar dag, och därföre löpa hit för lindrigare frakt än wi sjelfwe. Minskadt antal af Exporteurer och sjelfwa climatets olägenheter, uphögde således naturligt wis frakten: dyr frakt werkade dyrhet på warorna: warornas dyrhet mindre afsättning, och mindre afsättning minskade sjelfwa tilwerkningarna, med et ord: wåra producter föllo och importerne stegrades.
5:to. De smärre Stapel-Städer, som ej ägde några exportabla waror på Spanien och Portugall, måste nu begära alt sitt salt af de få Exporteurer, som finnas i några större Städer: de måste betala det så, at saltet kunde bära sin frakt allena och således nog dyrt, i det ställe de förr fingo det af Holländare för halfwa och fjerdedels frakten, och i följe däraf för bättre köp.
6:to. När både exporter och importer således kommo i få händer, war det icke allenast den naturliga dyrheten, som därigenom begynte plåga wår Nation, utan äfwen de känbara Monopolier, som därmed woro förknippade. Saltet war den nödigaste Wara för oss utifrån; men priset stegrades därpå, så at man alt sedan hörde wid alla Riks-Dagar en ömkelig klagan öfwer både brist och dyrhet däröfwer, den hwarken Kung eller Ständer woro i stånd at afhjelpa. Därom wittna i synnerhet Allmogens i Finska Skärgården anhållan wid 1731 års Riks-Dag43, om frihet för utlänningar, at wid Finska warors afhämtande få komma dit med salt til barlast, som i Kongl. Resolutionen på Allmogens Allmänna Beswär af d. 28 Junii, §. 45, afslogs. Följande Riks-Dag 1734, tiltog dyrhet och Folket förer en bitter klagan, den Kongl. Maj:t lofwar, 51. §. i Resolution på Allmogens Allmänna Beswär af d. 17 December samma år, med all flit afhjelpa, dels genom ömnog tilförsel, dels ock andra tjänliga utwägar, hwilket likwäl war en ren omöjelighet, sedan Hans Kongl. Maj:t 56:te §. i Resol. på Städernas Allmänna Beswär af d. 12 December, afslagit dess införsel. Wid 1739 års Riks-Dag fördes samma klagan af Swänska Städer, som kan märkas af Kgl. Resolution på Städ. Allm. Beswär af d. 12. April.
Wid 1741 års Riks-Dag nödgades hela Allmogen klaga, och Kongl. Maj:t trodde saken blifwa hulpen genom Brefwet af d. 1 October, som är til Öfwer-Ståthållaren och Lands-Höfdingarna, om Förtekningars insändande öfwer det inkomne saltet, med mera, så at Hans Maj:t i Resolution på Allmogens Allmänna Beswär af d. 1 September §. 14. försäkrar, at salt hädanefter, både til en tilräckelig quantitet och för et skäligt pris skulle stå at ärhållas. Härwid är ock det märkeligt, at oaktadt Hans Kongl. Maj:t, i ofwanåberopade Bref af d. 1 October lofwar, i fall saken därmed ännu ej blefwe hulpen, taga samma mått med salt-handelen, som med spanmålen tilförene tagne woro, näml. slita den lös ifrån Product-Placatet, ses likwäl, ehuru dyrhet och klagan mer och mer öktes, detta steg, twifwelsutan genom Monopolisternas bearbetande wara hindradt. 1742 d. 29 Maji anbefaltes 18:dels nederlag af alla salt-laddningar; men oaktadt alt detta steg waran; ty hon war uti få händer och blef nöden så stor, at Kongl. Maj:t i Resolution på Allmogens Allmänna Beswär af den 10 September 1743 §. §. 55 och 56, måste widgå, at Allmogen råkat uti et utblottat tilstånd, (och därföre ej kunde hjelpas, utan något inbrott uti Product Placatet) och at dyrheten därpå onaturligen tiltagit, hwilket bör tagas för så mycket owedersäjeligare bewis til de fördärfweliga Monopolier, som i salt-handelen woro rådande, som Coursen denna tiden ännu ej hade så synnerligen hunnit fälla wår daler, och blanda den apparenta med den werkeliga dyrheten. Hwar Riks-Dag alt sedan, hafwa Kung och Ständer arbetat at hjelpa Handelen, bland annat äfwen genom Salt-Contoir och determinerat pris på saltet; men så förgäfwes, at Höglofl. Ridderskapet och Adelen wid sista Riks-Dag i Protocolls Utdrag af d. 24 April 1762, til de öfriga Respective Stånden förer en swår klagan: at de aflägsnare orter icke ens för sedlar och knapt för contant skilje-mynt57, kunnat få några marker salt, och at samma brist ökt sig, just i en tid då Ständer länge mödat sig den afwärja, och de hemmawarande med åtrå wäntat på Riksens Ständers kraftiga åtgärd härutinnan. Det war ock ömkeligt, at Riksens Höglofl. Ständer måste sluta en så lång Riks-Dag, utan at kunna hjelpa denna saken; emedan saltet, som om sommaren 1762 galt 30 dal. Tunnan, såldes wintren därpå til 50 dal. kopp:mt. i sjelfwa Stockholms Stad, och blef et wittne därpå, at hwarken Contracters eller Lagars ord, äro nog mägtige at tygla egennyttan, då hon på någondera sidan njuter betäckning af författningarna.
Hwad åter Spanmåls- och Victualie-Handelen beträffar, hade Product-Placatet därpå en lika bedröfwelig werkan, och hade den snart blifwit mången Swensk mans död, om ej Hans Kongl. Maj:t af Faderlig omwårdnad för sina undersåtare, sett sig nödsakad, at hwad spannemålen widkommer, under den 12 Februarii 1741, til Junii månads slut det samma uphäfwa, hwilken frihet under den 14:de April blef prolongerad til Augusti månads slut; men d. 10 Junii, uppå Secreta-Utskottets tilstyrkande, förlängd til samma års slut, och så widare för nödwändigheten af dessa warors införsel til nästkommande Junii månad, därifrån til slutet af året, ytterligare til Julii månad 1743, och ändteligen til Januarii månad 1747.
Det är eftertänkeligt, som Kongl. Maj:t under den 11 Junii 1746, uti sin warning för obilligt spanmålens stegrande anförer i detta ämne: näml. ”at spanmålen och mjölet, wid ankomsten til Stockholm, blifwit ganska oskäligen stegrat, så at priset därpå, de fattiga nödlidande til ganska stort förtryck, stigit til nästan dubbelt så mycket han kostat wintren förut i Finland, hwarifrån han war kommen; hwarigenom de fattiga föranlätos at sucka och beklaga sig.” De Handlande åtwarnas, at fälla prisen, i annor händelse lofwar Hans Kongl. Maj:t taga sådana utwägar, hwilka nog skola wara tilräcklige at hämma en fördärfwelig egennytta, och hjelpa dess trogna undersåtare ifrån et egenwilligt twång i denna Handelen.
Hwad mått Kongl. Maj:t ock i samma afsigt widtagit, ses dock, at de warit otilräckelige, så wäl at afhjelpa twånget som dyrheten. Ty året därpå föra ännu Riksens Ständer däröfwer en allmän klagan; och wända därföre uti Riksdags-Beslutet af d. 14 December 1747 §. 10. sin bekymmersamhet til Lands-Culturens uphjelpande, hwilken likwäl föga kunde uträtta, då de med force inrättade Manufacturer, hade uti et af krig och pest ödelagt land, dragit några tusende från jord-bruket, och förökat i Städerna ätarenas antal: Product-Placatet förwandlat en stor del af bonde-drängar til sjö-män på de nya Fartygen, och andra til timmer-karlar hemma, at förse Rederierna med flera Fartyg, och det som swårast war, hindrat Fiskerierna och Victualie-Försälgningen genom brist och dyrhet på salt. Åtager sig någon mödan at eftersinna de öfriga wårt Rikes utländska behof, finner han lätteligen, uti huru många swårigheter Product-Placatets efterlefnad, äfwen i anseende til dem, försatt oss. Jag har denna gången icke tid därtil. Så mycket wil jag allenast säga: mån det wara lyckligare för Riket, at nu til stor myckenhet hämta waror från Lübeck och Dantzig, där Holländaren hafwer sina nederlags-platser, än tilstädja honom directe afsätta dem här? Hwilken kan säkrare skaffa in allahanda Lurendrägare-Waror, antingen främmande skepp, eller wåra egna, som hafwa sina wänner allestädes och känna alla biwägar til pricka? Hwilken tid har Swenska Handelen stått bättre? I GUSTAF Erichssons, då et skeppund Tack-Järn byttes i Lübeck emot några tunnor Morötter? eller i wår, då et skeppund färdigt stång-järn wäxlas om med et lispund Caffé-Bönor i Dantzig och Lübeck.
Men låt oss ock se hwad detta werkat på wåra exporter? Huru gick det med järn-handelen, Sweriges förnämsta Gull-Grufwa? Då Product-Placatet utfärdades, galt Järnet i Ängelland 9 à 10 R:daler skeppundet; men föll straxt därpå de 3 första åren til 8 och widare til 6 à 7 R:dal. skepp., som warade wid pass uti 20 års tid. Wåra öfriga exporter hafwa i proportion måst undergå samma öde. Men hwar ligger orsaken därtil?
Den är så naturlig, at hon af den enfaldigaste kan begripas; men ock tillika så stridande emot Nationens, ja, jag wågar nästan säga, hela Europas tankesätt, at jag ej kan wänta mig bifall af andra, än dem, för hwilka ämnet är nytt, och snillen som ej snärjas af för-domar och egennytta.
Jag bygger min sats uppå twänne grund-sanningar uti handelen. Den förra är, at ju flere köpare på en marknad inställa sig, ju bättre betalning får säljaren för sin Wara, och twärt om. Den andra är, at waran aldrig kostar så mycket, när jag nödgas bjuda ut hänne, som då köparen måste söka efter hänne.
Wåra större Stapel-Städers Handlande, sågo ganska wäl huru Ängelsmän och Holländare, i de förnämsta inrikes hamnar lågo i wägen för deras afsigter: de undersålde dem uti salt-handelen, eller nödgade dem at gifwa sina med-borgare köp: de falkade på wårt järn och andra exporter och bödo kapp med wåra egna Handlande, så at det icke gick an at monopolisera på oss. Man såg lika wäl på ena sidan, at hwarken Portugisaren eller Spanioren, i brist på sådana exportabla waror, som til införsel i Swerige woro frigifne, aldrig seglade hit, i anseende til hwilka Product-Placatet war nödigt, och på andra sidan, at hwarken Holländaren eller Ängelsman kunde finna sin räkning med något betydande antal Fartyg komma hit, då de ej fingo lof at bruka salt i barlast, eller diverse sorter stycke-gods at assortera sig med.
Wåra Stockholms Handlande märkte, at ej allenast Up-Städerne och hela Landet, utan äfwen de mindre Stapel-Städerne skulle nödgas se dem i händerna om alla sina utländska behof, då de sjelfwe ej ägde några i salt-hamnarna begärliga waror at segla med, och utlänningarna blefwe hindrade at bispringa dem. Hwad hände? Product-Placatet utfärdades: köparena af wåra exporter blefwo få; därföre måste de förnämsta af dem falla i pris, til dess de fläste Bruks-Egendomarne kommo uti sjelfwa Exporteurernas händer, så at med-borgarena sjelfwa måste köpa järnet af dem, och det nog dyrt.
När få utlänningar kunde komma in, måste de sjelfwe exportera det mästa af wårt järn, och det lilla som utlänningen kunde taga, måste han betala så mycket mindre, som hans frakt med barlast hit kostade honom mycket. När Ängelsman och Holländaren genom Product-Placatet blef satt utur stånd at med fördel afhämta järnet, hindrades wi med det samma at få det af dem skäligen betalt, om det icke förut war uptingat; ty wi måste då bjuda ut waran, och sälja den häldre til underpris, än wåga oss på en ny och kostsam resa, utan at kunna wara förwissade om, at på en annan plats blifwa bättre bemötte; härigenom sattes wi aldeles utur stånd, at med wårt järn drifwa en courant handel utomlands. I denna författning ligger ock grund-orsaken til uplag i egna Stapelstads-Wågar, och det därföre så dyrt inrättade Järn-Contoiret.
Hwad mera? hwem har nu haft nyttan af alt detta? Man swarar: wåra Rederier och Handlande och med dem hela Riket. Om jag medgofwe, at detta ökt antalet af Swenska skepp, så är här framföre wist, at det uti et folkfattigt land skedt på Publici kostnad och slagit fötterna undan landt-bruket. Men då wi öfwerwäge den wan-magt, som Swenska sjö-farten under det näst föregående 20 åra kriget war råkat uti, och från hwilken den under wårt första och i följe däraf oskyldigaste frihets-lugn, begynte at sjelf repa sig, är ännu owisst, om Product-Placatet däruti med skäl får deltaga. Wi se med förundran uti Kongl. Commerce-Collegii berättelse af den 22 Maji 1697 til Konung CARL den XII:te om Commerce-Sakernas då warande beskaffenhet, huru Handels-Flottan på 12 à 14 år ansenligen wuxit, så at i Stockholm allena woro 79 större eller monderade skepp och 150 half-frie, tilsammans 229, som til utländsk seglation plägade brukas. Rederierna drogo in blott uti utländska fragter til 500,000 Riksdal. årligen och Båtsmännerne på Copvardi-Fartygen woro öfwer 4000. Tull-Inkomsterna wäxte på 10 års tid til 19 Tunnor Gull högre, än de föregående 10 åren, och Licenterne från Lif- Est- och Ingermanland på samma tid til 11 Tunnor Gull i Riksdal. beräknat. Skal det kunna sägas något mera om wåra Rederier på en lika lång tid? Uti Kongl. Maj:ts Resolution på Städernas Allmänna Beswär af år 1734, §. 5. säges wäl, at antalet på Swenska Fartyg i de Östersjöiska hamnar tiltagit; men det samma kunde intet sägas skedt i Medel-Hafwet. Och det som aldrawissast war, blefwo wi aldeles utstötte från den lönande frakt-handelen på Holländska Colonierna, genom Retorsions-Placatet af 1725. Men hwad wåra Handlande beträffar, så torde det kunna medgifwas, at de därigenom wunnit, åtminstone wid första påseendet; men af hwem? blifwer en ömare fråga. Icke af utlänningen; ty dels måste wåra exporter säljas til underpris, dels måste de ock stanna uti wåra egna Stapelstads-Wågar, oss til last, af brist på flera afnämare. Saltet, som wi genom denna författning skulle få utur första handen, förtärde så stor frakt, då skeppet i brist på andra mera lönande waror, at assortera sig med, måste segla med salt allena, at det blef nästan dubbelt så dyrt, som det wi finge köpa af Holländare, som nyttjade det til barlast. Wi finne ännu et ojäfwigt bewis därtil, uti den märkeliga skilnad, som är imellan salt-prisen i Stockholm och Götheborg, som går ifrån 25 til 50 proCent, så at den senare ibland finner sin räkning, at hällre afhämta det från Stockholm, än Spanien, och det förnämligast i anseende til brist på lönande export-waror til salt-hamnarna. Icke desto mindre stodo Exporteurerne sig wäl härwid. De woro få: öfwerhopade med wåra warors afsättning och de utländskas införskrifning. Det stod då i deras magt, at sätta sådant pris på dem hwardera, som bäst kom öfwerens med deras Interesse. Men wid alt detta har Riket och Allmänheten icke fått spinna silke.
De mindre Handels-Grenar misswårdades; ty Exporteurerna hade händerna fulla af Järn- Koppar- och Mässings-Plåtar, Mässings-Trå, Järn- och Bräd-Afsättningen; således måste de andre tilwerkningarne aftyna och dö bårt. Af få och nästan sammansatta köpare, bragtes ej allenast Up-Städerne under et swårare ok, utan ock de mindre Stapel-Städer, som ej sjelfwe woro försedde med tilräckelig mängd af export-waror, beröfwades deras utländska handel, då Ängelsman och Holländaren sattes utur stånd, at besöka dem. Tilförene kunde ej allenast flera inländska, utan äfwen utländsk man trassera, och Remittenten fick söka bästa priset, därföre war det icke möjeligt, at låta Coursen hoflöst rasa; men då handels-twånget satte alt uti få händer, liknade den en Enwålds-Magt, hwars like at tyrannisera med penningar, aldrig gifwits i werlden. Salt och Spannemåls-Brist häfde werkstäder öfwerända: beskattade Landtmannen til bara benen: hindrade fiskerierna och victualie-försälgningen: stegrade alla wåra werkstäders Producter: utblottade Kronan och Privata, som måste köpa dem, och gjorde tilwerkningarna, (utom stora præmier, som blefwo nya sug-rör, först utur Kronans och sedan Arbetarenas Cassor,) til utlänningen osälgbara. Med et ord: dränkt Riket i elände.
Men är icke detta för mycket sagt? Den, som med upmärksamhet och utan wäld ser på Handelens öden öfwer hela jord-klotet, blifwer snart warse, at ju friare Handelen hos en Nation warit, ju mera Waror, ju flera Arbetare och ju större flit, och twärt om; och at af sådana orsaker måste nödwändigt följa en sådan werkan.
Wi se hela wårt närwarande öde i miniatur, afbildadt uti GUSTAF den Förstas tid. Han förböd år 1527 Lybeckarena at gå til större delen af wåra hamnar, i mening, at hjälpa up Rikets handel, och lade därigenom första grunden til den eftertänkeliga och hos alla handlande Nationer eljest ohörda skilnad, imellan Stapel- och Up-Städer. Då misste Up-Städerna den snälla afsättning de ägde tilförene uti sina egna hamnar, på alla slags Waror: då måste en del af tilwerkarena blifwa sjö-män, och i följe däraf Waru-Mängden minskas: då måste priset falla; ty Waran måste gå genom Stapelstads-Handlarens hand til utlänningen, och de nyss upqwicknade swagare närings-grenar aldeles tyna af. Ingen ting war då nödwändigare, än at Riket straxt skulle förlora uti Handels-Wågen emot utlänningen, hwilket likwäl war just det onda, som därigenom skulle motas. När afsättnings-warorna minskades, måste bristen ärsättas med penningar, därföre begynte silfwermyntet at strömma ut. Hwaröfwer Konungen med Riksens Råd och Ständer uti Riksdags-Beslutet i Örebro af den 24 Januarii 1540 6:te puncten förer en swår klagan. Sammaledes ähr ock det menige Rijket til en swår och odrägeligh lands-skadha, at mäst alle Köpmän här i Rijket, hafwa nu NB i många år (och således icke af ålder) handlat ganska otilbörligen med Cronones mynt, hwilket mäst the allesammans hafwa fördt utaf Rijket och til Dannemark, til de Tyske Städher, Riga, Räfle, Danzigh, Lübeck och annorstädes. - - H. K. Maj:t förböd då alfwarligen, at ingen efter den dag, wid förlust af lif, gods och ägodelar skulle göra det, hwilket likwäl, hos en med utlänningar handlande Nation, som förlorade i Handels-Wågen, war omöjeligt, at undwika, så länge twånget warade; men hade förfallit af sig sjelf, om handelen fått wara fri.
Han tål ej det minsta twång, utan at taga skada däraf. Det gick med oss, redan för mer än 400 år tilbaka, såsom Montesquieu berättar, om orsaken til Africanska åkerbrukets afstannande, näml. at spanmålen, som wi tilförene hade märkeligen til afsalu, blef 1303 til utförsel förbuden, som hindrade jord-bruket och lade grunden til den hungers-nöd, som 12 år därefter twingade Riket. Samma quæstion har länge blifwit ventilerad i Frankrike; men nu ändteligen afgjord til Frihetens seger.
Ängelsman slapp aldrig förr at införskrifwa spanmål, än han tilstadde och upmuntrade utförseln däraf. Så länge utlänningen fick komma til Skåne, at sjelf upköpa oxar, betaltes de oförlikneligen wäl med flinthårda Riksdalrar. Nu hazardere wi dem sjelfwe på sjön och före dem öfwer til främmande; men måste åtnöja oss med långt mindre; ty säljaren kan icke utan sin skada, segla med dem från ena hamnen til den andra, och än mindre föra dem hem tilbaka. Ängelsman har förbudit all utförsel af ull; men blefwe det noga efterlefwadt, och de så kallade Lurendrägarne icke genom egen winnings lystnad, retade, at afhjälpa det härigenom hotande öde, wore det allena i stånd, at kasta öfwerända deras dyrbara Schäfferier.
Chinesaren längtar aldrig, at sjelf få utskeppa sina waror til Europa, om han ock wore i stånd därtil. Huru lätt kan han icke sluta, at de därigenom skulle snart falla i wan-pris. Wi räkne det för dumhet hos honom; men det är wisst, at han är folk- waro- och penninge-rik i sin System, då Africanen för sina inskränkningar bebor et ödeland, och wi med wåra många skepp, äre på all ting utblottade. Pålen, Preussen, Curland och Lifland hålla det för långt bättre, at låta Holländska Fartyg besöka sina hamnar och afhämta sin spanmål, lin, hampa, ull etc. än genom Product-Placat och Handels-Ordinantier hålla dem ute; ty nu kunna de förmås at betala Warorna dyrare, än om de i egna hamnar stodo dem til bods, så framt de icke wille med toma Farkostar wända tilbaka.
Men hwad är det wärdt at anföra flera exempel? eller hwem kan därmed öfwertygas at tro annat, än det han hördt från barndomen? Det stöter emot wår tids smak och tanke-sätt, äfwen som det aldrig går i Båtsmannens hufwud, at Jorden går och Solen står stilla. Reglementen, Ordinantier, exclusiva Privilegier, allahanda Förbud, ända til en uppenbar afund-sjuka, Stater och Med-Borgare imellan, äro de steg, hwarigenom Swerge beslutit nå högden af sin lycka. Onyttigt bryderi och fåfäng möda! Det är långt ifrån, at den stora Samfunds-Mästaren, genom så blinda och misstänkta äfwentyr, skulle öpna wägen för människo-slägtet til en lysande wälmåga. Naturen sjelf strider däremot, och wisar, at intet annat, än frihet och människo-kärlek äro de rätta byggnings-ämnen, som gifwa Samhällen styrka och anseende. Jag är ingen fiende hwarken af Sjö-Fart eller Manufactur-Inrättningar; men jag ser tillika, huru kårt alt människo-förnuft är emot det wishetsdjup, som fordras at göra en Stat lyckelig.
Det går an, tänker någon, at i en folk-rik, florerande och til seder ofördärfwad Nation, släppa handels-rörelsen fri; men hos oss, där ingendera af dessa prædicater torde få rum, wore detta at äfwentyra hela Samfundets bästa. Den busen äre wi nog länge skrämde med. Låt oss se hwad skäl ligga häruti. Är det icke twång i näringar och rörelse, som hindrar wåra arbetares tilwäxt. Bojor, som ingen folk-rik Nation i werlden bär eller kan bära, utan at innom et halft Seculum blifwa lika fattig på folk med oss. Hwad är, som hindrar wårt flor annat, än det samma tvånget, som dödar winnings-lystnaden och hjelper den ena med-borgaren at klifwa den andra på axlarna? När den ene uti en Stat får skumma gräddan af de andras möda, måste han blifwa yppig och yppigheten kränker ofelbart sederna. Ligger icke här en klar argumentatio in circulum, därföre få wi icke släppa rörelsen fri, at wi äre folk-fattige och fördärfwade, och därföre äre wi sådane, at wi ej haft frihet: Är twånget rätta källan til wår olycka, så kunne wi ju på intet annat sätt hjelpas, än genom frihet, och så länge det icke sker, är fåfängt at hoppas någon hjelp.
Min läsare! Ämnet är wärdigt at tänka uppå: lägg undan alla fördomar: föreställ dig icke friheten uti en enda närings-gren allena; ty då hinner du ej långt, förän du träffar motstånd och oredor: lös Staten i dina tankar på en gång ifrån de band och författningar, som fängsla honom: låt andras exempel öfwertyga dig om möjeligheten, och tag dig rådrum at gå in i sjelfwa saken; så får du snart se, huru en fri ut- och inrikes rörelse uplifwar den minsta närings-gren, hindrar utlänningen at skinna Riket, och den ena med-borgaren at rikta sig på den andras kostnad: huru säkerhet för Landtmannen, at få besitta sin jord, och frihet at slögda och nära sig det bästa han gitter, leder honom oförmärkt och utan Lag til det närings-fång, som lönar honom och Riket mäst: huru handtwerk och Manufacturer i sin frihet uplifwa arbetaren til flit och måttelighet, då han ej får lita uppå några illa lönta Gesällers dåliga arbete, och är sysselsatt, at genom idoghet och god Wara taga lofwen för de andra: huru alla näringar tilsamman tagne i sin frihet, jämka folket på sina rätta ställen, där de äro nyttigast för sig sjelfwa och hela Staten: och ändteligen huru inga Politiska Lagar i werlden warit i stånd, at rätt reglera detta, som naturen så lätt och utan möda uträttar.
Finner den Benägne Läsaren, at jag härutinnan fölgt sanningens rättesnöre, lärer han icke wägra mig sitt bifall; men har jag i min wälmening stigit af wägen, så tilkommer det honom, at med skäl öfwertyga mig därom.