Nu ringer det till bröllopsfest i höga almars torn,
och hagens ston och hingstar tuta vrenskande i horn,
och björkar stå kring åkrarna som ljusa ärebågar,
och solens heta bröllopsfackla gnistrar högt och lågar.
Små klöverblommor gömde sina röda läppars par
beslöjade och blyga i den svala vårens dar,
nu äro de av sommarsolen brinnande belysta,
nu dofta de och rodna för att kyssa och bli kyssta.
Nu stå de där i feberröd och naken bröllopsprakt,
orkestern spelar dämpat, och de vagga vekt i takt,
och kärleksgudar flyga kring i lätta solskensskrudar
och skjuta sina pilar mot små veka klöverbrudar.
Nu dansa bröllopssvennerna, nu glädja de sig åt
små väpplinghjärtans bröllopssång och almeklockors låt,
och klöverhavet ligger där så kärleksrött och naket,
och vitt av sång är festens rum och högt av ljus i taket.
Och alla bord stå dukade av sol och sång till fest,
och varje liten fläkt av vind är klockare och präst.
Nu ömk om alla gamla, som fått dröm och pulsar släckta,
och ömk om alla unga, som fått ben och vingar knäckta.
Nu lyser bröllopssalen som en daggvindsdroppe, spilld
på skälvande pistiller, och nu går dansen vild.
Den röda, fria kärlekens och glädjens lagar skipas,
och ingen lyster höra till hur lieeggar slipas.
