Från Wikisource, det fria biblioteket.
|
|
| Klockan re'n har slagit sju | | av Malle |
|
|
En stund på midsommarafton.
Klockan re'n har slagit sju,
Stugan, rödgrön, löftäckt prunkar,
Luft jag hittills supit — nu
Vill jag hafva bättre klunkar.
Fram med punschbåln, kära mor,
Här i löfsaln slå vi läger.
Gudskelof, här ingen tror
På de nyktras »Strid och seger.»
Der ä' vännerna från byn,
Ungdomsfriska, muntra, glada,
Lätt är klädseln, brun är hyn —
Det på landet ej plär skada.
Tag en klunk — se'n få vi dans!
Det skall röras uppå benen,
Vi ha jemt en tös till mans,
Alldeles som uppå scenen.
Majstång finns här ingen alls,
Men på dragspel bjuder Anders.
Nog man hör att det är vals,
Fast han spelar smått åt fanders.
Främst far klockans Lotta fram
Med sin fästman, så det hviner;
Det är riktigt synd och skam
Hvad hon ger'en söta miner.
Se så der ja ... storbond' föll
Midt i valsen — blixt och dunder!
Gud ske lof, att marken höll
Och att flickan ej kom under.
Efter dansen varm och het
Kastar sig kamrern på ryggen,
Tänder sin cigarr — han vet,
Att det håller undan myggen.
Men nu knackas det i bål'n,
Herr magistern tar till ordet.
Undrar hvad den gäller, skåln ...
Fyll i glasen strax på bordet!
— — — — — — — — — —
Jo, den karlen talte bra,
Ty han slöt med desa orden:
»Sommar, vänner, bör man ha'
Hela året om i Norden!
