Knäppar på lyran/Adjunkten på Landet
| ← Visa |
|
Nyårs-Hopp → |
Adjunkten på Landet.
Tvi vale! Bröder, hvad det är tungt
Alt till sitt yrke ha predikstolen!
Jag råder ingen att bli adjunkt,
Det är det sämsta inunder solen.
Hos skogens nalle
Jag hellre bodde;
Ja, som en knalle
Jag hellre gnodde
All verlden kring.
Det tror jag väl! se’n man blifvit prost,
Då kan man äta och sofva bara;
Och gratis fàr man båd’ smör och ost
Och dito skinkor, förbålt så rara!
För hjorden slipper
Han sjelf arbeta —
Han bara klipper,
Då vi få streta
Adjunkter små.
Och skall då prosten ibland för skam
Stå upp i korgen en gång om Julen,
Då tar han flux ur sin fjerding fram
En gammal näfver, rätt illa valen.
Dess damm inbitet
Han slår mot bordet,
Och jemnkar litet
På predikordet —
Och dermed punkt!
Men vi adjunkter — det är ej nog
Att som vällärde predika bara:
Hjelp-yrester heta vi ock ined fog,
Ty först och sist skall magistern vara
I dans, i leken,
I skämt och allvar —
Och skära steken
Och slå i halfvar,
Och Gud vet allt!
Och går en skruf på gitarren trögt,
Då skall magistern den bums kurera;
Och fins en bok, skall han läsa högt
Och for mamsellerna deklamera
Tegnérs poemer
Och små noveller
Af mamsell Bremer
Och Bulwer eller
Af fru Carlén.
Hej! embetsbröder! Så går det till . . .
Men skrämmens ej utaf detta pratet!
Jag icke längre nu sörja vill —
Med tiden kommer väl pastoratet.
Tänk, om jag klefve
På ärans trappa,
Så att jag blefve
En Erke-pappa
Helt oförtänkt!
Jag tror ni skulle . . . . Dock hellre, än
Att ha så hiskliga pretentioner,
Jag skaffar mig en prelat till vän
Och dito flicka med relationer.
Då som en fåne
Jag gnyr ej mera:
Jag skall i Skåne
Mig vigilera
Ett pastorat.
