Knäppar på lyran/Vår och Frid
| ← Lefnads-Öden eller den enda Sällheten |
|
Min gamla och min nya frack → |
Vår och Frid.
Själens högtid inne är på jorden:
Vår'n, gudomlighetens ombud vorden,
Landar, att vår kust med rosor strö.
Gudabilden speglar han i hafven,
Sträcker öfver jorden blomsterstafven;
Och i glansen af den gode anden
Ligger hon som en förtrollad ö.
Hvad som vintern bröt vill vår'n försona.
Skapelsens och ljusets harpor tona:
Hjordar dansa. Menskan upprätt står,
Ser Guds under, glömmer ödets nycker,
Som en brud det varma lifvet trycker
Till sitt hjerta, och en hög försoning
I naturens alla pulsar slår.
Gudomskänslan själen genomtränger:
Hoppets engel, vårens broder, hänger
Friska kransar kring den fångna brud. —
Hör du stjernors silfverharpor tona,
Hör du jordens från hvar liljas krona,
Hör du fridens i ditt eget hjerta:
Det ar toner, spelade af Gud.
Låt oss luta oss med frid tillsamman,
Fromma hjertan! sola oss i flamman
Af Guds kärlek, rena såsom den!
Hörs dess röst ej, som den fordom hördes:
”Älsken mig, och älskens så inbördes,
Som jag älskat eder!” — Bröder, bröder!
Känna vi Guds tungomål igen?
O! vi känna det. I vårens dalar
Själ’n förstår så väl hvad himlen talar,
Läser rent naturens blomsterskrift.
Hat och mörker vike! Ljusets fana
Låt oss svära på vår skumma bana!
Minnet af hvad godt vi gjort på jorden,
Blifve marmorn på vår slutna grift!
Och en verld skall, skönare än denna,
Famna oss, och ljusets englar känna
Oss igen på själens rena skrud. —
Der är hemmet. Här är natt och drömmar;
Der är verklighet, och ljuset strömmar
Från en sol, som ingen midnatt gömde,
Kring en vår, som evig är som Gud!
