Konungastyrelsens författare
|
| Källa: Henrik Schück: Konungastyrelsens författare. Samlaren 1908, s. 45-55. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-Aktiebolag, Upsala 1909. |
Den ryktbara medeltidsskriften Om Styrilsi Kununga ok Höfpinga utgafs, som bekant, första gången af Johan Bureus 1634, efter att dock hafva varit färdigtryckt redan åtskilliga år förut. Bureus kände blott ett enda manuskript, och detta synes kort därefter hafva gått förloradt, ty redan på Scheffers tid hade man börjat misstänka skriftens äkthet, hvilket väl ej varit möjligt, såvida manuskriptet då ännu funnits i behåll. Det var också denna äkthetsfråga, som företrädesvis sysselsatte den äldre forskningen, och först sedan detta problem blifvit definitivt löst genom den upptäckt, som bibliotekarien Elmqvist 1867 gjorde af ett fragment af en medeltida handskrift af arbetet, vände man sig till andra frågor: om arbetets källor och ålder. Genom Södervalls ypperliga undersökningar kunna äfven dessa spörsmål sägas vara afgjorda och det är blott på grundvalen af hans forskningar, som jag här vågat framkasta en konjektur rörande författaren. Åtskilliga gissningar i denna väg hafva väl förut kommit fram, men dels hafva de gjorts alldeles i förbigående, dels förefalla de väl litet grundade. Icke häller jag vågar tro att jag lyckats afgörande bevisa författarskapet, men jag tror, att jag kunnat bestämma detta med en jämförelsevis stor grad af sannolikhet.
För frågan om författarskapet är naturligtvis tidpunkten, då arbetet skrefs af största vikt. Såsom Södervall visat, måste skriften hafva tillkommit någon gång under tiden 1280—1350. Det förra året framgår däraf, att arbetets förnämsta källa är Ægidius Romanus’ De regimine principum. Detta arbete åter skrefs såsom en uppfostringslära för Filip den sköne, som var född 1268 och blef myndig 1285. Senare än 1285 kan De regimine principum därför ej vara, och då bokens innehåll icke kan vara afsedt för en lärjunge under 12 år, kan den ej vara författad före 1280. Och vidare är det tydligt, att detta arbete väl ej omedelbart blifvit bearbetadt på svenska. Med all sannolikhet skrefs således Konungastyrelsen minst ett eller par decennier efter 1280.
Af språkliga skäl framgår att arbetet knappast kan vara yngre än 1350 och sannolikt har af språket att döma, skriften tillkommit snarare närmare midten af århundradet än under dess första decennier. Vidare påpekar Södervall ett uttryck i själfva skriften, som häntyder på tiden efter 1318. Ægidius talar om tyranner, som "proprios fratres et nimia sibi consanguinitate conjunctos venenant et perimunt." Denna fras återgifver den svenske författaren att tyrannen icke sparar ens bröder eller fränder, utan söker fördärfva deras lif på hvad sätt han kan, medh förgärningom, fördervilsom, fängilsom ok fulan död", och i detta tillägg finner Södervall med rätta en hänsyftning på härtigarne Eriks och Waldemars död 1318. På ett annat ställe talar författaren, utan att här äga något stöd i sina källor, om den olägenhet, som valriket medför, särskildt då barn väljas till konungar, något som haft mycket skadliga följder för de land, där detta skett. Äfven häri torde man äga rätt att se en hänsyftning på förhållandena i Sverige efter 1319.
Perioden 1280—1350, inom hvilken skriften måste förläggas, torde således med all sannolikhet böra förknappas till perioden 1320—1350.
Men enligt min mening kan man komma tidpunkten ännu närmare. Liksom Ægidius arbete är Konungastyrelsen en uppfostringslära, afsedd för en ung konung. Den måste vidare vara skrifven ännu innan denne blifvit myndig, men efter det han fyllt tolf år. Hvad mu Sverige beträffar hafva vi ej många att välja på, endast tre: Birger Magnusson, Magnus Eriksson och Erik Magnusson. Birger Magnusson blef konung 1290 och var troligen född 1280. Hans myndighetsålder är ej känd, men han kröntes 1298, och om arbetet skrifvits för hans räkning, måste det hafva författats på 1290-talet. Men både af språkliga och andra skäl är tydligt, att det är åtskilliga decennier yngre. Magnus Erikssons båda söner Erik och Håkan föddes 1339 och 1340, och om arbetet varit afsedt för dem, måste det kommit till ungefär 1352— 1354, hvilket af språkliga skäl troligen är en för sen tidpunkt. Den största sannolikheten är därför att den kunglige lärjunge, för hvilken denna uppfostringslära skrifvits, varit Magnus Eriksson, som föddes 1316 och blef myndig 1332. Och i så fall har skriften författats före myndighetsåret 1332, men efter 1328, då konungen blef tolf år.[1] Denna tidsbestämning passar också bäst med de språkliga resultat, till hvilka Södervall kommit.
En annan väg, på hvilken vi kunna nå fram till författarens eller bearbetarens personlighet, är en undersökning af de källskrifter, han begagnat sig af. Någon dylik har jag emellertid ansett öfverflödigt att företaga, då föga eller intet torde vara att lägga till de resultat, till hvilka Södervall kommit. Jag nöjer mig därför med att rekapitulera dessa. Den svenske författarens hufvudsakliga källa var som bekant Ægidius' ofta nämnda skrift, men därjämte har han begagnat Thomas ab Aquinos De regimine principum och summa Theologiae, Engilberts' De regimine principom (åtminstone sannolikt), den psevdoaristoteliska skriften Secreta secretorum, Martinus’ De quattuor virtutibus cardinalibus, Psevdoaugustinus' De duodecim abusionum gradibus, Augustinus' De sobrietate et castitate, flera böcker i bibeln, Gratiani Decretum samt Codex Justinianeus och dessutom några andra arbeten, som ännu icke kunnat identificeras. Vidare är det af stil och uttryckssätt tydligt, att författaren ägt stor förtrogenhet med de svenska lagarna.
Denna litteraturförteckning säger oss alldeles otvetydigt en sak: att författaren ägt en för sin tid i Sverige sällspord lärdom. Att en lekman skulle hafva staderat denna litteratur, måste anses fullkomligt uteslutet, och ingen, som har någon kännedom om denna tids bildningsförhållanden, torde kunna förfäkta en dylik mening. Alla tankar på Mats Kettilmundsson, Torgils Knutsson, Karl Ulfsson och Björn Näf måste redan på grund häraf afvisas. Visserligen har det påpekats att författaren så godt som förbiser det andliga ståndet, hvilket förefaller egendomligt för en klerk, men med full rätt anmärker Södervall, att detsamma kan sägas om Konungastyrelsens förebild. De regimine principum, som dock skrifvits af munken Ægidius. För öfrigt fanns just vid denna tid en mängd klerker, som ifrigt försvarade konungamakten gent emot kyrkans öfverhetsanspråk, så att en stark konungslig tendens i en skrift från denna tid alls ej visar, att författaren varit lekman.
Författarens lärdom säger oss ännu en sak: han måste någon tid hafva studerat vid ett universitet d. v. s. — då det gäller en svensk i början af 1300-talet — i Paris eller Orlèans, och endast där torde han ha kunnat förskaffa sig den litteratur, som han vid sin bearbetning begagnat. Ty Paris var ju den tidens stora bokmarknad.
Men äfven om arten af dessa studier gifva oss källskrifterna vissa upplysningar. De hafva nämligen icke varit enbart filosofiska och teologiska, utan äfven juridiska; författaren känner nämligen till såväl Gratiani Decretum som romersk civilrätt, och det är således sannolikt, att han tillhört den juridiska fakulteten. Af själfva skriften framgår vidare, att författaren var en varm vän af en stark konungamakt och att han hade omfattande praktiska och politiska intressen. Att han varit en kammarlärd, som stått alldeles utanför samtidens politik, kan därför ej gärna antagas ty hans synpunkter äro ständigt den praktiske statsmannens, ej den spekulerande skolastikerns. Och för denna mening talar ock den onekliga förtrogenhet, hans framställning röjer med svensk lagstil.
Slutligen är det af arbetets syfte tydligt, att boken skrifvits af en man, som stått konungen nära och på ett eller annat sätt varit ansvarig för hans uppfostran. Ty hvar och en, som känner de litterära förhållandena under medeltiden, måste bestämdt afvisa det moderna föreställningssättet, att författaren endast af ett allmänt pedagogiskt eller litterärt intresse skrifvit denna speciellt för en ung konung afsedda uppfostringslära. Så utvecklad var litteraturen ej under medeltiden, aldra minst i Sverige, där hvarje medeltida bok tillkom så att säga på ”beställning”.
Den krets, inom hvilken vi hafva att gå med våra gissningar, är således icke stor, och i själfva värket passa de anmärkta dragen hos Konungastyrelsens författare in blott på en enda person: på Magnus Erikssons kansler, dekanen i Linköpings domkapitel, artium magister och decretorum doctor Philippus Ragvaldi (Puke), hvilken såsom medlem af rikets råd tillhörde förmyndarestyrelsen och af alla förmyndarne utan tvifvel var den, som både genom sin bildning var mest skickad att taga hand om den unge konungens uppfostran och genom sin plats som kansler därtill närmast kvalificerad.
Vi skola då något sysselsätta oss med hans biografi. Genom det i sigillet införda vapnet en uppvänd vinge eller ett s. k. Pukehorn — veta vi, att han tillhört ätten Puke. Han var således son till Ragvald Puke och broder till riddarna Kettil och Holmger Ragvaldssöner, som förde samma vapen. Han tillhörde därför en bland landet förnämsta ätter och var farbroder till den sedermera så bekante Erik Kettilsson Puke. Första gången vi höra honom omtalas år 1312 (Sv. Dip. 1851), då han nämnes såsom kanik i Linköping. Enär såsom regel fordrades att en person skulle hafva uppnått 20 à 24 års ålder för att blifva kanik, bör således Philippus Ragvaldi hafva varit född senast omkring 1290. Den handling i hvilken han nämnes, är ett testamente upprättadt af Linköpingskaniken Thorsten, som i detta donerade sina i Frankrike belägna gods till understöd åt fattiga studerande i Paris. Till exekutor af detta testamente utnämdes bl. a. Philippus Canonicus Lincopensis, och genom en anteckning å dokumentet veta vi att dessa gods sedan försålts af Philippus, som således måste ha rest till Frankrike. Troligen afreste han omedelbart därefter till Paris, ty på hösten samma år tyckes han icke hafva varit i Sverige. En annan kyrkoherde, Hermannus i Thyrnevalla, erhöll nämligen då i uppdrag af biskopen i Linköping att infinna sig i Philippus' prebende Skruckeby och där utkräfva den tionde, som vissa församlingsbor vägrat betala till prebendarien. Att en annan fått detta uppdrag synes förutsätta, att Philippus själf varit frånvarande, och måhända var det just denna frånvaro, som gjorde, att församlingen vägrade att honorera sin kyrkoherde.
Undantaga vi de handlingar, som röra denna sak, omtalas Philippus på länge ej i svenska diplom, och då vi nästa gång möta honom eller 1317 befinner han sig i Paris, där han för Linköpingskapitlets räkning köper dess kollegium in vico Sancti Hylarii (Sv. Dipl. 2103). Antagligen hade han hela tiden sedan 1312 vistats i Paris, och där — möjligen ock i Orlèans — förblef han troligen ända till 1321, ty först detta år uppträder han ånyo i svenska handlingar. Vid sin återkomst tituleras han emellertid magister och decretorum doctor, och den juridiska kursen var synnerligen lång; för att blifva baccalaureus juris fordrades att i 48 månader hafva åhört de juridiska föreläsningarna, och för licentian tillkom ytterligare 40 månader, således inalles öfver sju år. Då härtill lägges graden af magister artium, kommer man mycket riktigt till en studiekurs på en åtta å nio år eller den tid, Philippus Ragvaldi med all sannolikhet vistades utrikes (1312—1321). Den lärdomsgrad, han uppnått, var emellertid den högsta någon då lefvande svensk innehade, ty så vidt handlingarna visa, var han samtidens enda svenske decretorum doctor. Vid hemkomsten befordrades han ock till decanus i Linköpingskapitlet; åtminstone skedde detta emellan den 31 dec. 1819, då en Kanutus nämnes såsom dekanus (Sv. Dipl 2217) och 20 april 1321 (Sv. Dipl. 2296), då Philippus kallas decanus lincopensis.
Den tid, vid hvilken han återvände till Sverige, var synnerligen kritisk, och brytningen mellan konungens moder, prinsessan Ingeborg, samt förmyndarregeringen var redan tämligen skarp. Förmodligen var det af rådet, som den lärde juristen utnämdes till kansler, således till en post, som jämte drotsetens var den viktigaste i förmyndarregeringen, särskildt viktig därför att kansleren var den, som förvarade och disponerade öfver rikssigillet. Första gången han nämnes såsom kansler år 20 april 1321. Men detta bref visar också, att han stod synnerligen väl hos härtiginnan, ty i detta bref afsted konung Magnus genom sin moder, härtiginnan Ingeborg, åt kansleren och dennes efterträdare såsom dekaner i Linköping konungens andel Kuleboryd i Kvistlingtorps socken. Kort därefter, den 22 juli, erhöll hans bror Holmger en annan större förläning (Sv. Dipl. 2307) af konungens och kronans gods i Luseboda, Svenstorp, Langabiærg, Trehyrno, Haaldanstorp, Heemvidabygdh, Frestenstorp, Andressatorp och Bergsiö i Gillstrings härad i Östergötland. Denna donation visar onekligen att släkten stod på god fot med härtiginnan. Men det oaktadt tyckes Philippus icke hafva skilt sig från det öfriga rådet i dess kamp mot härtiginnans godtyckliga ingripande i rikets styrelse. Så var han närvarande vid det viktiga rådsmötet i Telge den 4 juni 1322 (Sv. Dipl. 2334) och följde sedan sina ämbetsbröder till Skara (Sv. Dipl. 2337, 2339), där de ingingo den bekanta konfederationen att troget tjäna konung Magnus under dennes omyndiga år att inbördes bistå hvarandra med åsidosättande af all gammal tvist, att med all skyldig vördnad motarbeta härtiginnan Ingeborgs inflytande på regeringsärendena, att utestänga alla utländingar o. s. v. Och troligen är detta viktiga dokument affattadt just af kansleren Philippus Ragvaldi.
Sin plats såsom kansler bibehöll han i rådet, äfven efter det att detta fullständigt brutit med härtiginnan, ty såsom kansler nämnes han 1323 (Sv. Dipl. 2389) 1325 (Sv. Dipl. 2517), 1327 (Sv. Dipl. 2610) och ännu den 2 juli 1330, då ”Philippus, illustris regis Svecie et Norvegie cancellarius" omtalas, tydligen såsom lefvande (Sv. Dipl. 2784). Men förmodligen afled han två är därefter eller 1332 Skalen härför äro följande. Den 9 febr. 1336 berättar biskopen i Linköping, att dekanatet vid domkyrkan, som blifvit ledigt genom dekanen Philippus’ död, blifvit sid den romerska kurian tilldeladt kaniken Harald de Vernamo (Sv. Dipl. 3194). Såsom af detta och andra bref framgår, hade domkapitlet vid Philippus’ död utnämt kaniken Karolus till dekanus, men en utländing, Martinus de Chalencomo, hade vid den romerska kurian förskaffat sig bref på ämbetet. Kaniken Harald, som då befann sig i Avignon eller som just i detta syfte reste dit, lyckades emellertid åt sig utvärka ny fullmakt på den omtvistade platsen, som han sedermera stälde till biskopens förfogande, hvarefter denne uppdrog ämbetet åt den nyss omtalade Karolus. 1336 var Philippus Ragvaldi således död, men då Karolus redan den 9 jan 1333 upptages som dekanus, måste Philippus hafva aflidit mellan den 7 okt. 1330, då Karolus ännu blott kallas kanik, och 9 jan. 1333, då denne bär titeln dekanus. (Sv. Dipl. 2807, 2957). Länge kan Karolus då ej hafva innehaft detta ämbete, ty först den 30 jan. 1334 hade man i Avignon fått underrättelse om Philippus död och utnämt Martinus de Chalencomo till hans efterträdare (Sv. Dipl. 3029). Det är väl därför sannolikt, att domkapitlet i Linköping passat på och utnämt Karolus till dekanus omedelbart efter Philippus död, som först i slutet af 1333 blef känd af prebendejägarne i Avignon. Antagligt är således, att 1332 varit Philippus’ dödsår, och han skildes, som häraf framgår, hädan samma år som Magnus Eriksson såsom myndig konung tillträdde regeringen.
Under den första tiden af sitt kansleriat hade Philippus Ragvaldi troligen föga beröring med den unge konungen som endast var ett fem års barn, då Philippus utnämdes till kansler. Som det vill synas vistades också Magnus Eriksson hela den första tiden hon sin moder, prinsessan Ingeborg, ända till dess att hon 1327 gifte sig med Knut Porse. Härtiginnan gjorde endast tillfälliga besök Sverige, hvars regering sköttes af drotset, kansleren och det öfriga rådet. Men 1327 skildes den unge konungen med all sannolikhet från sin moder, som nu stäldes alldeles utanför styrelsen i Sverige och Norge. Han var då elfva år och hans egentliga uppfostran till konungens kall kunde därför börja. Under den första tiden vistades han troligen för det mesta i Norge. I Sverige var han väl på besök under hösten 1327 (Sv. Dipl. 2623, 2624), åtminstone sannolikt, men sedermera tyckes han hafva uppehållit sig i Norge anda till hösten 1329, då åtskilliga bref förutsätta hans personliga närvaro i Sverige (Sv. Dipl. 2734, 2735, 2736, 2737, 2738, 2739), och något bevis för att han under återstoden af omyndighetstiden rest tillbaka till Norge finnes, så vidt jag kunnat se, icke. Däremot hafva vi från 1330 och 1331 flera svenska handlingar, som tydligen utfärdats i konungens personliga närvaro (Sv. Dipl. 2773, 2798, 2809, 2836, 2845, 2867). Man måste således antaga att konungen, åtminstone hufvudsakligen, vistats i Sverige från det att han blifvit tretton år tills dess att han vid sexton blef myndig. Detta var nu visserligen icke i öfverensstämmelse med den gamla unionstraktaten af 1319 enligt hvilken konungen ömsevis skulle uppehålla sig ett år i Norge och ett år i Sverige. Men denna punkt i öfverenskommelsen hade aldrig iakttagits, och under större delen af sin barndom hade Magnus Eriksson uppehållit sig i Norge. Det treåriga uppehållet i Sverige var således fullkomligt på sin plats.
Den, som under denna tid haft den unge konungens uppfostran om hand, kan gärna ej hafva varit någon annan än dennes kansler, som ju tillhörde förmyndarregeringen och var en bland dennas få ”lärda” medlemmar. Då nu vidare Konungastyrelsen eller den för Magnus Eriksson afsedda uppfostringsläran skrefs just vid denna tid, troligen 1330 eller 1331, då Philippus Ragvaldi med all sannolikhet var konungens guvernör då vidare detta arbete författats af en man, som varit både en lärd klerk och jurist, som studerat i Paris, och en praktisk politiker hvilken stått på konungamaktens sida, kan denne författare gärna ej hafva varit någon annan än Philippus Ragvaldi.
Mot denna mening kan i själfva värket blott ett skäl anföras. Det finnes, såsom Söderwall påpekat en viss likhet mellan Konungastyrelsen och en passus i Skenningestadgan af 1335 (Sv. Dipl. 3175). Så vida ej båda återgifva en äldre urkund, skulle däraf följa, att Konungastyrelsen författats efter 1335, ty att orden i detta arbete utöfvat något inflytande på uttrycken i Skenningestadgan är val mindre antagligt.
Vi skola då stalla de båda punkterna bredvid hvaranda. I Skenningestadgan heter det:
Samthyktum ok thæt ok staddum, at Tawerne skulu skipæs aa allmannæ wæghum, Rættæræ i Storbyum ther eigh gitæ Tawerne wærit, wægfarænde mannum at sællia matt ok hæste foodher, huus laanæ them sum bedhæs mædh godh williæ, stuw, sömpnherbærghe, staallæ rym i wthusum, tho swa at fænæden eghændens eigh wt skinnes, gijlt nött sælis firi tolf öræ, gamalt faar firi fluræ örtugher, mark flæsk eller smör thre pænningæ Swenskæ, faang höö twa pænninge Swenskæ, ööll, brödh ok hæstæ foodher, æptir thy sum thet giallder av rættum Torghdagh i köpstadhi næstæ. Sælliæ eigh bönder eller huus laanæ sum fyr ær saght, böten thre mark, enæ Konunge, aðhre hærædi, thiridhiæ wæghfarænne mannum. Eigh aghu ok bönder samu mannum i samu fæærdh matt at sælliæ vten till ens malls ok eennæ naat foodher, eigh ok till nokræ nestningh eller bortförsl, vten bonder wile, eigh ok flerum samæn æn swa sum skipæt ær, ok fyr ær saght.[2]
I Konungastyrelsen lyder denna punkt:
A þöm væghum skal han (konungen) skipa ok stæþia köpþorp, þær som ei æru köpstaþi væghfarandi mannum til hærbærghia, hvat þæ viþþorva nat ælla dagh, at þe þær fan köpa for sina pænninga sik ok sinum hæstum föþu ok hvat annat væghfarandi mæn viþþorvu. Þy at sva æru skipaþ al land, þe visa ok goþa forseu hava, ok þær af varþa þön land rik sva æru skipaþ, þær allmanna væghir byggias. Þy at þe maghu þa þær sikri sitia ok sælia sit goþs æpti vilia sinum. Ok i hvilku landi ei æru þön skipilsi, þær varþer folkít fatökt ok landit lægs öþi, ok ængin vil þær viþ allmænna væghi boa, þy at ængin havir friþ a kistum ælla goþs sinu. Ok þy ær þæt Kunungi ok landi goþ fræghþ ok digher æra ok almoghans þarf, þaþi þera, som skulu i landi byggia ok boa, ok sva væghfarandi manna, at þær se þylik skipilsi a almanna væghum, som nu æru saghþ.[3]
Vi skola först fästa oss vid ordalydelsen, sedan vid innehållet.
Då två olika personer skrifva om samma sak - i detta fall om lämpligheten af taverner - är det klart, att själfva uttrycken i några punkter måste blifva desamma. Men dessa uttryck äro här påfallande få och sådana, som måste förekomma i följd af ämnets natur: allmänne wæghum, wæghfarændi mannum och hæsta - jag frånser de uttryck, som måste förekomma snart sagdt öfverallt (ej, skall, sagdt o. s. v.). I de flesta fall äro de karaktäristiska uttrycken olika: taverne (i Skenninge-stadgan) mot köpþorp (i Konungastyrelsen), matt ok hæstæ foodher i förra fallet mot sik ok sinum hæstum föþu i det senare. Dessa obetydliga likheter, jämförda med de stora olikheterna, synas mig afgjordt tala mot, att Konungastyrelsen och Skenningestadgan stå i något verbalt förhållande till hvarandra.
Fästa vi oss vid innehållet, finnes däremot ett samband mellan stadgan och uppfostringsläran. Konungastyrelsens författare har — troligen med ledning af ett yttrande hos Thomas ab Aquino — påpekat vikten af goda landsvägar, och i sammanhang därmed framhåller han lämpligheten af att inrätta köptorp vid de allmänna landsvägarna, ty så finnes i alla land, som hafva en god och vis regering. Vidare utvecklar han vikten af goda hamnar o. s. v. I smått är det sålunda ett merkantil program, till hvilket han här gör utkastet. Skenningestadgan skrefs tio år efter det Philippus Ragvaldis lärjunge blifvit myndig konung, och mig synes det enklast och naturligast att i denna punkt af stadgan se ett uttryck för de styrelseprinciper, som Magnus Eriksson kort förut fått sig bibringade af Philippus Ragvaldi. Något lån från Konungastyrelsen finnes således ej i stadgan — då skulle nog de verbala uttrycken erbjuda större likhet — men väl från dess författares idéer. Att denne däremot skulle hafva behöft låna tanken från någon kungl. förordning, är mycket litet troligt. Han var ju en man, som rest mycket och som därunder haft all anledning att lära sig sätta värde på taverner för de vägfarande. Att han sedermera uttalat sig för en dylik inrättnings införande i Sverige, är också en naturlig sak, liksom att hans lärjunge sedermera gjort allvar af denna tanke. Likheten mellan Skenningestadgan och Konungastyrelsen kan därför ej anföras såsom något skäl att datera den senare efter 1335.
Jag vågar således hålla före, att starka sannolikhetsskäl tala för att tillskrifva Philippus Ragvaldi äran af att hafva författat detta märkliga arbete. Och längre än till sannolikhetsskäl kunna vi väl aldrig komma.
- ↑ Om arbetets förhållande till Skenningestadgan skall jag i det följande tala.
- ↑ [Beslutat och stadgat, att värdshus ska upprättas vid allmänna vägar, särskilt i städer där det inte finns värdshus, för att sälja mat och hästfoder till vägfarare, erbjuda dem husrum med god vilja, stuga, sovplats, stallrum i uthus, så att ägarens boskap inte skadas, giltig nöt säljs för tolv öre, gammalt får för fyra örtugar, ett mark fläsk eller smör för tre svenska penningar, en fång hö för två svenska penningar, öl, bröd och hästfoder, enligt vad som gäller vid rätt torgdag i närmaste köpstad. Säljer ej bönder eller huslån som tidigare sagts, böter tre mark, ena till kungen, andra till häradet, tredje till vägfarande män. Bönder får ej sälja mat till dessa män under samma färd utan att ha tillräckligt med mat och foder, ej heller till någon annan förnödenhet eller transport, utan bönder vill, ej heller till fler än vad som är bestämt, och som tidigare har sagts.]
- ↑ [På dessa vägar ska han (kungen) upprätta och etablera köpingar, där det inte finns städer, för vägfarande män att få härbärge, vad de behöver natt eller dag, så att de där kan köpa för sina pengar mat till sig själva och sina hästar och vad annat vägfarande män behöver. För så är det ordnat i alla länder som har en god och vis regering, och därav blir dessa länder rika genom att allmänna vägar byggs. För då kan de sitta där säkert och sälja sina varor efter sin vilja. Och i vilka länder dessa ordningar inte finns, där blir folket fattigt och landet ligger öde, och ingen vill bo vid allmänna vägar, för ingen har fred för sina kistor eller sitt gods. Och därför är det för kungen och landet till god ära och stor heder och för allmogens behov, såväl för dem som ska bygga och bo i landet, som för de vägfarande, att dessa ordningar finns på allmänna vägar, som nu har sagts.]