O! hvar är Du, arma Flicka?
Ur sin dvala Kungen vaknar,
Sträcker efter dig sin famn.
O! hvar är Du? – dystre blicka
Herrskarns ögon – han dig saknar.
Ropar, Usla! vred ditt namn.
Ack! i lekar, himmelskt ömma,
Till din älsklings hjerta sluten
Yrar du i skuggan där.
Hasta nöjets kalk att tömma,
Njut den flyende minuten –
Flicka! han din sista är.
Vrede Kungens hjerta tänder
Och han ropar: »Vakter, hören!
Gripen straxt de fräcka två.
Sliten dem med kopparhänder
Ur hvarannans famn och fören
Dem till mig i kedjor så.»
Re’n de komma. Vilde sväfva
Kring de armas skullror håren –
Obetäckte komma de.
Se, de nalkas! dödligt bäfva
Deras lemmar och i spåren
Rysligt slamra kedjorne.
Vild som dundrets röst från polen.
Ryter Herrskarn: »Dödens smärta
Utan miskund väntar Er.
Dö, o brottslingar! I skolen.
Yngling! stöt i Flickans hjerta
Detta kastspjut jag dig ger.»
Hemskt far Ynglingen tillbaka
Och med sina bägge händer
Täcker han sitt anlete.
Fasor vildt hans lemmar skaka
Men hans Flicka icke vänder
Ögat från den älskade.
Dödsblek står Du, arma Quinna!
Stänkt af himlens gråt om våren
Liljan står och darrar så.
Pärlor från ditt öga rinna,
Men gudomligt genom tåren
Skimrar kärleken ändå.
Fradgande af vrede Kungen
Nu sig höjer, och till morden
Väpnar, ljungande sin arm.
Och af lansen genomstungen
Sjunker Flickan blek till jorden –
Blodet frusar ur dess barm.
Och ett skri af namnlös smärta
(Hvarför skulle jag det höra?)
Tolkar älskarns raseri.
Evigt från mitt rörda hjerta
Återskallar, – i mitt öra
Evigt ljuder detta skri.
Lansen blixtrar och på liket
Af sin dyra älskarinna
Blodig sjunker älskarn ned.
Gå i tysta Anderiket,
Usla par! att tillflykt finna,
Slumra nu i ostörd fred!
