Mål för driften af en renad håg,
Mål som mödan endast hinna lärde,
Skönsta segerrof på lifvets tåg,
Öfver guldets och demantens värde!
Änglarena Skönhet! Dig, o Dygd!
Älskar Ynglingen i Sveas bygd.
Hell Er, ädle! som vid Dygdens bud
Villigt trotsen plågorna och Döden!
Hell Er, ädle! som i lagerskrud
Vid dess altar festligt offerblöden!
Evigt skiner sårens purpurglans
Marterkronan blir en helgonkrans.
Hell Dig, Jätte som på skyberg går!
Ej med grusets dina flammor blandas.
Polens stjärnor kransa ju ditt hår,
Blåa eterns änglaluft Du andas.
Hell Dig, hell Dig! vid din segerfot
Ödets åskor ryta fåfängt hot.
Kämpa, Yngling! Äran blir din lön.
Dygdens törnstig till dess praktslott leder.
Ila, ila! Bruden är så skön,
Rosigt läger hon sin brudgum reder.
Upp, att rusas vid Gudinnans barm!
Upp, att slumra på Gudinnans arm!
Frukta nöjets smilande försåt.
Glädjens stunder fly på ljungeldsvingar.
Harpans toner byta sig i gråt
Och i liktåg dansens yra ringar.
Quar står törnet när dess rosor fly –
Äran ensam evig är och ny.
O! hvad kjusning att på lifvets rand
Trottsigt sväfva under ärans fanor!
Hjärtat minnes då sitt fosterland,
Mins från himlen sina ärfda anor,
Och bland morden, vid trumpetens ljud,
Viges Hjelten till en väldig Gud.
Ljungen, Svenskar! i CARLJOHANS spår
Upp till ärans stjärnbeströdda himmel!
Ljungen, ljungen! Öfver likberg går
Hjeltens bana. – Långt från krigets hvimmel,
Jag af Sångmön förd i trollband är
Och för svärdet klagolutan bär.
