Kristian II:s proklamation efter Stockholms blodbad
|
| Wikipedia har en artikel om Stockholms blodbad. |
Efter Stockholms blodbad skrev Kristian II en proklamation till Vadsbo, Vartofta och Kåkinds härader i Västergötland om vad som hade hänt i Stockholm. Proklamationen är daterad den 9 november 1520.
Vi Christiern etc. Käre vänner alle, veter, att nu i onsdags näst förleden vore skickade här före oss på Stockholms slott värdigaste, värdige fäder, herr Göstaf, ärkebiskop i Uppsala, herr Otte, biskop uti Västerås, och desslikes mäster Jon, domherre i Uppsala, värdigste faders, herr Jacobs, fordom ärkebiskops i Uppsala, fullmyndige. Och berättade först och kärde förskrevne ärkebiskop i Uppsala, att herr Sten Svantisson med hans tillhjälpare bestallade honom på kyrkans slott Stäket, och sedan grepe och fångade de honom och hölle honom i fängsel i tu år, så länge [tills] honom vårt folk friade, och sårade de honom dödeligen i sitt fängsel, och rövade och skinnade förskrevne slott Stäket och bröte det av i grunden, desslikes biskopsgården i Uppsala och Uppsala domkyrka. Kärde ock förskrevne värdige fader, biskop Otte i Västerås, att nu annandag påska vart han grepen i Västerås domkyrka, släpad och dragen av kyrkan opp till slottet och insatt där i fängsel och häkte, så länge [tills] vårt folk honom där ock utfriade; desslikes ock hans biskopsgård skändad och rövad. Desslikes kärde ock förskrevne mäster Jon, att ärkebiskop Jacob vart grepen och fången på Arnö gård och våldsförd till Stockholm, och Arnö gård skändad, rövad och i grunden avbränd. Och berättade de yttermera, att alle de, som sådane övervåld gjort hade in på den heliga kyrkan, vore uppenbart i påvens bann och ville därföre varken sky kloster eller kyrka och trängde präster till att säga mässor mot den heliga kyrkans förbud. Och desslikes hade de bebundit dem samman med brev och insegel att avvärja yttermera bannsbrev, om romarekyrkan sådane bannsbrev över dem giva ville. Och påminte de oss vid vår konungslige ed och ära, att vi skulle skicka dem och den heliga kyrkan rätt över sådana uppenbarlige kättare och bannsmänniskor för sådane deras ohörlige gärningar, de hade gjort på dem och den heliga kyrkan.
Då vore här tillstädes förskrevne herr Sten Svantissons tillhjälpare, bekände och tillstode deras gräningar. Då läto vi tillhopa kalla biskopar, prelater, doktorer och lärde män, de visaste i Sveriges rike äre, och satte den sak i deras händer, att de skulle döma en rättfärdig dom därom, som den heliga skrift utvisar. Då have de dömt dem alle till uppenbarlige kättare och bannsmänniskor mot romarekyrkan och den heliga kristna tron. Och därföre have vi nu låtit strax gånga över dem som sancti Erik konungs lag innehåller och utvisar, att kättare och bannsmänniskor bör att straffas. Och hade vi icke sådane straff låtit gånga över dem, då vore befruktandes, att bannsbrev av romarekyrkan skulle hava gångit över allt riket och besynnerligen över de våre käre undersåtar, som med lögnaktige tal vorde tillockade att nedbryta förskrevne slott Stäket. Nu hoppas oss, att alle våre undersåtar skole vara fria, därför att vi sådane straff have låtit gå över dem som i sådana ohörlige gärningar de yppersta vore. Och vele vi därmed i fred och rolighet styra och regera Sveriges rike och hålla eder alle vid sancti Eriks konungs lag och rätt. Eder alle Gud och sancte Erik konung befallandes. Skrivet på vårt slott Stockholm fredagen näst före sancte Mårtens dag år etc. 1520. Under vårt signete.
Källa
[redigera]Citerat ur Lauritz Weibulls "Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. Del III", Stockholm:Natur och kultur 1949, s. 160-161