Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad/1879/Ur Akademiens arkiv 1
| ← Märkedagar i januari och februari |
|
Från Akademiens sammankomster → |
| Åttonde årgången av Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad |
Ur Akademiens arkiv.
1.
Bref från kyrkoherden Thure Ljunggren1 till hofintendenten Pehr Tham.
Högvälborne Herr Hof-Intendent,
Nådige Herre,
Härhos dristar jag ödmjukast öfversända ritningar2 af några ålderdomsminnesmärken, dem jag uptäckt, därtill upmuntrad, af det gynnsama omdöme, en förnäm Herre försäkrat mig Eders Nåd behagat fälla, om mitt ringa försök till en sockne Beskrifning öfver Slöta församling, och af hvilken jag med fägnad finner, att sal. Professor Tidgren begagnat sig på någre ställen i den delen af Westergöthlands beskrifning, som före hans död utkom.3 Kände jag intet Eders Nåds lyckeliga bemödande uti, att skaffa lius i Fäderneslandets forntids Historia, och Dess ynnest emot dem, som finnes hogade i sin mohn, att till ett så vackert ändamål bidraga, hade jag icke vågat communicera Eders Nåd mine små upptäckter.
Att Runestenarne voro hittills okände och af mig först afritade, ville jag önska och vågar det äfven hoppas. Den vid Rådene, var för mig en kär uptägt, hälst namnen bära vittne, att han är från heden tima, och jag aldrig sett någon Runsten huggen på alla sidor som denna, ej eller Thors Hammar på någon så väl exprimerad.4
Slöta stenen är af den på Fahlebygden bekanta stenhuggarn Mäster Haralv, af hvilken vi hafva flere stycken i behold.5 Stenen, som afslogs vid nedbrytningen och tienade som ett tvärband öfver kyrkodörren, ligger än qvar på kyrkogården därstädes.
Att nästan hvart och ett Härad i forntiden haft sitt sätt att utmärka sina dödas hviloställen, tycker jag mig hafva observerat. Här uti Kåkind, äro sådane ställen utmärkte 1:o med stenläggning i jämnsidig fyrkant och större spitsiga hörnstenar, 2:do med stenläggning i cirkelrund och stort stenrör innuti, 3:o med stenläggning i spitshörnig triangel och större stenar i hörnen, samt stenrör innuti, såsom ock 4:o de 2 senare slagen på några ställen dubbelt utlagda, som bifogade ritning utvisar.6
Osäker om jag icke kunnat irra i mitt omdöme, vågar jag icke försäkra, att det är rudera efter ett, af både Natur och Konst förträffeligen befästat ställe, mellan Sköfde och Hene, Bore Berget kallat, där jag, åtminstone på öfversta högden, ser oafbrutne spår efter ett circelrundt Hus samt ringmur utomkring, och tycker mig finna anledningar till någre utanvärk, en väg, som i spiral leder dit upp, samt 3:ne stora vatten Recervoirer. Till 2⁄3-delar är stället med träsk omgifvet, i hvilket flere sköna källor upspringa, Alfs-källor kallade. Hela stället är nu med skog öfvervuxet.
Under förhoppning, att min dristighet ej onådigt blifver upptagen, har jag äran framlefva
Min Nådige Herres
Ödmiukaste tjenare
Sköfde d. Aug. 1792. Design. Pastor in Häggum.
2.
Från samme till samme.
— — — — — — —
Det är med synnerlig fägnad, jag får nåden afgifva berättelse om ett opus Herculeum, i vår ort, ett ålderdoms minnesmärke, som från glömskan hittills förvarat, genom tradition, man från man, än ytterligare är värdt att förvaras.
Under det jag efter min hitkomst i Höst, genomvandrat snart alla tracter häromkring, tyckte jag mig uptäcka en gammal väg, från ett hemman St. Boslycke här i Församlingen. Denna anledning har jag fölgt, och funnit honom öfver Billings ryggen vara anlagd, genom grymma Kärr och Backar (af sin anläggare Svensbo-kärr kallade) linea recta till Hornborga Siön, Norr om Bolum, där den skall vara continuerad öfver Siön. I kärren är denna väg grundlagd af grof gråsten, till 8 a 9 alnars bredd, och på fasta landet stenen upvältrad å ömse sidor, med större gråbergshallar lagda öfver, der små bäckar eller rännilar förekommit. Vid efterfrågan hos allmogen har jag fått den enhälliga underrättelse, att man hördt af förfäderne, att denna Bro eller väg blifvit anlagd, af en man, som för nidings-mord varit dömd till döden; men genom detta arbetet ärbudet sig, och fått tillstånd frälsa sitt lif. Då Siön är stilla, skall vägen tydeligen skönjas och då vattnet är mäst affallet, skall han vara så nära i vattenytan, att man med ekstock svårligen skall kunna komma öfver honom, och tillägges äfven att en Bo Ribbing, i senare tider skolat gagnat samma grundläggning till väg åt en lustbyggnad uti Siön. Det är åtminstone visst, att om den mannens lif ej varit dess dyrbarare, har det, genom ett så ofanteligt arbete, blifvit mer än väl betalt.
Den förnöijelsen att igenfinna hans namn, har jag haft, som varit Sven Gislarsson, jämte fullkomlig stadfästelse, på sielfva traditionens rigtighet, uppå en Runesten, den han upprest vid denna väg, och hvilken jag i afritning härhos vågar öfversända, med försäkran, att hvarje Bokstaf med full noggranhet är aftagen.7
Skada att denna sköna sten, genom anstäld gräfning vid honom, förmodeligen efter jordagods, blifvit afslagen. Tillåte årstiden, vore jag hogad anställa ny gräfning i samma grop, efter stycket, där det torde igenfinnas, då äfven någon uplysning kunde ärhollas, antingen om hans brott eller gifte, hvartill de öfriga orden, synas gifva någon anledning.
Om icke detta arbete och denna Runesten bör hänföras till konung Braut-Anunders tid, då Espriten varit, att rödja och anlägga vägar, då äfven dispensation ifrån Lagens stränghet, genom slike storverk, kanske kunnat äga rum; det lämnar jag till Eders Nådes upplystare omdöme.
Att en vacker Runesten blifvit nedlagd i en qvarndamm vid Tolta i Broddetorps Församling, sedan han en lång tid först tienat till spång öfver en liten Bäck, med skriften nedåt vänd, har jag hört med förtrytsamhet.
Om Runestenen öfver Tuve Jarls fader finnes i Bautil kan jag icke ärhindra. Nog mins jag att någon sten från Vårkumla är intagen; men oviss om det icke kan vara den samma, som, efter min ringa gissning, förvarar minnet af Vahlgöthe Hundheden, dristar jag icke med någon afskrift Eders Nåd besvära.8
— — — — — — — — — — — — — — —
Häggum d. 30 Oct. 1792.
3.
Från samme till samme.
— — — — —
Under mina excursioner i Höst, för att samla ämnen till en anbefallad socknebeskrifning, har jag händelsevis kommit att besöka Segerstad, och därvid genomsökt kyrkan och klockestapeln. Hvad jag där funnet dristar jag härjemte i afskrift öfversända, med önskan att det vore något sådant, som i någon måtto kunde rickta Eders Nåds samlingar.
Runeskriften på klockan är fuller af Gjutarens okunnighet bakvänd; men hvad den i alla fall skulle villa säga, blir mig en hemlighet.9
Om Vrå-altaret varit bygt till någon helig Cecilias ära, hvars reliquier där kunnat vara förvarade; eller om någon andäcktig Cecilia, genom sticktning af detta Altare, velat förvara sitt minne och bereda sig siälamässor, är ej lätt att säga10; men det vet jag visst, att jag med vördnadsfullaste tillgifvenhet vill framlefva o. s. v.
— — — — — — —
Häggum d. 1 Dec.
1794.
4.
Från samme till samme.
— — — — —
Såsom tillägg till den berättelse jag förr haft äran afgifva, om Sven Gisslarssons väg, öfver de så kallade Svensbo kärr och Storsjön, samt stenen, som till åminnelse af detta storverk blefvit rest, får jag nu omnämna, att när denna väg kommer hit in i socknen, och öfver Häggums åkergärden och ängar vänder sig i söder åt Brunnum, blifva åkrar, vallar, led och ängbitar å ömse sidor om honom kallade Skarastigsåkern, -vallen, -ledet, -ängen o. s. v. hvilket torde gifva tillkänna att vägen i fordom tid hetat Skarastigen, och varit nyttjad som allfarsväg till detta namnkunniga ställe, i synnerhet, om det skulle kunna upptäckas, att vägen på Stenums sidan ytterligare varit fortsatt.
Under det jag gått omkring att bese dessa tracter, för att kunna afgifva en socken beskrifning öfver Häggum11, som blef anbefallt vid Prästemötet, har jag blefvit förvånad, öfver den oändeliga hop af ålderdomsminnesmärken, som här, i synnerhet i ängarne under Brunnums berg förekomma, så att det förekommit mig, som hade denna vackra ängen varit en allmän ättehage för hela orten. Här förekomma respectabla Ättebackar 2:ne i synnerhet föga mindre än Upsala högar, Kongs- och Konu hög kallade, förutan en stor mängd af mindre. Till en helgad höjd Sihlborör leda breda vägar, å ömse sidor med större sten lagde, högden är krönt med ett stort rör, och många Bautastenar i åtskilliga figurer upreste. På somliga ställen när man fölgt en sådan väg till högden dit han leder, vidgar han sig där och liksom omfamnar högden. Intill dessa vägar ser man 4-kantiga grundläggningar till små Hus, förmodeligen rudera efter Hedningarnes Compita, hvilken Ärke Biskop Spegel omtalar. En kedja af stora Ättebackar i Åkergärdet, alla krönta med stora rör i toppen, stundom genom en stenläggning 2 och 2 förenade, kallas Gethar-bergen. Har någon utvandrande Höfdinge med sina Gother här någon tid haft sammelplats och läger, så äro desse minnesvårdar nog uråldrige. En af dem kallas Katterör.12
Så långt i Norr som vid Häggums gränser, hade jag icke väntat någon Graf af den Construction som de på Fahlebygden allmänne; men har i Höst på Ranstads Åkergärden funnit en, Thore Rör kallad, som är en af de respectablaste jag sett. Svillarna bestå af kalksten till hela alnens tjocklek och däröfver, på hvilka äro uplagde 5 st. stora klippor, och mycken sten upförd rundt omkring.13
Ett gammalt Placat författat med Runska bokstäfver, det jag funnit i min sal. Svärfars Bibliotek och hvilket ingen annan merit har, än att det med mycken möda blifvit utritat, får äran härjemte öfversända med ödmjukaste begäran att det finge läggas till Eders Nåds vackra samlingar, såsom rart i sitt slag, och bevis att äfven någon Nerikesbo velat lära känna Runeskriften.
— — — — — — —
Häggum d. 8 Dec. 1794.
5.
Från samme till samme.
— — — — — — i synnerhet som jag därigenom får anmäla Häggum, som en vrå i Landet, hvilken är ganska rik på gamla monumenter. Utom hvad sielfva Beskrifningen någorlunda utförligt innefattar, förekomma här en art af stenläggningar; som kanske ej finnas på många ställen i Riket. Jag har med upmärksamhet fölgt vissa stycken af sådana, och funnit dem så besynnerliga, att jag ej gifvet mig till frids, förr än jag fått Broder Hilfeling till mig, som lagt en sådan på papper. Många sådane finnas här; men om de stå i sammanhang, är mig ej lätt att säga, mindre hurudan Figur, de då skulle föreställa. Emedlertid tyckas de utgöra nog talande vägvisare, till märkvärdige och helgade platser, och fägnar det mig att Broder Hilfeling, som mycket rest, förr ej sedt sådane och finner dem all uppmärksamhet och vidare undersökning värda. Honom har jag äfven att tacka för den vackra prospecten af Aeternis stupan vid Biessesiö, som den gamla pergaments lappen omtalar, såsom ock för den af Häggums kyrka. — — —
Till 2:ne grafvar af respectabel storlek har jag fördt Broder Hilfeling, hvilka måtte hända, äro de sidsta mot Norr af den gamla structur, som tyckes varit Gudhem och Landthögden af Vestergöthland ensamt förbehollen, och dem Han vid tillfälle lärer ha äran framvisa.
Att framdeles återfå socken Beskrifningen anholler jag ödmiukast; men utbeder ett rum i Eders Nåds vackra samling för medsända Rune stafven — —
Häggum d. 8 Nov.
1795.
— — — — —
Thure Ljunggren.
Anmärkningar.
1. Magister Thure Ljunggren f. 1748, studerade i Uppsala, tjenstgjorde vid ett par läroverk i Vestergötland, utnämndes till kyrkoherde i Häggum 1792, erhöll Sjogerstads pastorat 1797, dog den 4 juni 1825. Hans första fru var prestdotter från Slöta.
2. Ritningarna finnas nu icke brefven bilagda. I Liljegrens Bautil (mscr. i Akademiens arkiv) finnas under nr 1638 och 1691 teckningar af två runstenar med skriftliga anteckningar af Ljunggrens hand. Den förra lyder ”En tresidigt huggen sandsten, inmurad öfver dörren i den gamla Slöta kyrka, som nedrefs 1786; men var med murbruk öfverdragen, så att ingen skrift var synlig, förr än han blef utbruten” — det är en af de vanliga Vestgötagrafstenarne med tresidig öfveryta, jfr t. ex. Antiqvarisk Tidskrift för Sverige 3 s. 126. Den senare lyder: ”sönderslagen runsten, funnen i kyrkobalken i Slöta 1787, då sten däraf togs till kyrkobyggnaden”. Ingen runsten finnes nu å Slöta kyrkogård (jfr P. A. Säve, Antiqvarisk Tidskrift 3 s. 119).
3. Westergöthlands Historia och Beskrifning I. Stockholm 1787. — I bokens företal heter det: Uppå Herr Biskopen och Commendeuren af Kongl. Nordstjerne-Orden Doct. Forssenii gynnande Föreskrift hos Skara stifts Respektive Prästerskap, hafva redan mer eller mindre fullständiga Beskrifningar öfver vid pass tredje delen af Församlingarne i berörde Stift, efter en af Författaren uppgifven och för trenne år sedan utdelad tryckt plan, blifvit till honom öfversända.
4. Derest med denna sten menas runstenen L. 1562 är Ljunggrens tolkning felaktig, ty å denna sten finnes ett kristet kors, ej Tors hammare, samt ett kristet namn Peter (P. A. Säve, Antiqvarisk Tidskrift 3, s. 125). I Liljegrens Bautil finnes en af Per Tham år 1793 gjord afbildning af stenen. Den andra runskriften i Rådene kyrka, om hvilken Liljegren (1903) icke lemnar någon närmare upplysning, förekom enligt Tham på en träbåge. Bland dem som bygt kyrkan nämnes äfven en Peter, måhända samme man, som omtalas å runstenen.
5. Stenhuggaren hette Harald (Haraldus magister eller Haraltæ stenmæstari). Af honom huggna grafstenar förekommo vid Uglums och Vings (Åse hd) och Valtorps kyrkor.
6. Antagandet att hvart härad skulle kunna uppvisa egna former af fornlemningar torde icke kunna godkännas. Till ett sådant antagande kunde man dock lätt komma i Vestergötland, der falan och skogsbygden i arkeologiskt hänseende äro hvarandra mycket olika. Den åberopade ritningen är ej bilagd brefvet.
7. Å runstenen (B. 946, L. 1352) står, att Sven Gislarson lät göra denna bro för sin och sin faders själ. Stenen uppgifves i Göranssons Bautil stå på Hofskogen, hos Liljegren på Korsbacka vid Korstorp och Bölum. I den senare uppgiften bör tydligen ordet vid ändras till mellan, ty gården Hof ligger mellan Korstorp, uppe vid Billingen, och Bölum, som ligger temligen nära Hornborga sjön.
8. Om Tufve Jarls fader Valgöt se Strinnholm, Svenska Folkets Historia del. 1, s. 475. På ingen af de nu kända Vårdkumlastenarne finnes namnet Valgautr.
9. I Segerstads kyrkas inventarium uppgifvas klockorna hafva götiska inscriptioner, sannolikt menas der senare medeltidens minuskelskrift.
10. Den nu varande Segerstads kyrka begynnte byggas 1804. Om der förut fanns ett Cecilia-altare, är väl den meningen troligare att det varit helgadt åt den hel. Cecilia.
11. Denna sockenbeskrifning synes, att döma efter ett yttrande i G. Brusevitz reseberättelse af år 1861 (mscr. i Akademiens arkiv), finnas i Häggums kyrka.
12. Brunshems- eller Brunnumsberget, den sydligaste delen af Billingshöjden, stöter med sitt sydöstra hörn till Häggums socken.
13. Ranstad ligger i Stenstorps socken, gånggriften ligger i socknens nordligaste, mycket sanka del.