Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Fredrik Lundqvist
← Pierre Levassor |
|
Carl Philip Emanuel Bauck → |
Carl Fredrik Lundqvist. K. T.ne 1 juli 1869—30 juni 1888. K. Op. 1 aug. 1888—30 juni 1898. (Frånvarande 1 juli—1 dec. 1894.) K. T. 1 juli 1898-30 juni 1904.
Född i Veinge socken i Halland den 24 jan. 1841 (föräldrarna voro folkskolläraren och organisten i Veinge Jöns Petter Lundqvist och Kjerstin Nyberg). Efter att hafva genomgått skolor i Halmstad och Göteborg tog han studentexamen i Uppsala 1860 och kameralexamen 1862. Därefter lämnade han universitetsstaden och lät inskrifva sig i Förvaltningen af sjöärendena, hvarjämte han tjänstgjorde som kanslist i ett par riksdagsutskott åren 1862—1866. Han var äfven under denna tid skarpskytteföreningens sekreterare och blef då bekant med skarpskyttarnas sånganförare, August Söderman, som fäste sig vid hans röst och förmådde honom att medverka i operakören vid Tichatschecks gästspel i »Rienzi» på våren 1866. Han öfvergaf snart tjänstemannabanan, för att helt ägna sig åt sången, hvartill han lifligt uppmuntrades af Fritz Arlberg, som en tid gaf honom kostnadsfri sångundervisning. År 1867 sjöng han Uriels parti i oratoriet »Skapelsen» i Uppsala domkyrka och väckte då en mera allmän uppmärksamhet som solosångare. I Uppsala var för öfrigt hans förträffliga baryton väl känd hvarför han också blef inbjuden att deltaga i studenternas första sångarfärd till Paris sommaren 1867.
Följande år fick han uppträda på operascenen, dock utan att hans namn utsattes å affischen. Hans första uppträdande ägde rum den 21 okt. 1868 då han sjöng Rudolfs parti i »Wilhelm Tell». Hans egentliga debut skedde den 3 juni 1869 som Josef i »Josef i Egypten». »Visserligen hade han genom sin korpulens en mindre fördelaktig teaterfigur, men detta fick, vid sidan af en så praktfull stämma, betraktas som en bisak, och då han först visade sig på scenen hade han dessutom där en kamrat som med hänseende till kroppshyddans storhet öfverträffade honom, nämligen Carl Johan Uddman, som icke var mindre populär och ypperlig för det såsom konstnär». (Sv. Musiktidn. 1 febr. 1911.) I »Josef i Egypten» sjöng Uddman Utobals parti, hvilket gaf skämttidningen Söndags-Nisse anledning till en karikatyr, framställande de båda frodiga vännerna Josef och Utobal sida vid sida, samtalande om den rysliga missväxten och hungersnöden — »ett samtal hvars berättigande publiken visserligen kunde medge i afseende på missväxten, men ingalunda beträffande hungersnöden».
Han erhöll emellertid genast fast anställning vid den lyriska scenen, där hans nästa roll blef Rienzi och därefter titelpartiet i Naumanns »Gustaf Vasa». Bland hans öfriga partier kunna nämnas Masaniello i »Den stumma», Nelusko i »Afrikanskan», Wilhelm Tell, Telramund i »Lohengrin», Valentin i »Faust», Talaren i »Trollflöjten», Grefve Luna i »Trubaduren», Wolfram i »Tannhäuser», Carl V i »Ernani», Agamemnon i »Iphigenia i Aulis», Germont d. ä. i »Den vilseförda», Amonasro i »Aida», Mossul i »Konung för en dag», Capulet i »Romeo och Julia», Hans Sachs i »Mästersångarne i Nürnberg» och Jakob i »Josef i Egypten», i hvilken sistnämnda roll han hade sin afskedsrecett den 5 dec. 1904. Han utförde äfven en och annan talroll, såsom Knut Algotsson i »Bröllopet på Ulfåsa» och Brukspatronen i »Vermländingarne», i hvilket stycke han alltid i sista akten sjöng sin favoritsång »Du gamla, du friska, du fjällhöga nord». Denna sång var hans stora paradnummer, som han på konserter alltid sjöng extra, och med hvilken han framkallade en oerhörd entusiasm under studentsångarfärden till Parisutställningen 1878, då han vid den stora täflingskonserten i Trocadéropalatset »med en kraft, en klang och en hänförelse, som satte världsstadens blandade publik i häpnad, väckte en sannskyldig storm af bifall». Vid Uppsala studentkörs konsertbesök i Paris i juni 1900 blef han af presidenten Loubet tilldelad utmärkelsen såsom officier d’académie. Tre gånger medföljde han sålunda Uppsalastudenterna på deras sångarfärder till Paris: 1867, 1878 och 1900. Dessutom deltog han i de bägge sångarfärderna 1876 till Holland, Belgien och London samt 1898 då han medföljde sångsällskapet »Orphei Drängar» till Berlin. Sommaren 1893 företog han en konsertresa till världsutställningen i Chicago, där han gaf fyra konserter, hvarförutom han sjöng i New-York, Minneapolis, S:t Paul m. fl. städer i Nord-Amerika, och året därpå, hösten 1894, var han engagerad för konserter i Kristallpalatset i London, i Liverpool och i Manchester.
Lundqvist ägde en synnerligen stark och fyllig barytonstämma med i ungdomen äfven för tenorpartier tillräcklig höjd och som ännu under de senare åren bibehöll sin urspungliga malmrikedom. Osäkerhet i takten vidlådde dock ofta hans sångföredrag. Han var länge i början af sin sångarbana besvärad af en svår rädsla, som till och med var synbar för publiken, men småningom öfvervann han densamma och kunde uppträda mera obehindradt och säkert. Hans dramatiska framställningar stördes dock genom en alltmer tilltagande fetma, som gjorde honom mindre lämplig för en del partier. Vid 63 års ålder afgick han från scenen. Från hösten 1905 till våren 1906 gjorde han en afskedsturné genom Sverige. I Stockholm gaf han en afskedskonsert i Katarina kyrka den 7 april 1906.
År 1890 ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien blef han 1893 riddare af Vasaorden efter att förut hafva erhållit medaljen »Litteris et artibus». — Gift 1883 med violinisten Hilma Anna Maria Åberg (syster till skådespelerskan vid Kungl. Teatrarne Fanny Åberg, som blef gift med operasångaren Anders Willman).