Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Per Maximilian Strandberg

[ 152 ]

Per Maximilian Strandberg. K. T:ne 1 juli 1881—30 juni 1882; ånyo 15 sept. 1887—30 juni 1888. K. Op. 1 aug. 1888—30 juni 1898. K. T. 1 juli 1898—30 juni 1916. [ 153 ]Född i Stockholm den 4 okt. 1854. (Föräldrarna voro sångaren Olof Strandberg och operasångerskan fru Charlotta Strandberg, född Linderoth). Alltifrån ungdomen fick Max Strandbergs uppfostran en musikalisk prägel. Vid 16 års ålder blef han antagen till elev vid musikkonservatoriet och fick där tillfälle att tillägna sig en synnerligt stor mångsidighet i tonkonstens olika grenar. Från musikkonservatoriet öfvergick han till operascenen och debuterade på Kungl. Stora Teatern den 16 maj 1877 som Max i »Friskytten», den 12 okt. s. å. som Lyonel i »Martha» och den 21 nov. som Fenton i »Muntra fruarna». Efter att därpå från den 1 jan. 1878 under ett och ett halft år ha varit elev vid Kungl. Teatrarnes elevskola erhöll han 1881 aktörskontrakt, men kvarstod endast ett spelår vid operascenen för att hösten 1882 taga anställning hos Josephson och Holmquist vid Nya Teatern, men stannade ej heller vid denna scen mer än ett spelår. Han hade kanske märkt att scenen ej var hans rätta verksamhetsfält, ty han tog därefter anställning som kapellmästare vid Södra Teatern. På denna post kvarstod han ett par år och dokumenterade sig som en skicklig dirigent. Undantagsvis uppträdde han dock under denna tid på scenen i en roll, nämligen som Phumling i Lecocqs operett »Theblomma» (4 okt. 1884), hvari han gjorde mycken lycka och nästan kom publiken att glömma den fenomenale falsettsångaren August Brundin, som hade kreerat rollen på Djurgårdsteatern den 17 maj 1869.

Hösten 1885 gick Max Strandberg tillbaka till den kungliga teaterinstitutionen, men denna gång som violoncellist i hofkapellet. På denna plats verkade han under spelåren 1885—1887, hvarefter han återgick till scenen och tog engagement som operasångare från hösten 1887 och kvarstod i denna egenskap till 1916, hvarefter han uteslutande ägnade sig åt sin kormästarebefattning, som han innehaft sedan 1892.

Max Strandberg ägde till sitt förfogande en vacker och ganska hög tenor med smekande och klangfull timbre, och äfven om man skulle kunnat önska att hos honom se ett lifligare och bättre spel, så kunde man knappast få höra en vackrare, renare och mera sant musikalisk sång. Bland hans roller må nämnas Tamino i »Trollflöjten», Don Octavio i »Don Juan», Almaviva i »Barberaren i Sevilla», Faust, Romeo, Don [ 155 ] José i »Carmen» och Tonio i »Regementets dotter». Vid konung Oscar II:s regeringsjubileum den 18 sept. 1897 erhöll han medaljen »Litteris et artibus».

Gift med Signe Weydenhain.