Hoppa till innehållet

Kupan (1841)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Kupan
av Gustaf Lorentz Sommelius
Anonymt, tryckt i Aftonbladet 1841 n:r 277 (29 Nov. 1841)

BLANDADE ÄMNEN.


(Insändt.)

KUPAN. GENREMÅLNING.

Säg, hvi man i solskensglansen,
liksom myggorna i dansen,
 surrar omkring kupan så!
Firas månne jubelfesten —
eller ställs det till för «presten»
 någon högtid à propos? —
 
Nej! i dag är bolagsstämma,
som man säger, «för att hämna
 det der nyhetskrämeri't»;
men egentligt, för att «sala
ihop pengar», att betala
 legohjonena i Bi't.
 
Att ej ljusets stråle tränga
må dit in, gardiner hänga
 före af en sorts chemis,
som tillhört Sanct Brita, prydda
med små crucifix, utsydda
 af en ångerfull novis.
 
Omkring kupans cirkelväggar
skyllra «skolans» ätteläggar,
 fotade på alla slags
piedestaler; hvilken lystre
samling romantiker, byster,
 grannt pousserade i vax! —
 
Helgonbilder änglaburna,
sirligt uti trä utskurna!
 talrikt af madonnor se'n,
i små svarta kabinetter
utaf ebenholz, porträtter,
 formade af elfenben! —
 
Bispens — statsreligionens mönster —
namn är inbrändt på en fönster-
 ruta i antikt manér;
och af B—w, om jag minnes
rätt, en rörlig skuggbild finnes
 hvar han är, när sol'n går ner.

Ifrån nichen, så durchsigtigt
och etheriskt, som ett riktigt
 andeväsen, ur en ram,
gjordt af filigrams-arbete,
Schlegels medeltidsanlete
 tittar melankoliskt fram!
 
Men af flugor näsvist smutsad,
högst malpropre och oputsad
 uti klumpig, forntids stil,
står i skräpvrån, tvär och butter,
en förfuskad sniden Luther-
 miniatyr-bild i profil.
 
På bokhyllan är en skara
af September-lagar bara,
 den Kraftfulles nyaste
påbud om censur'n, ett litet
duodesformat i slitet
 skinnband af «il principe».

Herrligt prunka Wingårdsmännen,
dels med stjernor eller spännen,
 dels med kors af rödan guld,
dels med band af vattradt siden,
några vunna uti striden
 För minister-kassans skuld.

Sjelfva patern, visen, kungen
är i kupan med smekungen,
 hvilken ock af andans kraft,
liksom förr på vestra kusten,
suger af hans visdom musten,
 som ett bi ur blommans saft.
 
De tillhopa skrifva vittra
kritiska artiklar, bittra,
 som extrakt på engelskt salt;
Och «förundransvärda, qvicka»
snillefoster derför blicka
 fram ur Biet öfverallt.
 
Flux beredd att redigera
små osanningar med mera,
 stretar grensle öfver sin
Kullerstol vid skrifpulpeten
bilden af treenigheten:
 Olsson-Angeldorf-Ang'lin.
 
Ty det angår kraftmesuren
mot den ledsamma «figuren»,
 som försvenska vågat Strauss,
Och det ljusa ändamålet,
att få boken bränd på bålet
 och boktryckaren heraus.
 
Dock — hur man det än förklara
vill, ej allt, som det bör vara,
 är! man ser så snöplig ut; —
Redaktionen är nedslagen! —
mån' de Wermländska bidragen
 torka in vid årets slut? —
 
Mån' för mycket att utstyra,
som sig borde, de der dyra
 extra landsortsbina strök, —
eller gingo sammanskotten
från ståthållarna på slotten,
 liksom Sodom upp i rök? —
 
Har man öfverröstad blifvit, —
eller är man «tje» vid lifvet, —
 eller ville de ej ge
med sig uti Kämnersrätten? —
har man, som om ved på slätten,
 ondt om fyrkarna kanske?

Fast jargonen den är borte,
såsom «Lieder ohne Worte»
 tala ändå blick och min: —
«Det dansösen är, den snärtan,
som har stulit mod och hjertan
 från oss, arma svenska bin!»
 
Sex slår klockan, och man hastar
ut; att köpa blomsterqvastar
 hela Redaktionen går; —
glömmer Strauss och alltisamman,
sammanskott och årsproklaman:
 Allt skjuts opp till nästa år!
 
Snart, vid syn af la cachucha
retas känslorna. Nu sucka
 hör man våra «kyrkliga»:
men vid «nunnans» pas de gråta,
och att «helgerån förlåta»[1]
 re'n de äro färdiga.

Ja! från svärmen en och annan
klerk, med luggen öfver pannan,
 grimma, munbett, hufvudlag,
man i gaffeln se sig tyckte;
men, om eljest detta rykte
 sanning är, «hvad vet väl jag?»



  1. Se en recension öfver M:lle Tagliomis dans i Robert.