Kupan (Sommelius)
← Aristokraten 1838 |
|
En tidsbild → |
Kupan.
Säg, hvi man i solskensglansen
Liksom myggorna i dansen
Surrar omkring kupan så!
Firas månne jubelfesten,
Eller ställs det till för ”presten”
Någon högtid apropos?
Nej, i dag är bolagsstämma,
Som man säger, för att hämna
Det der nyhetskrämerit,
Men egentligt för att sala
Ihop pengar att betala
Legohjonena i Bit.
Att ej ljusets stråle tränga
Må dit in, gardiner hänga
Före af en sorts chemis,
Som tillhört sankt Brita, prydda
Med små crucifix, utsydda
Af en ångerfull novis.
Omkring kupans cirkelväggar
Skyllra skolans ätteläggar,
Fotade på alla slags
Piedestaler. Hvilken lyster
Samling romantiker, byster,
Grannt pousserade i vax!
Helgonbilder, änglaburna,
Sirligt uti trä utskurna,
Talrikt af madonnor se'n
I små svarta kabinetter
Utaf ebenholtz, porträtter,
Formade af elfenben.
Bispen, statsreligionens mönster-
Namn, är inbrändt på en fönster-
Ruta i antikt maner,
Och af B—w, om jag minnes
Rätt, en rörlig skuggbild finnes,
Hvar han är, när soln går ner.
Ifrån nischen, så durchsigtigt
Och etheriskt som ett riktigt
Andeväsen, ur en ram,
Gjordt af filigramsarbete,
Schlegels medeltidsanlete
Tittar melankoliskt fram.
Men af flugor näsvist smutsad,
Högst malproper och oputsad,
Uti klumpig forntidsstil,
Står i skräpvrån, tvär och butter,
En förfuskad sniden Luther,
Miniatyrbild i profil.
På bokhyllan är en skara
Af Septemberlagar bara,
Den kraftfulles nyaste
Påbud om censurn, ett litet
Duodesformat i slitet
Skinnband af ”il principe”.
Herrligt prunka vingårdsmännen,
Dels med stjernor eller spännen,
Dels med kors af rödan guld,
Dels med band af vattradt siden,
Några vunna uti striden
För ministerkassans skuld.
Sjelfva patern, visen, kungen
Är i kupan med smekungen,
Hvilken ock af andans kraft,
Liksom förr på vestra kusten,
Suger af hans visdom musten,
Som ett bi ur blommans saft.
De tillhopa skrifva vittra
Kritiska artiklar, bittra
Som extrakt på engelskt salt;
Och förundransvärda, qvicka
Snillefoster derför blicka
Fram ur Biet öfverallt.
Flux beredd att redigera
Små osanningar med mera,
Stretar grensle öfver sin
Kullerstol vid skrifpulpeten
Bilden af treenigheten
Olsson-Angeldorf-Ang'lin.
Ty det angår kraftmesuren
Mot den ledsamma figuren,
Som försvenska vågat Strauss,
Och det ljusa ändamålet
Att få boken bränd på bålet
Och boktryckaren heraus.
Dock, hur man det än förklara
Vill, ej allt som det bör vara
Är: man ser så snöplig ut.
Redaktionen är nedslagen.
Månn' de vermländska bidragen
Torka in vid årets slut?
Månn' för mycket att utstyra,
Som sig borde, de der dyra
Extra landsortsbina strök?
Eller gingo sammanskotten
Från ståthållarna på slotten
Liksom Sodom upp i rök?
Har man öfverröstad blifvit,
Eller är man ”tje” vid lifvet,
Eller ville de ej ge
Med sig uti konkursrätten?
Har man, som om ved på slätten,
Ondt om fyrkarne kanske?
Fast jargonen den är borte,
Såsom ”Lieder ohne Worte”
Tala ändå blick och min.
”Det dansösen är, den snärtan,
Som har stulit mod och hjertan
Från oss, arma svenska bin”.
Sex slår klockan, och man hastar
Ut att köpa blomsterqvastar;
Hela redaktionen går,
Glömmer Strauss och alltsamman:
Sammanskott och årsproklaman
Allt skjuts opp till nästa år.
Snart vid syn af la cachuca
Retas känslorna, nu sucka
Hör man våra ”kyrkliga”;
Men vid ”nunnans” pas de gråta,
Och att helgerån förlåta
Re'n de äro färdiga.
Ja, från svärmen en och annan
Klerk, med luggen öfver pannan,
Grimma, munbett, hufvudlag,
Man i gaffeln se sig tyckte;
Men om eljest detta rykte
Sanning är, ”hvad vet väl jag?”