Kvesst-Lars
|
Lars Kvesst han va en tjock å stäcki khär,
mä käfft som smâla jämt å kackla,
grå vammelsråck, som rack te ackla,
näbbskor ’tå solbrännt, änna röbrunt lä’r,
som kippa när han geck å strackla.
Knäböxer hadd’ han åttå smussgult skinn,
bre-ranni väst, likt spjälaan på a grinn,
som nerom magen tydd’ på gôbben,
å hatten, nôllit bockli mer än trinn,
va mäst så hög som hele knôbben.
Te arbett’ va int Kvesst-Lars jusst så bra,
men han va skrôvitt grömm te sjonge.
Den lelle khärn hadd’ storbre tonge
å han i körka kumm’ allt måle ta
’tå bå di gamle å di onge.
När salmen va för lang, så nota söck
för klåckårn kav te botten, då va löck’
att Lars högg i mä hele störka
å vrok opp nota i ett enda röck,
så att dä änna brak’ i körka.
Att Kvesten va så styv te sjong’, för dä
han ble jusst licksom stor på saka,
sköt käfften ut å sätt opp haka
å vill’ allt gärn’ ha nô te sije mä
i körka, så dä bönnra smaka.
En gang, när böna gått för kongens hus,
han rest’ sej i sin bänk å skrek badus:
"Hurra för majistät å kråna!"
Dä töckt’ församlinga va rätt, å bus
di hurra all’, så körka dåna.
Ja’ minns ett vârv, hur åscha geck mä makt
när pastårn präddik’ om Guss rike.
Då ställd’ sej Kvesst-Lars te å skrike:
"Hôll, gi sej, paster! Han allt nåck har sagt,
för nu vill Goffar sjôlf prädike."
Å bönnra töckt’ då mä, att Lars hadd’ rätt;
di mennt’ tro på, att pastårn skull’ int knätt’
fôrrn gôbben Goffar hadd’ fått slute,
sänn kunn’ han få prädik’ sej recktitt mätt. -
Då lönnt’ för prästen int te prute.
Lars hadd’ e hustru, Kajsa hette ho,
å ho hadd’ ågg en trut som smâla.
Men så bar te, att ho ble gâla,
å Lars feck vakt’a å hadd’ inga ro
därätter mer i dänne vâla.
I körka kunn’ han nu int komm’en gang;
te tröst han sang där hemm’ mäst dagen lang,
å kärnga va litt minner rasa,
när som ho satt å lydd’ på dä han sang,
å då behövvd’ han int te bas’a.
Ett tag lell, när han sang på bäste vis,
kytt’ Kajsa opp kabus fra stabben,
drev medt i flesen te’n mä labben
å vrôl’: "Du vriner änna som en gris,
mö’ licker sjonger klåckerflabben."
Dä va dä vârrste Kvesst-Lars nônnstinn hört;
han övver intnô jusst i vâla sört,
men dätte geck’en surt i vâmma. -
Di sagt mej, att han mö’ brukt’ gråte för’t
å levd’ int läng’ te bär den skamma.