Kvinnorna och emigrationen
|
| Tryckt i Idun 1912 n:r 29 |
NEDANSTÅENDE ARTIKEL skärskådar emigrationsproblemet från en synpunkt, som hittills allt för litet beaktats. Författaren synes ha studerat sitt ämne ganska ingående och de slutsatser hon drar kunna helt visst ej frånkännas betydelse. Som ett afsevärdt komplement till den officiella emigrationsutredningen har uppsatsen därför sin raison d’être.
KVINNAN OCH EMIGRATIONEN.
ANDSBYGDENS AFFOLKNING
genom landtbornas emigration
till Amerika eller inflyttning till
vårt eget lands industristäder är
en tidsföreteelse, hvilken hos
alla fosterlandsvänner väcker stort och
berättigadt bekymmer. Hur allvarlig saken
anses vara visas bäst af det myckna arbete
och den stora kostnad man nedlagt på
försöken att utforska orsakerna till det onda och
finna botemedel däremot.
Det har för frågans behandling tillsatts en särskild kommission, emigrationsutredningen, hvilken i sin ordning utsändt ombud till de olika landskapen för att på ort och ställe söka taga reda på hvad det underliga är, som drifver allmogen bort från landsbygden och lockar den till främmande land eller till städernas fabriker. Resultatet af dessa emigrationsutredningens bygdeundersökningar föreligger i en del till trycket befordrade digra redogörelser. Rapporterna innehålla en mängd ytterst intressanta och värdefulla upplysningar — om allting annat än hvad saken egentligen gäller. Man redogör med minutiös noggrannhet för landskapens utvecklingshistoria, för jordmånens beskaffenhet, för skogshushållningen, för jordbruket, för hur mycket säd som sås, potatis som sättes, för den årliga skördemängden, för folkets lefnadssätt, för gårdarnes antal och storlek samt för ännu mycket mera, men rörande själfva frågan hvarför allmogen öfverger den fäderneärfda fria, trygga torfvan för att söka en oviss utkomst i Amerika eller träla i städernas grottekvarnar har man endast knapphändiga och ytterst sväfvande upplysningar att lämna. Man nämner obenägenheten att fullgöra värneplikten, missnöjet med de höga skatterna, svårigheten för de unga att få egen jord, längtan efter Stadens nöjen.
Hvad kan nu skälet vara till att det vunna resultatet af det myckna och dyrbara utredningsarbetet blifvit så magert och otillfredsställande? Man har ingen anledning att misstänka bristande intresse och arbetsifver, därom vittna rapporternas vidlyftighet, men man torde däremot med fog kunna påstå, att de utförda undersökningarna verkställts alltför ensidigt. Ehuru den förelagda uppgiften ju varit att sondera stämningen hos en befolkning, bestående af både män och kvinnor, har man, förvånansvärdt nog, vid bygdeundersökningarne användt sig uteslutande af manliga ombud, och dessa synas i sin ordning helt och hållet hafva förbisett nödvändigheten af att jämsides med utforskandet af Iandtmännens önskningar och känslor också taga reda på kvinnornas. Det förefaller, som om man icke på minsta sätt räknat med den dock ej alltför aflägset liggande möjligheten, att bakom flykten från landsbygden skulle kunna ligga äfven — en kvinnofråga.
― ― ―
Bondens förhållanden hafva under de senaste årtiondena för hans personliga del förbättrats. Hans arbetsbörda har minskats. Lättheten att med järnvägstågen frakta jordbruks- och skogsprodukter har på samma gång den gifvit bonden ökade försäljningsmöjligheter och inkomster befriat honom från de förr så vanliga, ansträngande nattkörslorna in till staden, och landtbruksmaskinerna verkställa nu en betydande del af det arbete, som bonden själf förut måst utföra.
Hvar och en som känner till förhållandena måste medgifva, att bonden i våra dagar i allmänhet för en ganska lycklig tillvaro, lyckligare än många andra yrkesutöfvare; han har en säker, om än knapp inkomst, han är sin egen herre, fri och oberoende, han arbetar, när han vill, och hvilar, när det så behagar honom. Emellanåt under andstiderna och när skogskörslor vintertiden skola göras, kan han hafva dryga dagsverken att utföra, men vid dessa tillfällen skaffar han sig alltid som en själfklar sak, nödig arbetshjälp — att slita verkligt ondt är det aldrig fråga om. Under långa perioder af året ligger jord- och skogsbruket nere, och bonden har rikligt tillfälle att i öfverensstämmelse med den inneboende starka lusten föra ett makligt lif med ett ringa mått af dagligt arbete. Han behöfver inte heller finna sin lediga tid lång och tråkig, han har en lycklig förmåga att med godt humör slöa bort de mörka vintereftermiddagarna i halfslummer på soffan i köket, han har grannarne att resonera med, handelsbutiken att uppsnappa nyheter i, tidningen att studera.
Man kan med hänsyn till allt detta icke förstå hur en bonde skulle kunna vantrifvas med sin tillvaro på landsbygden och förtäras af längtan efter det ”struggle for life”, som hör ihop med arbetet hinsidan Atlanten och med trälandet i våra egna fabriker. Han gör det helt säkert icke heller. När man talar förtroligt med honom, får man fastmer den bestämda uppfattningen, att han är lugnt belåten med sin värld och alldeles icke önskar någon förändring.
Men frågar man, hvar finnes då det missnöje, som ju måste ligga till grund för flykten från landsbygden? — Hos kvinnorna!
― ― ―
Medan kvinnorna i allmänhet kunna glädja sig åt att lefva under lyckligare villkor nu än förr med hänsyn till personlig frihet, försörjningsmöjligheter och samhällsanseende är för allmogekvinnornas del en tydlig försämring att påvisa.
Deras ställning i lifvet lämnade äfven tidigare mycket öfrigt att önska. Gällande äktenskapslagar gjorde dem då liksom nu till alla delar beroende af mannen, men deras egenskap af matmoder förlänade dem likväl så länge bondehemmen hade råd att hålla tjänarinnor en viss myndighet, som det stod respekt af. Hustrun deltog visserligen i arbetet, men hennes hufvudsakliga uppgift var dock att som den öfverordnade sätta tjänarinnan i verksamhet.
Men tiderna hafva förändrats. Arbetskraften har blifvit så dyr, att bondehemmen måst betydligt minska antalet tjänarinnor och i oändligt många fall, när det gällt småbondehemmen, låtit äfven den sista gå. Det har för småbonden blifvit dyrt att ”hålla piga”, han har afskedat henne och utan att vidare reflektera däröfver lagt hennes arbete på hustruns redan förut hårdt betungade skuldror. Småbondehustrun är i våra dagar icke blott makan och modern, som sköter alla de husliga göromålen och tar vård om barnen, hon skall därjämte vara gårdens piga, sköta ladugården, utfodra kreaturen, mjölka korna, separera mjölken, kärna smör och under bråda tider deltaga i arbetet på åker och äng — först uppe och sist i säng söndag som hvardag, utan en hvilodag så långt året är. Och den ersättning hon uppbär för allt detta arbete är endast det allra nödvändigaste för lifvets uppehälle, men icke ett erkännsamt ord till tack, icke i ringaste mån medbestämmanderätt öfver den arbetsvinst hon varit med om att frambringa.
Man kan emellanåt i någon tidning få läsa en lofsång öfver bondhustrun, se hennes trägna flit prisas, men denna rättvisa värdesättning af kvinnans arbete är absolut främmande för bonden. För någon tid sedan skref en framstående bondfödd stadspolitiker, på tal om kvinnans ovärdighet att få politisk rösträtt, i en af landets större tidningar: ”Äfven bondhustrun mottager till skänks ur sin makes starka hand allt hvad hon till lifvets uppehälle behöfver.” — Bönderna formulera denna sats på ett icke så poleradt men rättframmare sätt: ”Mannen sliter födan i halsen på hustrun.”
Om en invändning göres mot detta mycket vanliga yttrande med en hänvisning till hustruns stora husliga arbetsbörda, blir i nio fall af tio svaret ett halft skämtsamt, halft föraktligt: ”Det måtte väl inte ta emot för fötterna att gå på släta golfvet.”
Aldrig ser man bondkarlarne, bonden och hans söner, äfven om de själfva för tillfället sitta sysslolösa, söka lätta arbetsbördan för makan-modern genom att hjälpa henne med någon af de många tunga sysslor, som nu en gång kommit att anses för kvinnogöra, mjölka korna, ställa sig vid tvättbaljan, skura golfven eller dylikt. Nej, allt detta skall hustrun utföra, hon må vara i de sista dagarna af sin grossess, hon må vara gammal, sjuklig och utsliten.
Det har gifvetvis funnits en tid, då allmogekvinnorna ansågo allt detta som något visserligen tungt och svårt men också naturligt och ofrånkomligt, något som de måste resignera inför. Tiden går, förhållandena ändras, och bondkvinnorna i våra dagar hafva rikt tillfälle att göra jämförelser mellan sitt eget oerhörda och otacksamma slit och den ljusare tillvaro deras medsystrar på andra håll föra, tjänarinnorna hos de välsituerade familjerna i staden, arbeterskorna i fabrikerna, industriarbetarnes hustrur. Tjänsteflickorna hafva ett lätt och propert arbete, de få stark god föda, äro vackert klädda och hafva hög lön; fabriksarbeterskorna hafva hvardagskvällarne efter kl. 6 fria, alla sön- och helgdagar — sextio hvilodagar årligen — äro de lediga och hvarje fredag utkvittera de en veckolön, som för bondhustrun, hvilken knappast har en tjugufemöring, som hon kan kalla sin, synes svindlande stor, och arbetarehustrun inne i staden har, under förutsättning att mannen är skötsam, helt goda dagar. Mannen öfverlämnar det allra mesta af sin arbetsförtjänst till henne att hushålla med, han vet att på hennes duglighet beror det helt och hållet, hur långt hans penningar skola räcka, och detta ger värde och betydenhet åt hennes person.
Gifvet är att jämförelser af detta slag måste alstra bitterhet i allmogekvinnornas sinnen, göra dem missnöjda med den ogynnsamma ställning de intaga i lifvet och väcka deras längtan efter andra och förbättrade lefnadsvillkor. Hur allmänt och djupt rotadt detta missnöje är kan man lätt komma underfund med, om man vill göra sig besvär med att förtroligt tala om saken med landtkvinnorna. Att märka är, att missnöjet, ehuru det otvifvelaktigt hör ihop med våra dagars kvinnorörelse, icke tager sig uttryck i något samladt och målmedvetet arbete för att inom bondehemmen förbättra kvinnornas ställning. En sådan åtgärd har på grund af dess till synes absoluta lönlöshet tydligen aldrig fallit allmogekvinnorna in. De ha i stället tillgripit den lätta och närmast till hands liggande utvägen att söka sig bort från landsbygden och hän till Amerika eller in till städerna med de större lyckomöjligheterna där.
Hur träget arbeta icke många bondhustrur på att göra lifvet på landet förhatligt för männen. Hur underblåsa de icke mannens missmod, när motgång träffar honom i arbetet, när hagelskuren slår säden till jorden, när frosten bränner den spirande potatisblasten, den långvariga torkan sveder ängarne, hafreskylarne ruttna i höstregnet, som aldrig slutar. ”De som äro inne i staden ha sitt arbete under tak, de ha sin goda inkomst vare sig det regnar eller torkar — låt oss flytta dit.” — Hur ofta knyter icke bondflickan vid sitt ”ja” det villkoret, att friarenbondpojken skall öfvergifva jordbruket och resa till Amerika eller taga anställning inne i staden? Hur ihärdigt varnar icke bondhustrun sina döttrar, alltifrån det de äro små för att bli moror på landet och slita ondt som hon, och hur ifrigt verksam är hon ej att få dem in till staden för att taga tjänst där, bli gifta där? Hur mången hustru hindrar icke, af fruktan för den hårda lott som väntar henne, mannen-industriarbetaren att återvända till landet och jordbruket, dit dock hans håg så lifligt står? Hur ofta svarar icke den bondfödde arbetslöse stadsarbetaren, när man erbjuder honom en god plats ute på landsbygden: ”Jag vill nog, men min hustru kan icke lida landet.”
― ― ―
Bondens sätt att illa behandla sin kvinna är på intet sätt dikteradt af hårdhet, grymhet eller ett tyranniskt sinnelag, det har sin rot i hans på lagen stödda, nedärfda låga tanke om henne. Lagen ger kvinnan med hennes person, hennes arbetskraft, hennes egendom i mannens hand och bonden tar ut sin fulla lagliga rätt — det är allt.
Samhällsorättvisor, grundade på de starkares gynnande af sig själfva på de svagares bekostnad, skulle med den låga kurs rättvisan har i världen blifva bestående ända tills en maktutjämning ägt rum, om icke, lyckligtvis, andra faktorer spelade in och påskyndade utvecklingen till förmån för den orättvist behandlade svagare parten.
Samhälleliga orättvisor föda alltid på de håll, där de trycka, missnöje och reformkraf. De maktägande kunna i förlitande på sin större styrka neka att fästa afseende därvid, men den risken förefinnes då alltid, att missnöjet, för svagt att gå anfallsvis till väga, för starkt att dö söker sig aflopp bäst det kan och, okontrolleradt som det är, alstrar förhållanden för samhället så skadliga, att de maktägande af klokhetsskäl måste genom reformer taga kraften af det draksående missnöjet. Vår nyare historia har åtskilliga sådana samhälleliga skärmytslingar att uppvisa.
Kvinnorörelsen är en af dem.
Det finnes ingen anledning tro, att männen för rättvisans skull skola skynda att ge kvinnorna hvad denna rörelse begär, likhet inför lagen åt kvinna och man, ej heller att de skola göra det af respekt för motståndarnes styrka, men hvad man kan vänta är att de samhälleliga klokhetsskälen på öfligt sätt snart nog skola spela in och genomdrifva reformen. Det kvinnliga missnöjet, förbisedt och ringaktadt, därför att det icke stått makt bakom krafven, och lämnadt att gå sina egna vägar, börjar nämligen sätta sådana frukter, att viktiga samhällsintressen kunna anses hotade. Låt oss peka på några: kvinnornas radikaliserande, besjälande af fientliga känslor mot det samhälle, som undanhåller dem deras medborgarrätt, arbetarekvinnornas allt allmännare uppfattning af att gällande äktenskapslagar göra de fria förbindelserna fördelaktigare än de lagbundna äktenskapen, och till sist, hvad här ofvan påpekats, allmogekvinnornas växande obenägenhet att finna sig i sina ogynnsamma lefnadsförhållanden.
Den stund nalkas, då samhället för sin egen välfärds skull icke längre skall kunna förbise kvinnofrågorna, utan skall vara nödsakadt att lösa dem.