Kyssarne (Sånger till Hulda)

[ 19 ]

Kyssarne.

Nyss kom jag hit, nu skall jag åter vandra
Från dig, du hulda, från min andra själ;
Men våra kyssar hviska till hvarandra:
“Välkommen du, och du, farväl, farväl!“

Derute ropa vindarna, de friska,
På mig alltjemt, nej, jag ej dröja kan;
Men ett välkommen, ett farväl blott hviska,
Ack, våra kyssar ännu till hvarann.

Omkring min midja slår du liljearmen,
Dock jag den skjuter från mig, och med skäl;
Men ingen vet hur det står till i barmen,
Då dina kyssar hviska mig farväl.

Jag måste hä’n förr’n blomstren, daggbestänkte,
Guldkindren luta öfver bäckens glans;
Men på den afskedskyss, som du mig skänkte,
Min kyss har ett välkommen än till hands.

O, om hvar pligt, jag äger, låge bunden
I rosenkedja på din läpp allen!
Jag kysste bort, ack! med en kyss på stunden,
Dock icke alla, nej, men en och en.

[ 20 ]

De finge gerna ökas då, de pligter,
För hvarje stund, ack, hän till tusende;
Dock våra kyssar blefve aldrig pligter,
Fast våra pligter blefvo kyssar, de.