Kyssen i regnet

—Den historia, jag nu vill berätta (sade den främmande), är historien om en kyss i ett regn, i ett höstregn, förstår ni — jaa, det är död och blod och avgrund ganska fint det.

(I det han vägde bakåt på stolen, hällde han i sig en ny kupa visky.)

— Ha herrarna någonsin sett så vackert ett regn om hösten kan vara? Det vill säga, man bör helst ej vara tvungen att vara ute i det, i alla händelser skadar nog ej gummikappa uppfattningen. Vidare bör det vara i en stad, på någon bred gata, ej alltför fin, och så — så bör man ha artistögon. Nåja — skål i alla fall, så här på en krog ursäktar jag gärna blandat sällskap, till och med när de ha nya kläder, glasögon och klippta mustascher. — Jag har en gång varit artist. Jaha. Död och blod och avgrund.

(Hans rödsprängda ögon vredos runt och blicken blev stirrande.)

— Jo, ja, höstregn kan vara mycket bra, det. En höst regnade det så vackert. Den alldeles jämnmulna morgonhimlen var så grå, att den var röd, och på de stora rutorna runno dropparna likt tårar. Kaminen i tavelverkstan sände ut en lugn och behaglig värme, och majssnuggornas rök flöt som skyar under taket. Och mitt på dagen, då vi gingo ned för att äta på ett litet tyskt hörnkafé, delade sig molnen och valvet fläckades som en tigerhud. Regnet kom då i långa snärtar, likt piskklatschar, och i det underliga ljuset, som speglades i gatsmutsens hjulspår och polar, kunde man följa en smal regnstråles bana ett långt stycke — som en sänkande rakets slocknande strimma. Men vackrast var det nog om kvällarna, när det duggade kring lyktorna och såg ut som ett fint nätverk, och alla ljus och lanternor, gula, vita, röda och violetta hade en gloria av vattenånga kring sig, i vilken miljoner regnspetsar dansade och stucko. — På den tiden tittade jag på allt sånt där, ty jag trodde jag en gång skulle kunna måla det.

(Han slog med handen i källarbordet så det gröna fotglaset hoppade och serveringsflickan hyssjade. Hans ansikte liknade en tillknycklad mask i bjärta och spruckna färger. Vi tego och sågo stelt och reserverat på honom.)

— Det fanns en vacker flicka därnere på kaféet och hon hette Lulu. Hon var ej värdens dotter, men han hade i alla fall tagit sig an henne och hon behövde ej passa upp om hon ej ville. Men hon satte alltid fram mitt krus, mitt bröd och den lilla pannan med kött och kål på ett bord i en viss vrå, strax innan klockan slog tolv. Jag var alltid mycket artig mot henne och hon såg mig aldrig onykter. En gång skänkte jag henne en tavla, en borgruin i månsken och med en förgylld ram omkring — det var sådan där avskyvärd smörja, som vi fabricerade hundra om dagen uppe i verkstaden, och åt vilken jag invärtes kunde bli sjuk, men som för henne betydde konst, något högt och obegripligt. Hon blev så glad, att hon rodnade långt ned på halsen och tog mig i hand och lät sina ögon stråla rakt in i mina en hel minut. Hennes ögon voro bruna med svarta och långa ögonfransar och mycket varma, då hon ville. Ja, de värmde. — Får jag mer visky! Joo, lilla fröken, jag lovar att jag inte alls ska skrika så där och slå i bordet och genera herrarna.

— Ack ja, kära herrar, ursäkta mig att jag dricker så här, men det beror därpå, att det annars låter så underligt i halsen på mig när jag talar, det är nog från bröstet, som är si och så med, men ni kunde tro att det var gråt, som jag sväljde och jag — jag sväljer bara visky numera.

(Vi uttryckte i våra överlägsna och föraktfulla miner vårt ogillande över hans störande och sentimentala pjoller, och vändande honom ryggen skålade vi under axelryckningar med varandra.

Bakom oss hördes emellertid hans av spriten ånyo uppryckta röst.)

— Lulu blev min fästmö. Men bara i mitt stilla sinne. Jag tryckte ibland hennes hand och värmde mig en sekund vid lågorna under hennes långa ögonfransar. Aldrig sade jag dock ett ord om kärlek, då hon med sin småleende och dock ofta frånvarande min bar fram till mitt bord det fraggrinnande stenkruset. Ty ni skola komma ihåg, att min avlöning var den näst sämsta, att jag var så nykommen i det främmande landet, och att Lulu var så gott som den gamla tyskens dotter.

— En kväll kramade Lulu hårt min hand. Jag kände att hon brände som av feber, hennes kinder voro bleka med en röd fläck på varje, hennes ögon varmare än någonsin och orden, hon talade, darrade som hade hon varit rädd att någon stått bakom och lyssnat. — Tack för din tavla, sade hon, den skall jag alltid gömma. Dagen därpå var hon försvunnen.

— Ja, dagen därpå var Lulu borta. Den gamla tyska krogvärden söp sig full, förbannade på en ryslig rotvälska Lulu och slog sin tjocka hustru, som han påstod varit elak mot flickan — hans süsse Liebling und sweet äpple of the eye. Men alla gamla kunder fingo gratis dricka hur mycket de ville, bara de lyssnade till gamle Müller, som själv stod bakom disken och serverade. — Den dagen hade jag mitt första grundliga rus.

— Det blev ej det sista. Jag blev varm i kläderna i det kalla penninglandet och målade borgruiner i månsken, alplandskap med tyrolare, brinnande fartyg och hemska skeppsbrott, fruktstycken med vinflaskor, porträtt av valkandidater och presidenter, och haremsscener, som kunde tagas för osedliga. Allt var lika fruktansvärt utmärkt dåligt — jag skäms vid minnet — men pengar inbringade det och jag blev förste man på judens tavelverkstad. Och så hade jag, förstås, slutat upp med att titta på hur regnet föll i olika belysningar. Men om kvällarna drucko vi hos Müller — Lulu hördes aldrig av. Där funnos andra, som man kunde göra vad man ville med.

— En gång såg jag Lulu på en teater. Det var hon, fast jag ej genast trodde mina ögon. Hon var så vacker, smärt och underlig. Hon satt i en loge med en hel svärm frackklädda herrar omkring sig och hennes dräkt tycktes mig bestå av bara pärlor. Hon såg ut som en sminkad sfinx.

(Han skrattade till ett tag — ganska gällt, men blev genast ordentlig igen, då serveringsflickan rynkade ögonbrynen. Men vi hade fått nog och beslöto att snart gå. Hans röst mumlade bakom våra ryggar och den lät viskande, något så där liknande en trasig höstvind bland vissen säv.)

— En kväll, då det regnade, en höstkväll med det fuktiga nätverket kring lyktorna, som jag förr studerade, kom jag ganska full ut från Müllers krog. Jag såg gatan — visst såg jag gatan! — och jag såg den med de gamla ögonen, såg alla färger och valörer och nyanser, som finnas endast en sådan rusig kväll. Men mitt emot mig, mitt emot mig i regnet kom Lulu.

— Hon var ej så fin som i förstadsteaterns loge, men kappan glindrade av regnets pärlor, och i hennes tunga hår, uppsatt i runda bucklor, och över den stora hatten lågo de även. Hon kom rakt emot mig.

— I detta ögonblick, mina herrar, skingrades — eller var det kanske så att det ökades? — mitt rus. I alla händelser såg jag som i gamla dagar mitt kära regnperspektiv — gatan med alla dess detaljer drunknade i ett härligt helhetsintryck. Ja, ja, det där låter nog underligt för herrarna, som ha så fina rockar och glasögon och rabattklippta mustascher, men i alla fall, jag såg, säger jag, såg, mindes och glömde. Det tycktes mig som om jag klarare än någonsin tillförene såg mig själv född i denna omgivning — det vill säga i detta höstintryck, och som om livets enda möjliga största lycka skulle komma till mig i detta fattiga, duggande, kylande regn. Som en sorts benådning, en upplevelse för en av de undantagna, för ett gatans barn med återskenet av salongens gloria kring pannan, så var det: ingen högtspänd triumf, bara en bristande sträng, som klart sade vad jag hade att vänta av hela det stora underliga livet — för min del. Ett höstens regn och en stackars varelse som kom emot mig och andades några sekunder samtidigt som jag, och vars stackars lilla blödande hjärta skulle några takter klappa som mitt eget.

— Jag blev alldeles nykter och mycket kall. Men jag såg att regnet slog en fuktig gloria omkring hennes huvud och att miljoner regnspetsar stucko igenom den i duggande dans — alldeles som kring de röda lanternorna. Och hon kom emot mig, leende som en sminkad sfinx, och med litet osäker gång, tyckte jag.

— Då hon kom tätt inpå mig, slog hon armarna om min hals och så — mitt i regnet — kysste hon mig. Och där på gatan, i regnet, kysste hon mig så att det kändes som hade hon bitit mig och hennes kyss smakade glödgat vin.

— Var inte ledsen, lilla målare, sade hon, du skall få komma till mig när du vill, det gör ingenting att du dricker — det gör jag med.

— Ja, kära herrar, det sade hon, och den regnkyssen blev mitt livs öde. Men ni ha aldrig sett sådant regn för att — för att — död och blod och avgrund ...

(Han hojtade till och nu vände vi oss om, ty det gick verkligen för långt, och källarmästaren själv kom och bad oss om ursäkt och kastade ut stackarn. Hans utseende liknade sannerligen ett sådant där tillknycklat skråpuksansikte dagen efter en maskeradbal, ni vet — sprucket och nedsmält. Men i dörren hade han ännu den fräckheten att vifta adjö med ena handen.

Vi besvarade naturligtvis ej hans hälsning, ty även om vi tvingats lyssna till hans närgångna förtroenden, så var han dock ganska rusig och sluskig och dessutom, som sagt, fullkomligt obekant.)