Längs Rhen
|
| Tryckt i Ny illustrerad Tidning Bd 5 1869: N:o 7 13 Februari p 51 f, 2. på N:o 8 20 Februari p 59 f på ALVIN |
Längs Rhen.
Blad ur en skizzbok.
Det är många år sedan, nu. Jag var i Düsseldorf, och jag laborerade med en olycklig kärlek och en stark hufvudvärk. Jag hade af denna anledning fattat det hårdnackade beslutet att tillbringa dagen i sängen, oaktadt det var en präktig solskensdag i slutet af Augusti månad. Min värdinna, en god, gammal fru, med en välsignelse af giftasvuxna döttrar, hade fått veta denna min föresats af min uppassare, och infann sig i högst egen person för att sköta mig under min sjukdom. Hon tillagade kalla omslag, påstod att jag hade feber, och inrättade min middag derefter. Det blef hafresoppa och äppelkompott — jag minnes det ännu, som om det skulle varit i går, ty denna sammansättning af matsedel var allt för märkvärdig för en mage, som trots den imaginära febern hade en utomordentligt substantiel matlust. Men jag antog då, att jag var sjuk, troende, att det så skulle vara, och fann mig utan knot. Äpplena voro späckade med sönderskurna mandlar, och sågo alldeles ut som små piggsvin. Jag tänkte på det qvinliga väsen, som. oaktadt åtskilliga år äldre än jag, i mitt fädernesland var föremålet för min tysta tillbedjan, och hvars vigselannons läg framför mig på nattduksbordet — jo, det var riktiga piggsvinstaggar i hjertat, det.
Men vid nitton år har man ett elastiskt hjerta, och en ännu mera elastisk matlust. Just som jag höll på med min hospitalskost, stack min vän A. sitt frågande ansigte, och derpå sin förnuftiga kropp in genom dörren. Han gjorde först ett mycket betänkligt ansigte öfver mitt ombundna hufvud, men uttrycket blef alldeles paniskt, då han fick öga på min diet. »Det var pocker så illa, detta du», sade han. (Min vän A. hade den tiden den ovanan, att svärja och banna i otid; men nu har han lagt bort den). »Ja», fick jag med möda fram, »med mig är det dåligt, du, jag är så sjuk så — sjuk —».
»Hm, hm. ja, det är nu rysligt dumt, det. — Men kan du icke försöka på att stiga upp?»
»Jag? — Oh» och en rörelse till hufvudet med båda händerna sökte att öfvertyga, icke så mycket min vän, som mig sjelf, om de förfärliga smärtor, jag led.
Han skakade på hufvudet med ett djupt deltagande uttryck, ett uttryck, som bibragte mig en välgörande öfvertygelse om den grad af elände hvari jag befann mig.
»Och vi, som hade tänkt att få dig med på en tur uppåt Rhen! - Vi visste, att du nu är vid kassa, och F. och jag ha också en del kontanter inne och så kunde det blifvit så trefligt, om du hade kommit med. Men nu ha vi redan bestämt affärden till i morgon bittida, och alltså märker jag, att vi måste resa dig förutan.»
»Hm, ja, ser du, jag tror — jag», det var onekligen skamligt för mig, att på en gång känna mig så frisk, som jag visste att jag gjorde. Jag ville gerna skjuta skulden på omslagen och dieten; men så kände jag plötsligt en mycket positiv aptit, och ett, tu, tre var jag ur sängen och i kläderna, hvilket i hög grad öfverraskade min stadige vän, som aldrig hade varit vittne till ett så snabbt tillfrisknande.
Jag lemnade huset med honom, till icke ringa öfverraskning för min värdinna; men hennes öfverraskning steg, då jag efter ett par timmars frånvaro, styrkt genom en kraftig biffstek, kom tillbaka och förklarade, att jag med morgontåget nästa dag ämnade mig åstad på en liten höstresa . . .
På det sättet kom jag att göra min första tur på Rhen.
⁎
Jag har aldrig fört dagbok. Jag tillhölls dertill
i min barndom af en estetisk tant, som bodde hos
mina föräldrar, och skref stora band, hopsydda med
blått ullgarn i grå karduspappersomslag, fulla med
svärmiska betraktelser öfver naturens skönhet, eller
beklaganden öfver vägarnes dålighet och smörprisets
stegring, och alltsammans mycket poetiskt, samt här och
der afbrutet af förnumstiga hushållsrecept. Kort sagdt,
det var »Betraktelser för hvar dag i året».
Då jag nu kom till skälig ålder — det vill säga, då jag i fru Amundsens skola för smågossar och flickor hade börjat att skrifva efter bok - öfverlemnades åt mig af min estetiska tant, med mycken högtidlighet, ett dylikt af henne sjelf hopsydt häfte, med en uppmaning till att deri nedskrifva, det som hvar dag förekom mig märkvärdigt och anteckningsvärdt.
Nu begaf det sig så, att mina föräldrar bodde i en liten stad, och i små städer idka gerna invånarne åkerbruk och kreatursskötsel till husbehof vid sidan af sin öfriga gerning. Sålunda hade också vi ett par kor, men doktorn rådde om stadens tjur, och det hände just den dagen, jag hade fått dagboken, något, som jag fann ytterst märkligt. Jag var just i färd med att, med tillhjelp af mycket stora och mycket sneda bokstäfver anförtro dagboken detta upplefvande, då min far kom in i rummet och tittade öfver axeln på mig.
»Hvad gör du der, min gosse?» frågade han med den infamt vänliga ton, han alltid hade, när han riktigt ville förlöjliga något.
Jag visste intet ondt med mig, men svarade likväl med en viss försagdhet, att jag förde dagbok. Han tog den från mig, och såg hvad jag hade skrifvit.
»Narrstreck», brummade min far, och sedan den tiden har jag fått en grundlig motvilja mot alla slags dagböcker, till och med mot det slags korta och fyndiga, som min lilla kusin förde på en Rhenresa, som jag företog med min familj en del år senare. Jag såg henne ständigt om bord på ångbåten sysselsatt med att göra anteckningar, och ville gorna veta, hvad det var, som hon så noga noterade. Men det var icke möjligt att få se det, Gud bevar’s. Det hade den tiden ännu icke uttalats i något parlament, att magt går före rätt — men satsens sanning bekräftade sig äfven här — till min skam tar jag tillstå det. Med ett raskt ryck var anteckningsboken i min hand — och hvad innehåller den? — Namnen på samtliga ångbåtar, vi hade mött på hela sträckan. Och sedan kom jag under fund med, att hon anlade en samling af alla hotelräkningar. Detta var nu hennes reseminnen. Men hon har sedan blifvit en praktisk liten husmoder, som har lika god reda på sina kistor, lådor och skåp, som den tiden på Rhenbåtar och hotelräkningar.
Jag har alltså ingen dagbok att tillgå. Det är en stor skada! Tänk vid nitton år, med en olycklig kärlek och med äpplepiggsvin i magen, en resa uppför Rhen — hvilken rik anledning till poetiska utgjutelser af gedignaste slag!
Och likväl har jag en följd af uppteckningar från denna resa; men de äro i hieroglyfer. Här ligger framför mig en liten skizzbok, icke större, än att hon kan bäras i vestfickan, och hon blef flitigt nyttjad — låt mig se, om jag efter så lång tids förlopp kan få någon mening i dessa notiser.
Här ha vi på första bladet oss tre, noggrant sådane som vi efter den tidens mode togo oss ut. Och alla voro vi rutiga, från mössan till damaskerna; F’s rutor voro gröna och svarta och af stor kaliber: detta var elegant, det påminner jag mig tydligt. Vi två andre uppträdde mera anspråkslöst i peppar och salt. A. var den solide i sällskapet, den, som hade resrutin, och han förde kassan. Min ringhet var ännu så temligen i omyndighetsåldern, och hade uppspärrade ögon och förundran för allt.
Ända till Bonn tyckes intet märkvärdigt ha passerat: jag finner blott ett oförskämdt ansigte med ett stort nummer på mössan. Det är sannolikt en »Lohndiener» i Köln, som varit påträngsen. Men A. var, som sagdt, resvan, och talade flytande tyska — ergo blefvo vi i alla fall den gången icke lurade.
Så kommer der en rad borgruiner, allesammans ganska små, men ganska sirligt tecknade. De äro tecknade från ångbåten och variera alltså i konturerna en smula från verkligheten, på grund deraf, att vår ståndpunkt förändrade sig under teckningen — men det skadar icke. F. var i synnerhet outtröttlig under detta arbete: det fanns icke en murstump, som han lemnade i fred. Likväl togo sig i hans skizzbok äfven de små ruinerna bättre ut än de stora.
Ett par engelskor. En med långa lockar, som var dägelig att se uppa. F., i egenskap af elegant, svärmade pligtskyldigst, men Old Englands reserverade hållning å den ena sidan och obekantskap med språket å den andra hindrade allt närmande. Det blef alltså icke något romantiskt äfventyr den gången.
Vi gingo i land och spisade middag i Remagen. Jag är rädd för, att vi till ära för resans lyckliga början ansträngde våra matsmältningsredskap, våra hjernor och vår kassa i lika hög grad. Vinet var godt, men dyrt — den tiden hade ännu icke alla de präktiga vinår kommit, som togo sin början 1857 och slutade 1866.
Vi sågo freskerna i Apollinariskyrkan dubbelt — och det skadar icke — i alla händelser icke med den, som framställer »de bibliska qvinnorna», från Eva och till Maria. O, hvad de måste hafva syndat, medan de voro på jorden, dessa qvinnor, så framt de liknat sina konterfejer. Och likväl är den, som målat dem, en liten bigott åsna, som först på gamla dagar sökt sig ett vif. Hvilka tantaliska qval det måtte ha varit att måla dessa gestalter!
Till minne af dagens märkvärdighet finner jag blott porträttet af en förfärligt tjock fyr — det är värden i hotellet, en gammal »för detta» italienare, men han är tecknad med osäker hand, och i ett något bedöfvadt tillstånd ha vi sannolikt fortsatt resan.
Hvad är detta? Det är en fysionomi med en diminutiv näsa — ja, jag kan nästan säga, att den är konkav, men en näsa är det likväl, ty egaren hade en stor snusdosa, som han flitigt nyttjade, och mig veterligen förde han icke prisen till munnen, utan i riktning mot den konkava utväxten. Och nedanför står »mellan Andernach och Neuwied».
Vi hade tillbragt natten i Andernach, och ville vidare nästa morgon. Men så fingo vi höra, att det i samma stad fanns ett torn, som kallades »der Schwedenthurm», derför att svenskarne enligt traditionen hade skjutit ett stort hål i muren på det. Svenskarne ha öfverhufvud huserat svårt utefter Rhen, ja, på ett ställe — i Sanct Goar — skall till och med Gustaf Adolf med högst egen hand ha huggit ut ett stycke ur ett marmor-altarbord. Det är visserligen nog länge sedan nu; men sägnerna härom lefva ännu i folkets mun, och hvar det finnes en ruin, kommer den gerna på svenskarnes räkning.
Men Svensktornet fanns nu der, och det måste besigtigas. Liksom alla byggningar vid Rhen, är det af grågul sten, med blågrått skiffertak, och en smula gothik på toppen, och så breschen på den ena sidan, som svenskarne ha på sitt samvete. Ingenting vidare. Men i det samma vi stodo der och sågo på det och kände oss uppfylde af patriotiska känslor öfver att våra stamfäder - respektive våra stamonklar — hade utfört en sådan bedrift, så långt från hemmet, kom det en hvit sky bakom tornet i den blå luften, och A., som var kolorist, sade att detta var ett motiv, och så vi till att fasthålla det dyrbara ögonblicket - i blyerts, naturligtvis.
Men den konkava näsan? — Jo, mitt herrskap, nu kommer den.
Det var en af de sena eftermiddagsbåtarne, och det var icke mycket folk om bord. I medvetande om den goda middag, vi hade inne, voro vi en smula högröstade, och en smula närgångne i våra anmärkningar om de närvarande passagerarne. Och så talade vi ett språk, som ingen menniska förstod. Der voro de oundgänglige engelsmännen, med kort öfverläpp och röda pollisonger, der var ett par fiffiga handelsexpediter, — der var en italiensk positivspelare med lille Jocko i röd generalsuniform, och så var der den konkava näsan alldeles i vår närhet. Han läste flitigt i en fransk Bädeker, och då och då snusade han dugtigt ur den omtalade dosan, fastän han var en helt ung man, och det borde ju gjort oss försigtige, ty af alla europeiska nationer snusar ingen utom svenskarne vid så unga år. Men vi hade ätit en god middag, och detta mä tjena till vår ursäkt.
Så skuffar A. mig i sidan — mig oskyldiga, omyndiga ungdom, som intet ondt anar, men var redo till att taga mig en lur. Och så bölar han, högt nog för att kunna höras i land: »Ser du den, du! Han ser ut, som om någon hade drifvit till näsan på honom i hans barndom och den sedan blifvit sittande på det viset».
Detta var nu icke vidare qvickt sagdt, men det väckte likväl en skrattsalva från oss alla tre. Det borde nu varit en uppmuntran för mig, men det blef det för näsan.
»Kors, jag hör herrarne tala svenska» — öfver måttan långt ansigte å vår sida — »det var rätt roligt att träffa landsmän.» Jag satt längst borta och fann mig befogad till att låtsa snarka godt och öfverlemnade åt de andra att föra konversationen. »Jag är grefve — —», men nej, det skola vi förtiga, eljest går min ärade läsare bort och slår upp i adelskalendern, som ligger på salongsbordet, och läser lilla grefvens samtliga personalia, och detta alltsammans på grund af min indiskretion. Ja, jag går så långt i min diskretion, att jag icke ens nämner trakten, hvarifrån han var, fastän man strax kunde höra det på talet.
Och han var så glad öfver att ha träffat landsmän! Nu hade han varit hela tre dagar från Sverige, och på den tiden icke talat ett svenskt ord! O, du beskedlige lille grefve. Du hade nog icke talat på någon annans modersmål heller, är jag rädd för, ty tyska förklarade ju du sjelf dig icke kunna, och hvad din franska angår — så var den nog också tarflig.
Och han hade för sig en lång tid. Han skulle ligga 6 veckor i Kreutznach, för att tvätta ondt ur kroppen på sig; men han hoppades nu träffa landsmän — ett hopp, som jag har all anledning antaga icke blef bedraget. Och nu sitter han väl som herre på sina fäders gods, och nu är det hans son, som är i tur att resa till Kreutznach.
2.
En grupp åsnor. Det betyder Stolzenfels: det är
en gammal borg, men nu är den ny. Den är
restaurerad af Preussens förre kung, Fredrik Wilhelm IV,
densamme, om hvilken der hemma gå så många
till sannfärdigheten tvifvelaktiga anekdoter. Men det
var en konstälskande furste, och en furste med stora
personliga gåfvor, med alla de egenskaper, som bilda
en älskvärd enskild man, men icke någon kung,
sådan som Tyskland på hans tid behöfde.
Denna ruin, som egaren 1823 hade skänkt honom, lät kung Fredrik under 1836—45 återuppbygga och förse med bohag i gammal stil. I ett af rummen finnes en korkmodell af slottet, sådant det såg ut före restaurationen, och man ser, att det varit tillräckligt att tillbygga. Man har hvarken tid eller tillåtelse att skizzera här. På filtskor jagas man som en fårahjord af en penninggirig kastellan genom hela slottet, trappa upp och trappa ned, och har man nu af naturen små fötter, och så riktigt stora filtskor, så är det arbete nog, att hålla sig i trupp. Men kastellanens konterfej har jag; han står tillsammans med åsnorna.
Här komma en hel hop blad i skizzboken, med signatur Oberwesel. Bradshaw, den engelske Bädeker, säger om denna stad, att studenterna från Bonn resa dit för att »kneipen», och när de så äro på tre qvart, gå de ned till Loreley-klippan, som ligger en half timmas väg nedanför pa den andra Rhenstranden, och är bekant för sitt eko. Och här ropa de: »Wie heisst der Bürgermeister von Oberwesel?» — och eko underlåter aldrig att svara »Esel», till stor glädje för studenterne, och till icke mindre för Bradshaw öfver att här ha kunnat anbringa en Witz, något, som förekommer sparsamt i hans verk.
Men, borgmästaren må nu ha hetat hvad han vill, Oberwesel är en präktig gammal stad, med tillräckligt af pittoreska byggningar, och nog af drickbart vin för att i veckor fängsla en målare. Och den var också ett gunstlingsmål för Düsseldorfarnes utflygter under den romantiska perioden och en lång tid senare.
Och så var der ett värdshus. Det var ett af den riktiga, goda, gamla sorten, men som under tidernas lopp har måst gifva vika för stora hotel med friserade kypare och höga priser. Och det var målarnes speciela värdshus, detta. »Zum goldenen Propfenzieher» var det inbjudande namnet, och öfver dörren prålade i gamla dagar en skylt, målad af ingen mindre än Adolf Schreudter, Don Quixcotes och Falstaffs genialiske målare. Den framställer en tjock och rödnäsig riddare i Falstaffsmanér, hvilken tjenar som sköldhållare för vapnet: en gyllene korkskruf i drufgrönt fält.
Då Schreudter målade skylten, var han en ung konstnär, och hans namn var icke vidare kändt. Många år hängde den i väder och vind derute, och glansen hade längesedan försvunnit, då värden af nya skaror af målare fick höra talas om Schreudters anseende, om alla hans präktiga saker, och att han hade valt korkskrufven till sitt monogram, och så kom skylten i förgyld ram, och hängdes i den stora salen, som tjenar till danssalong för Oberwesels danslystna ungdom om vintern, och till table d’hôte, när det är rätt mänga gäster om sommaren.
Så kom Schreudter en gång dit bort, och fick se sitt ungdomsarbete, och ömkades öfver det. Han tog skylten med till Düsseldorf, och nu hänger den i förädlad gestalt åter i gästsalen. Men det är ej längre Falstaffsfiguren, som tjenar till vapenhållare: en skänkflicka på den ena sidan, och en handfast vintappare på den andra, båda i gammal tysk drägt, ha ersatt den rödnäsige, rundmagade riddaren. Möjligt är, att den nya skylten är bättre målad än den gamla; en teckning af denna, som Schreudter en gång visade mig, var i alla fall ojemförligt mera humoristisk. Men man kan icke vara qvick hela sitt lif, i synnerhet när man har underlifsplågor, och Schreudter är intet undantag från regeln. Och dock är det icke många år sedan jag träffade honom, också i Oberwesel. I den gamla, låga, rökiga stugan med de djupa fönstren och de mörka panelningarne, der det hängde minnestaflor öfver enskilda extra lustiga dryckeslag, som Düsseldorfsmålarne här hade firat — eller under vinlöfsverandan på kägelbanan — kommo ungdomsminnena öfver honom, och han blef ung med de unge, och då kunde det väl hända, att morgonsolen fann en leende och lustig grupp, och såg den eljest så buttre Schreudter vara själen i munterheten.
Och värden sjelf! En gammal krigare från de napoleonska dagarna. Han hade varit med i Spanien och i Ryssland, han hade smakat Xeres och Watki, men ingenstädes förekom honom drufsaften så liflig, som vid hemlandets elf, och här, i sin födelsestad, hade han slagit sig ned som värdshusvärd.
Och en god värd var han. Han anbefalde sina varor på det allra bästa sätt: han konsumerade sjelf otroliga qvantiteter deraf, alltsammans vin, som vuxit på hans egna vinberg. Han hade likväl också andra viner på vinlistan och i källarn, men ve den fremmande, som af okunnighet reqvirerade ett dyrbart vinslag — det var ingen målare, och i värdens gunst kom han aldrig. Målarne voro hans ögonstenar, hans älskade barn, hans kelgrisar. Och hände det ibland, att någon efter sex veckors vistelse befanns ur stånd till att besigtiga sin räkning, så inviterade gamle d’Avis honom vanligen till ytterligare sex veckors vistelse, och — när han »någon gång längre fram» sålde en tafla, kunde han ju tänka på »korkskrufven» — ja det var en värd, det!
Vi blefvo snart goda vänner med gubben. Trots det fremmande språket, som i början gjorde honom öfvermåttan kort om hufvudet, emedan han tog oss för engelsmän, och den sorten älskade han icke, blef han särdeles förnöjd, då han hörde att vi voro målare, och då jag dertill förklarade, att jag kände Schreudter, och hade helsningar med mig från honom, så var vänskapen sluten, och så tog han fram af sina bästa viner ett vin som är kändt öfver hela Rhenlandet för sin godhet och för sitt märkvärdiga namn. Ty det heter »Enghöller» och växer i en trång sidodal strax ofvanför Oberwesel, der solen kokar drufvorna i de branta vinbergen och ingen kall nordanvind slipper fram. Derföre heter dalen »Enge Hölle» (trånga helvete) och vid ingången till den ligger en qvarn, och den qvarnen ha alla målare målat och af vinet ha alla målare druckit, som någon gång gästat »den gyllene korkskrufven».
Jag har varit der ofta sedan. Men för hvar gång hade gubben blifvit äldre — man märkte det blott af den omständigheten, att han hvar afton förtärde ett mindre qvantum. I sina bästa dagar tömde gubben 7 — säger sju — stenkrus med vin hvar afton, och hvarje krus höll omkring en flaska; då jag lärde känna honom, nöjde han sig med fem, senare varierade han mellan tre och fyra, och vid mitt sista besök stod hans namn att läsa på ett kors vid kyrkomuren. Nu har värdshuset gått öfver i andra händer och den gamla gemytligheten är borta; men Schreudters skylt hänger ännu i gästsalen.
Här äro vi igen, men på fotvandring. En man med skottkärra traskar efter och de borgar, som nu komma, äro mera naturtroget återgifna.
Efter ett par glada dagar i Oberwesel skulle vi vidare. Vi skulle med ångbåten till Bingen, till Rüdesheim och Mainz, och. hvem vet, räckte medlen till, ännu sydligare. Men gubben ville icke höra något prat om ångbåten. Hans värdshus skulle målare lemna till fots, och idéen slog oss genast. Så skaffade han oss en karl med en skottkärra för vara saker, och så bar det af en vacker morgon. Fjcllen stodo i blånande doft, Rhen glimmade som flytande silfver, och solstrålarne brötos i hvar daggdroppe i gräset.
Vägen följer hela tiden Rhen. Först kommer man förbi ett litet slott, som är bygdt på en klippa midt i elfven, med grundmurarne i form af ett skepp, för att bryta isen. Den lilla borgen heter egentligen Pfalzgrafenstein, men benämnes i dagligt tal blott »der Pfalz», och uppfördes under 14:e århundradet till utkräfvande af tull af de förbiseglande fartygen. Nu har den naturligtvis för länge sedan förlorat denna betydelse som tullstation, men den har bibehållit sin ursprungliga form, och höjer sig med sina stolta torn och tinnar pittoreskt upp ur elfven. Der går också den sägen om den, att kurgrefvinnorna af Pfalz här måste afvakta sin nedkomst — af hvilken anledning är temligen oförklarligt — möjligen derför att det här, på ett så otillgängligt ställe, vore lättare att kontrollera, att intet utbyte af tronarfvinge egde rum.
Så kommer Bacharach, ett gammalt näste som Oberwesel, med präktiga gamla hus, som ha klifvit upp på stadsmuren, med pittoreska gator och en gammal kyrka i romansk stil, som mera än en gång har måst tjena som motiv till bilder. Här växer också ett godt vin. Jag har ofta smakat det.
Längre upp ligga Rheinbach och Trechtinghausen, båda stora byar, och mellan dem på en öde klippa, Sarnech, en gammal borg, kanske den vackraste vid hela Rhen, som till sitt yttre är restaurerad af Friedrich Vilhelm IV, men invändigt står fullkomligt tom. Här bor blott en kastellan, och man behöfver ingen filtsko. Men man har här en präktig utsigt öfver Rhen. Det började att skymma, då vi voro der, och vi fingo den romantiska idén att stanna öfver natten i ruinen — med en dugtig bål, naturligtvis, och med förråd af matvaror. Men ruinen är enskild egendom Man kan icke komma in utan nyckel, och mannen, som hade nyckeln i förvar, ville icke gifva oss tillstånd dertill. Sålunda upplefde vi den gången intet romantiskt äfvontyr, med spökande borgfröknar eller med blå ljus, sväfvande öfver nedgräfda skatter — men så hade vi icke heller någon snufva dagen derefter.
Vi måste alltså vandra vidare. Det är en bit igen till Bingen; det var det mål, vi satte oss före, och det blef mörkt och dimmigt. Slutet på vår fotvandring var icke så behaglig som början. Vårt kringtraskande hade gjort oss trötte, vår felslagna plan för natten trumpne; vädret till Bingen föreföll oss i dimman räcka en evighet, och det var med stort jubel vi helsade det gästvänligt vinkande ljuset i Bingens vindfönster, och med ändå större glädje satte vi oss ned till den rikliga aftonmåltiden i »Den hvita hästen».
I Bingen började det så kallade »romantische Rheinland». Här tränga sig fjellen tillsamman, och vid Bingerloch, med det bekanta »Rått-tornet» midt Rhen, störtar sig elfven med fart genom det trånga passet. Men för den, som kommer nedanför, öppnar sig i Bingen utsigten öfver en af dessa välsignade nejder, der verldens bästa viner trifvas: in's schöne Rheingau. Här växa icke längre viner blott på bergsluttningarne, nej, hela det vida slättlandet är en enda vingård, der vinstockarne växa öfver spalier’er af träd och bilda oändliga, betäckta löfgångar. Här ligger Rüdesheim med sin gamla »Brömserburg», längre bort framskymta Johannisbergs hvita murar, längre upp är Marcobrunnen, som egentligen blott är en brunn på gränsen mellan två menigheters vingårdar, men viner rundt omkring bära namn efter den; här är Hochheim, det gamla dom-dekanatet, hvars munkar hade så kosteliga kunskaper i vintillverkningen och så kyliga källare till att förvara vinerna. — Hvad skall jag förtälja om våra utflygter i det herrliga Rheingau? Det var ett fortsatt vinprofvande, men vi hunno likväl Mainz och det blef den gången målet för vår resa — deficiente pecu, som latinarne säga, eller »af brist på medel», som det heter i Malmö konstförening.
Det var i Mainz, som Gutenberg såg dagens ljus, och här finnes också monumentet med hans stod af Thorwaldsen. Han står der med sin bibel i handen, stolt öfver sin uppfinning, en värdig gammal herre med ett väldigt skägg. Han var mensklighetens välgörare, heter det, och hans uppfinning skänkte ljus åt menniskorna. Men han har mycket på sitt samvete, han också, och bland de basreliefs, som finnas på sockeln och åskådliggöra hans uppfinning och dess användning, fattas en sak: makulaturen.