Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hur underlig är jag till sinnes i dag,
Men quällen är nära,
Men ännu den kära,
Den dyra och älskade wandrarens drag
Ej synts mig i dag.
O, månne han glömt mig? Dock nej, ack! han kan
Ej älska en annan,
Den högwälfda pannan,
Der äran sitt snöhwita högsäte fann,
Ej böjs för en ann.
Han kan icke glömma sin längtande mö,
Sin wäntande flicka,
Som endast will blicka
På honom, den öppna och fasta, och dö:
Ett wissnade rö.
Men säg mig du wästan, som susar förbi,
Hwar kan han wäl wara?
O swara mig, swara!
Du suckar: lägg endast ett ord deruti,
Och sen är du fri.
Du blåögda bölja, nå swara mig du,
Om icke på färden
Kring sunden och fjärden
Du sett, den som röfwat mitt hjerta, ännu —
O, swara mig du!
Dock tyst, se han kommer, min oro är slut.
Mot honom jag hastar,
I famnen mig kastar;
Dock nej, jag will hämnas — se allwarsam ut
En enda minut.
Rdd.
- ↑ Ur Manuskriftet till Tidsrunorna, 2:a häftet.
