När Månans förtrollande öga
Nedstirrar på tigande kojor,
När stjärnor bekransa det höga,
Och stillhet kring jordkretsen rår;
Då svingar den smäktande Anden.
Ur qualet af sinliga bojor,
Sig upp till de himmelska landen,
Och kjusningens fullhet där når.
På gyllne, balsamiska vingar
Än hänryckt kring etern han dansar,
I himmelska parker än klingar
På harpan sitt jublande mod.
Af himmelska rosor han binder
Sig alldrig förvissnande kransar,
Och speglar förklarade kinder
I lifvets krystalliska flod.
Hur saligt den frälsade andas,
Där, högt öfver Solar och stjärnor,
Hans stämma med Änglarnes blandas,
Som festligt kring thronerna stå.
Ej bägar-omblixtrade borden,
Ej löjet af blomstrande Tärnor,
Ej glimmande kronor till Jorden
Att vända hans blick mer förmå.
Med helgonens hvitklädda skara
Hvad sällhet däruppe att vandra!
Där breder ej lasten sin snara,
Där smilar ej lustans försåt.
Förtroliga andar där sluta
I glänsande armar hvarandra:
De tindrande ögon där gjuta
Blott glädjens och andaktens gråt.
Försvinnen, I töckniga stränder!
Ett quidande dårhus är verlden.
Jag längtar till sällare länder,
Till helgonens saliga chor.
O, rycktes jag fjärran ur gruset,
Från villorna, ondskan och flärden,
Dit opp, där i etern och ljuset
Den himmelska Kärleken bor!
