Lättsamma tankar av år 1905/Bör soldater vara artiga?
| ← Skriver författare alltför långrandigt? |
|
Bör historier vara sanna? → |
Bör soldater vara artiga?[redigera]
Min håg var en gång att tillbringa en fridfull och trevlig vinter i Bryssel, för att där sköta mitt arbete och förkovra mitt sinne. Bryssel är en ljus och gladlynt stad, och jag tror att jag skulle ha rönt framgång i mina avsikter, om det inte vore för den belgiska armén. Den belgiska armén förföljde mig överallt och orsakade mig mycket oro. Enligt min egen bedömning är det en mycket skicklig armé. Napoleon framlade som ett axiom att ens fiende aldrig borde tillåtas att komma undan — aldrig skulle få tro, ens för ett ögonblick, att de skakat en av sig. Vilken taktik nu den belgiska armén nu än må anlägga under andra omständigheter kan jag inte uttala mig om, men emot mig personligen var detta den kampanjplan som den förelade sig själv och som den sedan satte i verket med en framgång som var häpnadsväckande, till och med för mig.
Jag fann det utomordentligt omöjligt att komma undan den belgiska armén. Jag ansträngde mig att välja de lugnaste och mest oväntade gatorna, jag varierade tidpunkt på dygnet — tidiga morgnar, eftermiddagar, sent på kvällen. Det fanns stunder av vild upphetsning, då jag föreställde mig att jag skakat dem av mig. Jag kunde inte se dem någonstans, jag kunde inte höra dem.
”Nu så”, sade jag mig själv, ”nu får jag lugn och ro i fem minuter.”
Men jag missbedömde dem: De hade gjort en kringgående rörelse. Från närmaste gathörn kunde jag höra mullret från deras trummor. Innan jag ens hunnit ytterligare ett kvarter, var de mig åter i hälarna. Jag kunde hoppa ombord på en spårvagn och resa med den flera miles [1]. Då, när jag trodde jag skakat dem av mig, steg jag av och fortsatte min promenad. Fem minuter senare hade en annan trupp tagit upp förföljandet. När jag gömde mig i min bostad, hörde jag hur den belgiska armén utmana mig med sina segervissa trumvirvlar. Förskrämd, utskämd och med min öbosstolthet för alltid krossad, smög jag upp i mina rum och stängde dörren. Den tappra belgiska armén kunde därefter marschera tillbaka till sina härläger.
Om de ändå hade förföljt mig med en militärorkester: Jag tycker mycket om militärorkestrar. Jag kan när som helst luta mig emot en stolpe och lyssna på militärorkestrar. Jag skulle inte ha haft så mycket emot om de kommit efter mig med en militärorkester. Men den belgiska armén tycks dock helt sakna militärorkester. Det enda de har är dessa trummor. Det är inte ens riktiga trummor — inte vad jag kallar trummor. Det är en slags leksakstrummor, det slags trummor som jag själv brukade banka på en gång i tiden, till dess folk tog den ifrån mig och hotade mig med, att om de hörde mig använda den en enda gång till den dagen, skulle de slå sönder den över mitt eget huvud. Det är fegt att gå fram och tillbaka, trummande på denna slags trumma, när det inte finns någon som är i stånd att hindra en. Männen skulle inte ha vågat sig på den saken om deras mödrar funnits i närheten. De spelar inte ens på dem. De vandrar gatan fram och hamrar på den med en liten pinne. Det finns ingen melodi och det hela är fullkomligt meningslöst. De håller inte ens takten. Jag brukade tro, till att börja med, när jag hörde det hela på avstånd, att det var en liten rackarunges verk, någon som borde ha befunnit sig i skolan eller ha varit till nytta genom att ta med sig Lillan ut på promenad i barnvagnen: Och jag drog mig undan i någon mörk portgång, beslutsam att, när han kom förbi, störta ut och dra honom i örat för den sakens skull. Till min förvåning — under den första veckan — fann jag att det rörde sig om den belgiska armén, som vande sig, får man förmoda, vid krigets fasor. På mig fick det till följd att det gjorde mig till pacifist till vilket pris som helst.
Folk säger mig att alla dessa arméer är nödvändiga för att bevara lugnet i Europa. För egen del skulle jag vara beredd att ta risken att ett eller annat dån uppstod då och då. Kan ingen säga dem, att de är förlegade, med sina plymer och fjädrar och sin blandade sortering av järnmanufakturprodukter — vuxna karlar, som man inte kan skicka ut på promenad, försåvitt de inte åtföljs av ett par spelemän, som blåser i mässingsvisslor och slår på trummor från leksaksaffärerna, för att hålla ordning på dem och förhindra att de går vilse: man skulle kunna tro att det handlade om kycklingar. En soldathop med sina kaskar och matkanistrar och ränslar, och alla dessa dödsbringande föremål de har fastspända överallt, knatande fram i takt till en melodi, får mig alltid att tänka på den Vite riddaren som Alice mötte i Underlandet. Jag föreställer mig att för det praktiska syftet — att kunna slåss för sitt land, eller för någon annans, vilket allmänt sett är mer populärt — är den viktigaste egenskapen att en viss del av befolkningen lär sig skjuta och träffa med gevär. Hur förmågan att stå på led och vända tårna i rätt vinkel skall kunna bli till någon nytta, under modern krigsföring, är en av de åtskilliga frågor som mitt intellekt är oförmöget att fatta.
Under medeltiden, när man kämpade man emot man, måste det ha funnits fördelar i gemensamma och exakta trupprörelser. På den tiden när arméerna var rena järnmaskinerna, och alla ansträngningar i strid gick ut på att den ena armén försökte slå den andra till marken, var det en del av spelets regler att tusentals armar slog till samtidigt. Numera, när vi skjuter på varandra från skyddade positioner med rökfritt krut, är det hjärnan och inte den råa muskelkraften — individens vett, som utgör skillnaden mellan vinst och förlust. Kan ingen, som jag tidigare föreslagit, förklara för de militära herrarna, att det rätta stället för exercissergeanterna numera är under ett glaslock på något militärhistioriskt museum.
En gång i tiden bodde jag nära kasernerna vid Hyde Park, och kunde iaktta mycket av exercissergeanternas metoder. I allmänhet är han en tjock karl med gången hos en egenkär duva. Hans röst är en av naturens allra egendomligaste företeelser: Lyckas man skilja det från en hunds skall, så är man skicklig. De säger mig att de meniga, efter någon tids övning, lär sig den konsten — vilket gör att man kommer att hysa en högre uppfattning om deras intelligens, än vad eljest skulle ha varit fallet. För egen del betvivlar jag dock detta påstående. Jag var, vid den tidpunkt jag nu talar, ägare av en fin retriever-hund, och ibland brukade han och jag roa oss med att betrakta herr Sergeanten exercera sina beväringar. En morgon hade han som vanligt skrikit ut sina ”whough, whoughm whough!” i omkring tio minuter, och allt hade fram till dess gått bra. Plötsligt, och uppenbarligen till hans stora bestörtning, vände sig hela truppen med ryggen mot honom och började marschera bort mot the Serpentine.
”Halt!” ropade sergeanten, i samma stund som hans förvånade indignation tillät honom att åter yttra sig, vilket lyckligtvis inträffade i tid för att rädda hans mannar från drunkningsdöden.
Truppen gjorde halt.
”Vem vid alla glödheta och rödmålade och allt annat gav er order om något sådant?”
Truppen såg förvirrad ut, men svarade inte, och fördes tillbaka till utgångspunkten. En minut senare inträffade exakt samma sak. Jag trodde på fullt allvar att sergeanten skulle spricka av ilska. Jag förberedde mig att ila till kasernen efter medicinsk hjälp. Men hans paroxysmer gick över. Åkallande himmelens och helvetets samlade krafter för att bistå honom i hans svårigheter, bad han sin trupp att, som en man till en annan, att upplysa honom om varför, som det verkade, de gav håken i hans order och exercerade sig själva.
I samma ögonblick gav Columbus åter skall och svaret uppenbarade sig för honom.
”Var vänlig avlägsna er, min herre”, bad han mig. ”Hur skall jag kunna exercera mina män, när er hund lägger sig i stup i kvarten?”
Detta var inte enda gången. Det hände vid andra tillfällen. Hunden föreföll förstå och roas av hela saken. Ibland när vi mötte en soldat som promenerade arm i arm med sin käresta, brukade Columbus i skydd av mina ben, plötsligt ge skall. Omedelbart släppte då mannen sin flicka och började, ofrivilligt, att utföra militära konster.
Krigsministeriet anklagade mig för att ha tränat hunden att göra detta. Jag hade dock inte tränat honom: Det var helt enkelt hans naturliga röst. Jag föreslog Krigsministeriet att istället för att gräla på hunden över att han talade sitt eget språk, skulle de öva sergeanterna i konsten att tala engelska.
Detta kunde de inte förstå. Otrevligheter låg i luften, och eftersom jag bodde där jag bodde vid den här tiden, ansåg jag det bäst att göra mig av med Columbus. Jag kunde ana vad Krigsministeriet hade i kikaren och hade ingen lust att ansvaret för den brittiska arméns ineffektivitet skulle placeras på mina axlar.
För tjugo år sedan genomgick vi, här i London, en period med upplopp, och ett upprop gick ut till laglydiga medborgare att ta värvning som särskilda konstaplar. Jag var ung och förhoppningen att hamna i trubbel tilltalade mig mer då än det gör idag. I sällskap med omkring fem- eller sexhundra andra mer eller mindre respektabla medborgare, fann jag mig själv en söndagmorgon på exercisplatsen vid Albanykasernerna. Det var myndigheternas mening att vi skulle vara bättre i stånd att vakta våra hem och skydda våra hustrur och barn bättre, om vi först av allt lärde oss att rikta ”blicken höger” eller vänster på korrekt kommando, och att marschera med tummarna på föreskrivet sätt. Följaktligen avdelades en exercissergeant för att drilla oss i dessa färdigheter. Han kom ut från mässen, torkande sig om munnen och piskande sitt ben, enligt reglementet, med sin exercisstav. Men, då han närmade sig oss, förändrades hans ansiktsuttryck. Vi var knubbiga herremän med pompös utstrålning, de flesta av oss, klädda i smokingjacka och silkeshattar. Sergeanten var en man med känsla för vad som var passande. Hans ambition att skrika och svära åt oss försvann ur hans sinne: Och när detta flytt, föreföll ingen glädje finnas gör handen hos honom. Styvheten försvann ur hans hållning. Han bemötte oss med en undfallande attityd och tilltalade oss med normalt röstläge:
”God morgon, mina herrar”, sade sergeanten.
”God morgon”, svarade vi, varvid en paus uppstod.
Sergeanten vaggade på fötterna. Vi väntade.
”Nå, mina herrar”, sade sergeanten, med ett trevligt leende, ”hur skulle det vara om vi ställde upp oss?”
Vi gick med på att ställa upp oss på led. Han visade hur det skulle gå till. Han kastade en kritisk blick längsmed det bakre ledet.
”En smula framåt, nummer tre, om ni inte har något emot det, min herre”, föreslog han.
Nummer tre, som var en herre med viktig min, klev framåt.
Sergeanten kastade sin kritiska blick längsmed den främre linjen.
”En smula bakåt, om ni inte har något emot saken, min herre”, föreslog han den tredje karlen från slutet.
”Går inte”, förklarade den tredje mannen, ”hur mycket jag än försöker.”
Sergeanten kastade sin kritiska blick mellan raderna.
”Aha”, sade sergeanten, ”en smula rundmagade, vissa av oss. Vi flyttar fram hela främsta raden en fot, var så goda, mina herrar.”
På detta angenäma sätt fortlöpte exercisen.
”Jaha, mina herrar, skall vi försöka oss på en liten promenad? Framåt marsch! Tack så mycket, herrarna. Jag är ledsen över att behöva besvära er, men det kan visa sig nödvändigt att vi springer en bit — framåt, alltså, naturligtvis. Så, om ni verkligen inte har något emot det, så gör vi samma sak, med språng. Halt! Och om ni nästa gång skulle kunna behålla leden — det gör ett betydligt mer imponerande intryck, om ni förstår vad jag menar. Andningen får ni fason på med lite övning.”
Om nu det hela alls måste göras, varför inte på detta sätt? Varför kan inte sergeanten tilltala sina nya rekryter på ett artigare sätt:
”Nåja, mina unga vänner, är ni beredda allihop? Ingen hets: Varför förvandla något som borde vara ett rent nöje till hårt arbete. Det är rätt, mycket bra, verkligen — betänkande att ni är nybörjare. Men det lämnar fortfarande ett och annat att önska ifråga om er hållning, menige Bully-boy. Ursäkta en personlig fråga, men är den där kobentheten medfödd? Eller skulle ni, om ni ansträngde er, eventuellt kunna inta en ställning med mindre av marionettdocka vars snören har slaknat? Tack så mycket, det är mycket bättre. Det här kan förefalla vara bagateller, det inser jag, men när allt kommer omkring vill vi ju framstå i så god dager som möjligt…
Trivs ni inte i era marschkängor, menige Montmorency? Å, jag ber så mycket om ursäkt. Jag antog från det sätt ni böjde er ner och betraktade dem, att kanske de inte var i er smak. Då tog jag miste.
Lider ni av matsmältningsproblem, min gode man? Skall jag hämta en liten konjak åt er? Är det inte matsmältningsproblem, säger ni? Vad lider ni i så fall av? Det är väl inget att skämmas för — kan drabba den bäste. Stig fram, herrn. Nå, låt höra?”
Efter att på detta sätt ha inlett med några liknande vänliga ord, skulle han föreslå lite hälsosamma övningar.
”På axel gevär! Mycket bra, mina herrar, för att vara första gången. Ändå, om jag får vara en smula kritisk, inte helt perfekt. Allt är inte vad det synes vara, mina herrar. Får jag påpeka för menige Henry Thompson att en musköt som bärs över axeln i felaktig vinkel, utgör ett irritationsmoment för mannen bakom en själv. Till och med för den egna bekvämlighetens skull, är jag övertygad om att menige Thompson skulle trivas bättre med att bära vapnet enligt vedertagen sed.
Jag skulle även vilja påpeka för menige St. Leonard att vi inte är här för att öva oss i konsten att balansera en tung musköt på den utsträckta handflatan. Menige St. Leonards föreställning med musköten är mycket skicklig. Men det är inte krigskonst.
Tro mig, mina herrar, allt detta är omsorgsfullt uträknat, och inga förbättringar kan förmodligen göras genom egna improvisationer. Låt själva tanken vara likformighet. Det är enahanda, men det är säkert. Nå såja, mina herrar, en gång till.”
Exercisplatsen skulle övergå till att utgöra en källa för oskyldigt nöje för tusentals män. ”Officer och gentleman” skulle som begrepp fyllas med mening. Jag erbjuder härmed min idé, vad den nu kan vara värd, med varm hand till Pall Mall.
Felet med militärerna är att de läser alltför mycket, alltför mycket historia och funderar alltför mycket. Om de istället såg sig omkring, skulle de lägga märke till att saker och ting förändras. Någon har sagt de brittiska militärerna att Waterloo vanns på Etons idrottsplaner. Så de åker till Eton och idrottar. En vacker dag kommer de att åter kallas till strid vid något nytt Waterloo; och efteråt — när det är för sent — kommer man att förklara för dem att slaget inte vanns på idrottsplanerna, utan i klassrummen.
Från den gamla högplatåns mynning vid Waterloo kan man göra sig en föreställning om hur bataljer, under tidigare omständigheter, måste ha gått till. De andra slagfälten i Europa håller snabbt på att försvinna: Nyttig holländsk kål, som Carlyle skulle ha påpekat med rättfärdig tillfredsställelse, döljer numera skådebanorna för mänsklighetens dårskaper. Man finner där, i allmänhet, skomakare i full färd med att tillverka skor, kvinnor glatt skvallrande kring en tvättgryta, på platsen där, för hundra år sedan, enligt guideboken, tusen män klädda i blått och tusen män klädda i rött rusade samman likt grälsjuka fox-terrierar, och krigade sig till döds.
Men på Waterloos fält är det mesta sig likt. Vägvisaren, vars farfar var närvarande vid slaget — det måste ha funnits ett alldeles särdeles stort antal blivande far- och morfäder som slogs vid Waterloo: De måste ha utgjort hela regementen — kan visa på var på marken varje framryckning gjordes, varje klippblock bakom vilket infanteriet sökte skydd. Hela affären inleddes och avslutades inom en yta något under en kvadratmile. Om han förstå fördelarna som på den tiden fanns att vinna hos en perfekt samordnad militärapparats rörelser; användningen av echelonger, syftet med samordnade bataljoner, hur man manipulerade centern och de högra och vänstra flankerna. På den tiden var det värt mödan — om nu krig någonsin kan vara mödan värt, vilket vuxna karlar med sunt förnuft alltmer börjar betvivla — att ödsla två år av militär träning av soldaterna till att lära dem gå i gåsmarsch. Under det tjugonde århundradet kommer det att vara lika vettigt att lära soldaterna om krigskonsten under trettioåriga kriget som att ladda våra dagars kanoner med tavelduk.
Jag följde en gång ett volontärkompani över Blackfriars Bridge på deras väg från Southwark till the Temple. Vid Ludgate Hill beordrade deras befäl, en ung herre med pålitligt utseende, ”Vänster om marsch”, varvid hela truppen satte av nerför en trång gränd — jag har glömt vad den heter — vilken skulle ha lett dem ut i Whitefriars utmarker, där de, med all sannolikhet, skulle ha försvunnit för alltid. Hela kompaniet fick kommenderas halt, höger om och därefter retirera omkring hundra yards. Därefter gavs ordern ”Med språng — marsch!”. Hela truppen rusade fram över Ludgate Circus i riktning emot the Meat Market.
Då gav det unge befälet upp alla militära ambitioner och talade förnuftigt.
”Inte ditåt”, ropade han. ”Uppför Fleet Street och via Middle Temple Lane.”
Och så, utan vidare svårigheter, hamnade dessa framtida soldater på den rätta vägen igen.
Fotnoter[redigera]
- ↑ 1 Mile = 1,604 kilometer.