Lättsamma tankar av år 1905. Bör historier vara sanna?

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bör soldater vara artiga?
Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Varelser som en gång skall bli till människor  →


Bör historier vara sanna?[redigera]

Det var en gång en charmerande ung dam, begåvad med mycket god smak, som tillfrågades av sina oroliga föräldrar, eftersom åren gick och familjens ekonomiska situation inte avlastades, vilken av de flertaliga och lämpliga unga män som då uppvaktade henne, hon tyckte bäst om. Hon svarade, att just i denna fråga låg hennes prekära situation: Hon kunde inte bestämma sig vem hon tyckte bäst om. De var alla så trevliga. Hon kunde omöjligt välja en framför de andra. Vad hon skulle ha föredragit var att gifta sig med dem allihop; men det, antog hon, var inte genomförbart.

Jag känner att jag liknar denna unga dam, inte så mycket ifråga om charm och skönhet som när det gäller obeslutsamhet, när jag tillfrågas om vilken min favoritförfattare eller favoritbok är. Det är likadant när man tillfrågas om sin favoritmaträtt. Det finns stunder då man önskar ett ägg med sitt te. Vid andra tillfällen står ens håg till böckling. Idag suktar man efter hummer. Imorgon önskar man att man någonsin slipper ens se en hummer. Man bestämmer sig för att ett tag nöja sig med en diet på bröd, mjölk och rispudding. Om någon plötsligt avkrävde mig besked huruvida jag föredrog glass till soppa, eller biffstek till kaviar, skulle jag inte ha någon som helst uppfattning i frågan.

Det kan finnas läsare som endast bryr sig om en smalare litterär diet. Jag är en allätare, som kräver många författares verk för att tillfredsställa min aptit. Det finns tillfällen då den vildsinta styrkan i systrarna Brontës böcker tilltalar mig. Man fröjdar sig åt den ständiga dysterheten i ”Svindlande höjder”, som de fallande skyarna under en höststorm. Kanske kommer en del av förtrollningen hos denna bok sig av vetskapen att författarinnan är en vacker, bräcklig ung kvinna. Man undrar hur hennes framtida verk skulle ha blivit, om hon fått leva och skaffa sig en vidare livserfarenhet; eller var det något gott för hennes eftermäle, att Naturen så snart tog pennan ur hennes hand? Hennes undertryckta passion kanske hade lämpat sig bättre på dessa små slingrande byvägarna i Yorkshire, än längsmed de mer öppna, räta vägarna livet erbjuder.

Det finns inte så stora likheter mellan de två böckerna, men ändå, när jag tänker på Emely Brontë, går alltid mina tankar vidare till Olive Schreiner. Även hon var en ung flicka med en vuxen mans fulla röststyrka. Olive Schreiner lever än, lyckligtvis; men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att skriva en bok påminnande om hennes första. ”En berättelse om en farm i Afrika” är ett arbete som är svåröverträffat. Litteraturen har gått framåt på senare tid. Jag kommer ihåg den indignationsstorm med vilken ”Farmen i Afrika” togs emot av fru Grundy och hennes då otaliga, men numera lyckligtvis minskande i antal, lärjungar. Det ansågs vara en bok som borde hållas ifrån varje ung mans och kvinnas händer. Men de unga männens och kvinnornas händer sträcktes ut och de grep tag i den, för sitt eget bästa. Det är en besynnerlig tanke, denna fru Grundy hyste, att unga män och kvinnor aldrig får tillåtas tänka själva — att all litteratur som åstadkommer något som helst annat än att eka ut gällande konventioner alltid måste hållas i doldom.

Så finns det stunder då jag älskar att galoppera iväg genom historien på Sir Walters kvastskaft. Vid andra tillfällen är det angenämt att sätta sig och konversera den kloka George Eliot. Från hennes trädgårdsterrass ser jag ut över Loamshire och dess vardagslivsmänniskor; under det att hon med sin dämpade, djupa röst berättar för mig om de hemliga hjärtan som slår och bultar innanför dessa sammetsjackor och spetsprydda krås.

Vem kan undgå att älska Thackeray, den slagfärdigaste bland män, trots den bleka misstanken om snobberi som vidlåder honom? Det finns någonting patetiskt i den gode mannens rädsla för snobberi av detta slag, för vilken han själv föll offer. Kanske var det ett utslag av medfödd, omedveten självmedvetenhet? Hans hjältar och hjältinnor är alla av nödtvång goda människor, passande umgänge för fina herrar och damer i läsekretsen. För honom var ofta utsidan alltför ofta det som erbjöds hos en litterär person. Under sina stoppade kalvskinnsbyxor stod till och med Jeames de la Pluche på en äkta mans ben, men Thackerays kunde aldrig genomskåda honom längre in än till silkesstrumporna. Thackeray levde och dog i Clubland. Man tror sig förstå att hans värld inte sträckte sig längre än Temple Bar i öster och Park Lane i väster; men det som är gott i Clubland, det visade han oss, och för de storslagna herrarnas och de ljuva damernas skull, som hans vänliga ögon fann på i denna trånga sektor, alls inte överbefolkade med storslagna herrar och ljuva damer, låt oss ge honom den ära som tillkommer honom.

”Tom Jones”, ”Peregrine Pickle” och ”Tristram Shandy” är böcker som en man gör bäst i att läsa, om han läser dem med förnuft. De lär honom att litteratur, för att vara en levande konstform, måste ägna sig åt alla livets olika sidor, och att vi har mycket lite att vinna ur den vansinniga föreställningen hos oss att vi är perfekta i varje avseende, att vi lever perfekta liv, att endast berättelsens skurk bör avvika från rättfärdighetens stig.

Separator.jpg

Detta är något som bör övervägas både skribenter och läsare. Om litteratur betraktas enbart som underhållning under lata timmar, är det en fördel ju mindre släktskap den har med verkligheten. Om man ser på den som en sanningstrogen spegel av livet, tvingas man tänka efter; och när eftertanken kliver in genom fönstret, slinker självtillfredsställelsen ut genom dörren. Bör en roman eller en pjäs förmå oss till överväganden om existentiella frågor, eller locka oss bort från världens dammiga allfartsvägar en stund, till Drömvärldens angenäma ängder? Om endast det senare är fallet, så låt då våra hjältar och hjältinnor vara förmer än verkliga män, som de borde vara. Låt Angelina alltid förbli fläckfri och Edwin alltid ärlig. Låt dygderna för alltid segra över lasterna i det sista kapitlet; och låt oss anta att bröllopsakten alltid är lösningen på Sfinxens gåta.

Dessa sagor är mycket angenäma, de där prinsen alltid är modig och vacker; där prinsessan alltid är den bästa och skönaste prinsessa som någonsin levt på vår jord; där man känner igen elakingarna med en gång på deras fulhet och dåliga uppförande och alla misstag på så vis undvikes; där de goda feerna är, till sin natur, mer kraftfulla än de onda; där dunkla stigar alltid leder till vackra slott; där drakarna alltid förintas; och där väluppfostrade makar och makor kan förlita sig på att leva lyckligt i alla sina dagar. ”Världen följer oss alltför troget, bittida och sent.” Det är klokt att då och då slinka iväg till Sagoland. Men, ack, vi kan inte bo i Sagoland, och kunskap om dess geografi är till liten hjälp, när vi återvänder till Verklighetens kantiga värld.

Är inte bägge dessa litteraturens grenar nyttiga? För all del, låt oss drömma, om midsommarnätter, om trogna älskande som leds på bedrägliga stiga till Lyckan, av Puck; om dygdiga grevar — man finner en hel del av den varan i Sagoland; om hur ett hårt öde kan lindras genom trohet och ömhet. Men finner vi då icke även, i våra mer allvarligt lagda stunder, tillfredsställelse i att dela Hamlets eller Coriolanus tankar? Kan inte både Dickens och Zola ha sina salustånd vid fåfängans marknad? Om litteraturen skall vara oss till hjälp, likväl vara ett tidsfördriv, måste den behandla både det fula och det sköna; den måste förevisa oss själva, inte endast som vi önskar framstå, utan sådana som vi vet att vi är. Människan har beskrivits som ett djur med förhoppningar att nå upp till Himmelen och med drifter härstammande — från annat håll. Är det litteraturens uppgift att smickra henne, eller att avslöja henne inför sig själv?

Om levande författare är det inte tillrådligt, förmodar jag, att tala, förutom möjligen om dem som varit hos oss så länge nu att vi har kommit att glömma av att de inte tillhör det förgångna. Har rättvisa någonsin veterfarits Ouidas tveklösa geni från vårt ytliga stim av kritiker, alltid så skickliga i att upptäcka brister lika framträdande som finnar på ansiktshud? Hennes hirdmän ”leker” med maten. Hennes hästar vinner derbyt tre år i rad. Hennes elaka kvinnfolk kastar persikor från Guinea ut genom fönstret på the Star and Garter, i Themsen, vid Richmond. Avståndet är omkring trehundrafemtio yards [1], vilket skulle vara ett mycket bra kast. Nåja, nåja, det är inte frånvaron av alla absurditeter som gör böcker läsvärda. Ouida besitter styrkan, ömheten, uppriktigheten och passionen; och med dessa kvaliteter hos en författare är hon förmögen att bära upp åtskilliga fler brister än dem, som belastar Ouida. Men detta är våra småskurna litteraturkritikers metoder. Det illustrerar hur Gulliver såg damerna i Brobdingnag. De är alltför små själva i deras helhet; en skönhetsfläck eller en vårta upptar hela synbilden.

Varför lästes inte George Gissing mer än han gjordes? Ifall trogenhet till livet självt vore nyckeln till litterär framgång, skulle Gissing ha sålts i miljonupplagor, istället för i hundratals tryckta exemplar.

Har Mark Twains litterära egenskaper, helt bortsett från hans fina humor, alls uppmärksammats i litterära kretsar i den grad som de förtjänar? ”Huck Finn” skulle ha varit ett storartat verk, om man inte skrattade sig igenom den från pärm till pärm. Bland indianerna och vissa andra vilda folkslag är det faktum att en medlem av deras samhällen förlorat en av sina sinnesförmögenheter en stor fördel; han betraktas som en övermänsklig varelse. Samma sak gäller bland ett kotteri av anglosaxiska läsare, där det krävs av en man, om han önskar tillerkännas någon som helst erkänsla inom litteraturen, att han helt och hållet är i avsaknad av sinne för humor. Ett eller två kuriösa moderna exempel på dylik litterär framgång tack vare sådana mentala brister stiger genast fram i mitt sinne.

Separator.jpg

Alla dessa författare jag nyss nämnt är mina favoriter; men en sådan allmännelig smak anses idag vara helt smaklös. Man säger oss, att om man älskar Shakespeare, så måste man med nödvändighet avsky Ibsen; att man inte samtidigt kan uppskatta Wagner och samtidigt tolerera Beethoven; att om vi erkänner meriterna hos Dore, kan vi omöjligen förstå oss på Whistler. Hur skulle jag kunna säga vilken min favoritroman är? Jag kan endast fråga mig vilken som lever vidare klarast i mitt minne, vilken bok jag oftast av alla ställer min kosa till under den där angenäma halvtimmen innan middagsklockan ringer, när — med all aktning för den gode Mr Smiles, det är omöjligt att tänka eller arbeta.

Jag finner, vid närmare undersökning, att min ”David Copperfield” är i ett värre tillstånd av sönderfall än någon annan roman i mina hyllor. När jag vänder dess hundörade sidor, läsande de välbekanta kapitelrubrikerna ”Herr Micawber i svårigheter”, ”Herr Micawber i fängelse”, ”Jag förälskar mig i Dora”, ”Herr Barkis försvinner med tidvattnet”, ”Min barnhustru”, ”Traddles i en rosenbädd” — framkallar de sidor ur mitt eget liv; så många av mina sorger, så många av mina egna stunder av lycka är i mitt sinne sammanvävda med det ena eller andra kapitlet. Den dag — hur tydligt minns jag inte, när jag läste om Davids frieri, men avsnittet om Doras dödsfall var jag noga med att hoppa över. Stackars, vackra lilla Mrs Copperfield vid grinden, hållande upp barnet i sina armar, är för alltid förenat i mitt minne med ett spädbarns skrik, hört under lång tid. Jag återfann boken, platt på magen i en länstol, flera veckor senare, aldrig flyttad från stället där jag snabbt lagt den ifrån mig.

Mina gamla vänner, allesammans, hur många gånger har jag inte slunkit iväg från mina bekymmer till ert angenäma sällskap! Peggotty, min kära, det gläder mig så att återse dina vänliga ögon. Vår gemensamma vän, herr Charles Dickens, är lagd, det vet vi, till aldrig så frikostiga överdrifter. Han är en hygglig karl, men han ser aldrig några brister hos dem han älskar, men dig, min kära dam, om du tillåter mig att använda ett ord som i sådan grad missbrukats, har han tecknat med sanningens pensel. Jag känner dig mycket väl, med ditt goda hjärta, din kvicktänkthet, dina vardagskloka, medmänskliga tankar. För egen del kan du aldrig gissa ditt eget höga värde — hur mycket bättre har världen inte blivit, tack vare människor som du! Du anser dig vara en vardaglig människa, nyttig endast genom din kokkonst och ditt stoppande av strumpor, och om en man — inte en ung man, med endast dunkelt, halvöppna ögon, utan en man som livet gjort förmögen att se till den skönhet som vilar dolt bakom alldagliga ansikten — kom att knäfalla framför dig och kyssa dina röda, valkiga händer, skulle du bli i hög grad förbluffad. Men han vore en klok man, Peggotty, som förstod sig på vad en man verkligen bör värdera högt, och vad man bör tacka Gud för, Han som skapat skönheten i så många former.

Herr Wilkins Micawber, och ni, den främsta bland trogna hustrur, fru Emma Micawber, för er bägge höjer jag också min hatt. Hur ofta har inte er livsfilosofis exempel räddat mig, när jag, på samma sätt som ni, har lidit under tillfälligt betryck i form av pekuniära svårigheter; när lyckans sol, även hos mig, har sjunkit under världens mörka horison — kort sagt, när även jag, funnit mig själv i klistret. Jag har då frågat mig, vad skulle makarna Micawber ha gjort i mina kläder. Och jag har svarat mig själv. De skulle ha satt sig ner vid varsin portion lammgryta, beredd och serverad av Emmas skickliga händer, nersköljd med en skål punsch, kompletterad med en ångande Wilkins, och ha glömt sina bekymmer för ögonblicket. Varefter jag, efter att ha kontrollerat att ett tillräckligt belopp i småpengar fanns i min byxficka, jag inträdde på närmaste restaurang, där jag unnat mig själv ett sådant överdåd som det ovannämnda byxfickekapitalet tillät mig, för att utträda ur restaurationen stärkt till kropp och själ och redo för strid. Och se! Min lyckas sol kikade åter fram mot mig genom molnen i en fräck blinkning, som för att säga mig ”gaska upp dig; jag finns här, alldeles runt hörnet”.

Muntra och uthålliga herr och fru Micawber, hur skulle halva vår värld kunna stå ut med sin lott, om det inte vore för vänliga och ytliga naturer sådana som ni själva? Jag älskar att tänka på, att era sorger kan dränkas i någonting så harmlöst som en skål med punsch. Jag dricker härmed för er välgång, Emma, och för er, Wilkins, samt för tvillingarnas!

Må ni och så barnalika mänskor vandra med lätta steg över stenarna på era livs stigar! Må alltid någonting hända som vänder ert öde till framgång, mina kära vänner! Må livets regnväder alltid falla likt skurar i april på ert enkla, skalliga huvud, herr Micawber!

Och du, min kära Dora, låt mig erkänna att jag älskar dig, även om förnuftiga mänskor anser det fåfängt. Å du dumma Dora, formad av den kloka Moder Natur som känner till att svaghet och hjälplöshet är likt en talisman som framkallar styrka och ömhet hos en man, bekymra dig inte i onödan med ostronen och den något underkokta fårsteken, lilla vän. Goda, vanliga kockar som kostar oss tjugo pund om året ser till sådana saker åt oss. Ditt arbete är att lära oss ömhet och vänlighet. Lägg ditt huvud i mitt knä, barn. Det är från sådana som dig vi lär oss sann vishet. Dåraktiga, ”kloka” människor ser ner på dig. Dåraktiga, ”kloka” människor skulle rycka upp de skrattande liljorna och de onyttiga rosorna ur sina trädgårdar, och i dess ställe plantera nyttig, hälsosam kål. Men trädgårdsmästaren, han som vet bättre, han planterar dessa fåniga, kortlivade blomstren, medan dåraktiga, ”kloka” människor frågar i vilket syfte.

Du galante Traddles, med ditt hjärta av guld och med oredigt hår; Sophy, du trognaste bland flickor; Betsy Trotwood, med dina ädelborna manér och ditt moderliga hjärta, du har kommit till mig i usla boningar, som du fått att lysas upp av ditt väsende. I mörka timmar har ditt vänliga ansikte betraktat mig från skuggorna och din vänliga röst lättat mitt sinne.

Lilla Em’ly och Agnes, det må vara tecken på dålig smak, men jag kan inte dela min vän Dickens’ entusiasm för dem. Dickens’ goda kvinnor är alla alltför goda för den mänskliga naturens dagliga föda. Esther Summerson, Florence Dombey, Lilla Nell — ni saknar brister att älska er för.

Separator.jpg

Scotts kvinnor liknade även de illuminerade kyrkfönster. Scott tecknade blott en enda levande hjältinna — Catherine Seton. Hans andra kvinnor var helt enkelt endast de priser som hjälten var tvungen att vinna i bokens slut, liksom den digris eller fårskanken som byfånen klättrar uppför den fettinsmorda pålen för att erövra. Att Dickens kunde sannfärdigt teckna ett kvinnoporträtt visade han genom Bella Wilfer och Estella i ”Lysande utsikter”. Men verklighetstrogna kvinnor har aldrig varit särskilt populära inom skönlitteraturen. Manliga läsare föredrar de osanna, och kvinnliga läsare reser invändningar emot sanningen.

Ur ett konstnärligt perspektiv var ”David Copperfield” utan tvekan Dickens’ bästa verk. Dess humor är mindre översvallande; dess patos mindre högtravande.

En av Leechs bilder föreställer en droskkusk som lugnt sover i rännstenen.

”O, stackars karl, han är sjuk”, säger en ömhjärtad dam i folkmassan. ”Sjuk!” replikerar en manlig kringstående indignerat, ”sjuk! Han har fått för mycket av så’nt som ja’ har fått för lite av!”

Dickens led av att ha fått för lite av vad vissa av oss har fått för mycket av — kritik. Hans verk mötte alltför litet av det slags motstånd som får en författare att växa. Alltför ofta sjunker hans blir hans patos blott patetiskt och detta inte i brist på skicklighet, utan på grund av oförsiktighet. Det är svårt att tro att den populäre författare som låter sin sentimentalitet — eller snarare den läsande allmänhetens sentimentalitet — löpa iväg med sitt förnuft i scener som Paul Dombeys och lilla Nells dödsfall, var samme konstnär som uppmålade Sidney Cartons och Barkins hädanfärder. Barkis bortgång, efter överste Newcomes frånfälle är, enligt mitt förmenande, en av de mest perfekta exemplen på patosladdade scener inom den engelska litteraturen. Inga synnerligen djupa känslor är inblandade. Han är en vardaglig gammal man, som dåraktigt klamrar sig fast vid sin alldagliga levnadslott. Hans enkla hustru och den gamle båtsmannen står vid hans dödsläger, lugnt inväntande slutet. Det förekommer inga besvärande efterkonstruktioner. Man upplever hur döden stiger på, förädlar allt i sin omgivning; och berörd av dennes hand, växer sig den simple gamle Barkis till en stor man.

Hos Uriah Heap och fru Gummidge tecknar Dickens snarare typer än verkliga personligheter. Pecksniff, Podsnap, Dolly Varden, herr Bumble, fru Gamp, Mark Tapley, Turveydro, fru Jellyby — dessa är inte personer; de är mänskliga karaktärsroller i mänsklig skepnad.

Vi får gå tillbaka till Shakespeare för att finna en författare som, genom skönlitteraturen, i motsvarande grad har berikat folks tankevärld. Medge alla Dickens’ tillkortakommanden och dubblera dem, så har vi ändå en av de största författarna i modern tid. Men dylika varelser som de Dickens skildrar har aldrig trampat vår jord, säger våra småsinta kritiker. Inte heller Prometheus, alla mäns förebild i ande, eller Niobe, alla mödrars moder, sannfärdiga porträtt av de medborgare man sannolikt skulle ha stött på särskilt ofta under en morgonpromenad genom antikens Aten. Inte heller har det någonsin vuxit ett träd likt det i Ardens skogar, även om varje Rosalind och Orlando känner stigen till gläntorna där de träd som har mycket gemensamt med dessa, växer.

Steerforth, som Dickens uppenbarligen själv var mycket stolt över, måste jag erkänna, har aldrig lyckats fånga min gunst. Han är en melodramatisk ung man. Det värsta jag skulle kunna ha önskat mig honom var att han gifte sig med Rose Dartle och bosatte sig tillsammans med henne och hennes mor. Det skulle ha varit rätt åt honom, så attraktiv som han var. Gamla Peggotty och Ham är, naturligtvis alltför osannolika. Man får acceptera dem som typer, även de. Dessa bröderna Cheeryble, Kitsarna, Joe Gargerier, Boffinar, Garlandar, John Peerybinglar kan vi acceptera som arketyper över den godhet som finns hos människa — även om i verkliga livet den mängd dygder som Dickens ofta ödslar på en enskild individ, skulle, av den mer sparsamt lagda Naturen, ha räckt till för femtio mänskor.

Separator.jpg

För att sammanfatta: ”David Copperfield” är en enkel saga, berättad med enkla medel; och detsamma gäller alla tidlösa böcker. Excentriciteter ifråga om stil, konstnärliga stilgrepp må tilltala de samtida kritikerna, men litteratur är en berättelse som fascinerar oss, pojkar och flickor, män och kvinnor. Det är sorgsna böcker; och detta, återigen, ger dem ytterligare charm i dessa dystra tider. Mänskligheten går mot sin ålders höst och vi har kommit att trivas med sorgsenheten, som den vän som vi längst har umgåtts med. I vår ungdom gladdes vi. Med Odysseus’ sjömän välkomnade vi solskenet jämväl åskans dunder med glada rop. Det röda blodet flödade i våra ådror, vi skrattade och våra berättelser var starka och mustiga och fyllda av hopp. Nu sitter vi, likt gamla män, och stirrar efter ansikten i eldens sken; och historierna vi älskar är sorgsna — liksom de historier vi själva upplevt.


Fotnoter[redigera]

  1. 318,5 meter


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar