Nyss uppstigen, i nattrocken,
unga herrn med obrändt hår,
röda Ryska stöflor — och en
Turkisk mössa af drap-d'or,
ibland blommande mimosor
andas in en ljuf odeur
af extracter på törnrosor
och essencer aux mille fleurs.
Ej han gitter resa kroppen
från sin spänstiga chaise-longue,
knappast nog att höja opp'en
arm till klocksträngen en gång,
för att ringa på sergeanten,
som der skälfver utanför —
och nog vet, att herr löjtnanten
har ett helvetes humör.
Sirligt, som en näpen fröken
läppjar på sin cigarrette
och den fina etherröken
blåser ut i moln, så lätt
suger han med grace och mycke
flegm sin lavapipa med
kollosalt bernstensmunstycket
och ett skaft af cederträd.
På en konstigt virkad matta
Brutus, en långhårig en,
ligger, stödjande sin platta
trubbnos mot sin herres ben,
medan Hildur, svarta taxen,
smidig, som en orm och slät —
hal, som ålen — glatt, som laxen,
sofver i det ena knät.
Vårdslöst under spegelborden
tvina les auteurs classiques,
sånggudinnorna från norden
och novellerna af Tieck, —
medicin af charlataner,
och fragmenter, slitna ur
några riddareromaner
utaf Vicomte d'Arlincourt; —
På ett skrifbord, väl faneradt
med mahogny, af mazur,
etsad sax och parfymwradt
guldlack, papièr d'amour,
och patentbläck, svart som natten, —
samt för pennor, utan färg
ett krystallglas, fullt med vatten,
klart, som det i Gräfenberg.
Årets toilettkalender,
tre cabièrer af Venèt,
konsten att få hvita tänder,
läran om distancerne,
reglementen se'n af hin! ett
litet chaos; — och — en fin! —
konst- och nyhetsmagasinet,
bundet uti maroquin; —
Noga afmätt, på det gröna
lena hyendet, med djur-
stycket, måladt af den sköna
Kicki, ett cylinderur
pickar öfver hufvudgärden,
hvilken mjuk, som bomull är,
bland tablåerna och svärden,
jagttyg, ridspön och gevär.
Men det lidit långt på dagen,
som är azurblå och ren —
och pendylen redan slagen
elfva för en timma se'n; —
derför sista gång han sträcker
sina dufna lemmar ut —
och ett ben i sender räcker
fram åt byxorna till slut; —
Dock förrn färdig han paryren
fått och sig i spegeln sett
mätt på den och på frisyren
à la Brutus, är hon ett; —
och en svärm utaf kamrater,
lefnadslustens friska barn,
likasom på en theater,
dansar in i boudoirn.
En drar doftande cigarrer
ur ett pressadt etui,
andra knäppa på guitarrer
ett och annat ur Lucie,
en gör utfall med floretten
mot en sfinx af gjutet jern,
några mönstra toiletten,
som är prydlig och modern;
Några lustiga seigneurer,
equivoqua på allt vis,
tala bara om koketter,
dans, sötungar och kurtis, —
medan några prùda åter
häckla fruarna i rop
och berätta anekdoter,
som de sjelfva satt ihop.
Gissla dagbladspolitiken,
den de påstå hylla en
ministèr från Tegelviken; —
snusa — och ”förakta” se'n
”packets tilltag”, rabulismen,
”käbblet mot regeringen”
och ”den crassa egoismen
hos ofrälse riksdagsmän.”
Tadla den och den ”brochyren,
det anstötliga deri,
att inblanda statsbestyren
uti sitt skriftställeri” —
och förbanna hvarje snille,
som ej är i kupans våld
eller vill, som hunden Fille,
ta af kamarillan sold!
Fullblodsyngeln ock ”talanger”
derför nekar ”hvar och en,
som i Crusenstolpes genre
träder opp och är gemen”; —
”Bondregering” glöms ej heller;
dock att egna den kritik,
är att så på isen — eller
koka soppa på en spik!
Värden hviskar: käre Nicke!
marker, glas, champagne och kort! —
chorus svarar: ”hvarför icke?
de ha inte illa gjort!” —
opp nu hissas rullgardiner,
undan skjuts hvar jalousi; —
och den heta solen skiner,
som en bål, med glacepunsch i! —
Nicke svettas, pustar, torkar
hartsen bort och drager se'n
proppar opp ur flaskor, korkar
flyga; — högt i taket re'n
fraggan står, Wolhthäter vinkar
i salongen; och en öm
fänrik på pianot klinkar:
”Goda gosse! glaset töm!”
Pannor klarna, kinder glöda,
lefnadshimmeln ljusnar opp,
läppar mysa purpurröda,
såsom neglikor i knopp;
ådror spritta, ögon spela,
laget vexlar tidsfördrif; —
och de cirklade och stela,
affekterade få lif.
Så kalaset börjar genast,
och far fort till klockan tre,
då man skils, att fyra senast
träffas åter på dinér,
äta aborr på Blå Porten,
dricka soda, om igen
fresta ödets nyck i korten
och se Nya Öfversten.
Sedan herrarne försvunnit
med allt deras stoj och stök,
och den friska luften hunnit
skingra dam och tobaksrök,
löser Fritz i gyllne degeln
opp balsamisk mandeltvål
och skär skägget bort för spegeln
med en knif af silfverstål.
Nu med vigtig min han skänker
sin person en stolt coup-d'oeil,
förr'n han sätter sig och tänker:
Gud vet hvad? i en fauteuil, —
(klädd i gröny med gula border) —
Med sig sjelf förbålt tillfreds,
Och jockejen får en ordres,
att ha åkdonet tillreds.
Bums! en klatsch på gatan smäller —
och det rullar om ett hörn —
hofvar skrapa, Brutus skäller,
och Gentil står framför dörrn.
nätt draperad i slängkappan,
med sin älsklingshund förut,
ilar hjelten utför trappan,
klädd så här på en minut:
Väst från Hamburg, ett par splitter
nya benkläder af dräll
och en skjortnål utaf glitter,
formad, som en eternell,
väl ett qvarters höjd på klacken,
öfversådd med ”Svenska bin”,
sidenhalsduken och fracken
sydd af Åberg från Berlin.
Håret stubbadt tätt i nacken,
hvilken derför liknar hardt
när en skatas, — chapeau-chaquen
lutad nästan på tre qvart,
emaljerad knapp på käppen,
kängor utaf tyg; och så,
penslade på öfverläppen:
två moustacher, ytterst små!
Hvita handskar af de kända
Boivin och Compagnie,
sitta glönsande och spända
med små perlmoknappar i,
på hans guldbesmidda fingrar —
och af filigrams en rik
silfversked legert sig slingrar
om hans hals, en lindorm lik.
Sist han girar fram i giggen,
så osäkert, som i snön
någon tilbury, som briggen
Oscar i den Spanska sjön; —
blank är selen och beslaget
glänsande som guld, af blått
redgarn tömmen, hufvudlaget
med rosetter öfversådt.
Usch, det går (som mästarn sade
en gång, när han valsade
på en nyårsbal och hade
Fröken R. till moitié);
öfver bryggan åt Djurgålen
qvickt, som utför Götha elf,
tills vid Klingbergs ändtligt fålen
hejdar sig af vana sjelf!
Så man följer etiketten, —
lismar med de höga, hån-
ler åt dygden; och lorgnetten
fäster fräckt i ögonvrån,
håller dam på stat, som heter
något romaneskt och cum
gratia magistratus sitter
för sig sjelf påe get rum.
Och syr svarta spännhalsdukar
à la mode des militaires,
går på operan och brukar
Liten hatt couleur de chair
Och shawletter, hvilka dofta
utaf mùsque på långa håll,
vända skor och sammetskofta,
ferronièr och parasoll.
Så omvexla dagens stunder
i ett fortsatt sinnesrus,
tills bland galna vagabunder
jorden blir ett glädjehus,
der man trängs, som i Tartaren
eller på den nya bron,
och går fram, så vidt man har en
viss jargon, som kallas ton!
