Adam, Eva,
man och kvinna,
ständigt sträva
att varandra
kära vinna,
vänligt vårda,
genomvandra
med varandra
öden blida,
genomlida
öden hårda,
taga, giva,
livas, liva,
famnas, föda,
rikt av kärlek överflöda
och till sist av ålder böjda
av allt livets rika flöden
mätta, nöjda
gå i döden
— är ej så, du vise, är den
icke så, den oss beskärda
enda goda levnadsvärda
levnadsfärden?
Eller är den
att försaka
allt vad denna arma världen
man och kvinna
gav attt smaka
av varandra,
för att finna
i den andra
allt tillbaka?
