Från Wikisource, det fria biblioteket.
Lifvets Saga.
Liten stump jag sjunga vill,
Och till ämne vill jag taga
Lifvet och dess gamla saga,
Ty den kan jag utantill.
I vår barndoms paradis
Få vi namnam utaf mamma,
Kolt och byx, och med detsamma
Alfabet och tupp och ris.
Af magistern med lineal'n
Får man knäpp och långa lexor,
Blir student och går på sexor
Och tar slutligt kameraln.
Men'skans framtid är fördold,
Ödets djup kan ingen loda:
Några vägar äro goda,
Andra gå för hin i våld.
En blir köpman med avance,
En blir bankrutt och förlägen,
En går embetsmanna-vägen,
Tar lektion i prèference.
En blir satt på domarstol,
En får lager omkring pannan,
En blir doktor, och en annan
Blir en hund på basfiol.
En går in vid ränteri,
En blir länsman och förmögen,
En får ärfva hela högen,
En blir fast för slottskansli.
En blir statsråd, en traktör,
En som erkebiskop slutar,
En gör piller, en gör strutar,
En blir bränvinskontrollör.
En blir ingenting, helt lugnt,
En blir knekt och får en fröken,
En som biskop mår som göken,
En får svälta som adjunkt.
Åren gå i tripp och traf,
Blommor vissna hela knippan:
Tiden står med pudervippan,
Innan man vet ordet af.
Ar man nackstyf, blir man mjuk:
Lifvet har sin egen skola.
Bäst som unga vi oss sola,
Ha vi ryggvärk och peruk.
Jubel- eller jämmerrop,
Lyckans månsken, eller nedan —
När som döden kommer sedan,
Gör han narr af alltihop.
E. S—dt.
