Liljan (Euphrosyne)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 75 ]

LILJAN.

Jag stod så menlös i min Faders gårdar,
I blomsterlifvets tysta dröm så glad;
Och tänkte: Den, som alla blommor vårdar,
Skall äfven skydda mina spada blad.

Men stormen kom i nattens dystra slöja,
Med afundsblick min hvita klädnad såg —
Hans jättehand min spira ville böja
Och strö mitt stoft i rymdens kalla våg.

Ack! strida tårar föllo på min krona,
Mig smärtans kalk sin bittra läskning böd:
Då Blomstermästarn, som mig ville skona,
En Eolsharpa satte till mitt stöd.

När stormen sig i molnens flöden mängar,
Nu trygg jag står i hennes himmelrik,
Och lutar bladen till dess silfversträngar,
Då vinden spelar Englarnas musik.

En pilgrim kom. Hans öga såg så gerna
Min Faders vida, stora blomstergård.
Men, ack! han såg dock ej min bleka stjerna,
Förr’n eolsharpan slog min själs accord.

Jag lyssnade, i stilla andakt sluten,
I oskuldsglädjen af ett ödmjukt hopp;
Då, med en kyss af lätta suckar bruten,
Jag väcktes ur min stumma dvala opp.


[ 76 ]

Omkring mig drog en salig flägt sin anda;
Jag märkte nu de höga spherers röst,
En ny förtrollning nya färgor blanda,
Och genomskinligt blef Naturens bröst. —

O, sköna Pilgrim! kom din panna strålar
En tankas himmel, öppen som Guds dag:
Så stanna rörd, när Sångens engel målar
I mina hjertblad dina anletsdrag.