På Wikipedia finns en artikel om Lilla vackra Anna. Sångtexten är här hämtad ur Dikter: utgifna efter författarens död och återgiven med stavning och interpunktion ur samma bok.[1]
Lilla vackra flicka, om du vill
Hörer dig mitt hela hjerta till.
Jag är öm och trogen
Och i dygder mogen,
Tycker om att vara häf och gill.
Minns du hur vi lekte alla dar,
Smekande hvarann, som mor och far,
Redde ler med handen,
Byggde hus i sanden –
Ack, hur lätt och lustigt lifvet var!
Men den glada tiden snart försvann,
Jag fick lära tröska och du spann;
Du gick vall i skogen
Och jag körde plogen,
Mera sällan sågo vi hvarann.
Blott när sommarn stod i blomsterkrans
Och när julen bjöd oss opp till dans,
Kunde vi få råkas,
Rodna, le och språkas, –
Aldrig någon större glädje fanns.
Så det varit har i många år,
Aldrig nå'nsin läkas mina sår,
Aldrig är det roligt,
Aldrig rätt förtroligt,
Om jag icke Anna råka får.
Hvad jag tänker eller hvad jag gör,
Står mig samma glada flicka för.
Ofta plär jag drömma,
Att den trogna, ömma
Anna blir min brud förrän jag dör.
K ä r l e k sådan oro kallas plär,
Ingen vet just hvad den skälmen är,
Blott att han kan plåga,
Sätta oss i låga,
Som på en gång roar och förtär.
Röda kinder, stora ögon blå,
Vackra händer, nätta fötter små,
Rund och hvit om armen,
Blommig, full i barmen –
Det är någon ting att titta på!
Lilla Anna! Snart flyr dagen bort,
Lifvet har blott en och den är kort.
Liksom spån i strömmen,
Som en bild i drömmen,
Hastar menskan till en bättre ort.
Men på resan till den ljusa sal
Genom jordens mörka sorgedal
Ville Skaparn ställa
Att oss göra sälla,
Glädjen i en trogen makas val.
Snälla Anna, när Han skapte dig,
Tänkte Han helt visst i nåd på mig:
Kom att ja mig gifva
Och min maka blifva,
Så skall det bli ljust på lifvets stig.
