Lin odlades inom vår provins

Ur Östergötland : illustrerad veckotidning, N:o 7, Söndagen den 21 Juli 1918.

Lin odlades inom vår provins

i början av 1800-talet huvudsakligast i Ydre härad, men även, ehuru i mindre skala, här och var på slätten såsom i Göstrings härad, berättar lektor Schött i sin bok om länets hushållningssällskap. Men hos oss såväl som flerstädes i mellersta och södra Sverige bereddes linet enligt föråldrade metoder, vadan utbytet aldrig blev sådant, som man haft skäl att vänta, i betraktande av det förhållandet, att den svenska jorden synnerligen väl lämpar sig för linplantans odling. För att emellertid söka höja linkulturen i allmänhet inom provinsen eftersändes vid denna tid en fackbildad lärarinna från Norrland. Denna, en mamsell Maria Lovisa Löfmark, ankom den 12 augusti 1816 för att på Sällskapets bekostnad ”enligt Ydre Hushålls-Gilles därom gjorda anhållan undervisa i Linets sjö-rötning och vidare beredning efter Norrländska sättet”. Hon verkade sommaren 1816 på överstelöjtnanten Grönhagens egendomar Näs och Brandnäs samt på några andra platser. Även påföljande sommar drog Sällskapet ”fördel av Mamsell Löfmarks insikter”. Huru stora dessa än må hava varit, kunde de dock ej förhindra, att linet denna sommar ”blev grövre än vanligt och ej så vackert som det veritabla Norrlands-Linet”. Tänkbara förklaringsgrunder härtill uppletades visserligen och fingo gälla, för vad de kunde.

Ett annat tillfälle att förskaffa sig vidgade insikter i behandlingen av ”denna oumbärliga växt” erbjöds också nästan samtidigt. Överstelöjtnanten Carl Rappe hade på sin egendom Gårdsby i Småland inrättat ett s. k. lininstitut. Denna inrättning åtnjöt statsanslag till underhåll åt några frielever. Ehuru dess verksamhet ”efter Instructionen” egentligen skulle vara bunden inom Smålandslänen, fick dock vårt Sällskap (6/3 1818) erbjudande att nedsända ”en elève från Östergötland”. Från Ydre skickades också till institutet en ”sujètte av Qvinnokönet, som tillförband sig att sedermera hemma i distriktet utlära den kunsskap, hon vunnit”.

Ehuru ordföranden i Ydre hushållningsgille i en till Sällskapet ingiven detaljerad redogörelse för linberedningen enligt den nya metoden ansåg sig kunna fälla det totalomdömet, ”att det sjörötta linet gifwer nära dubbelt mera tågor än det, som rötes på landet”, synes dock metoden ej hava varit fullkomligt till nöjes. Man söker därför tillgodogöra sig nya uppfinningar på området. En dylik annonserades i början av 1820-talet från Göteborg. Det var en ”Linbråkningsmachine, af Engelsk uppfinning, som gör all rötning af Linet onödig, och som genom den enklaste mechanisme afskiljer skäfvorna från Lin-tågen”. I Förvaltningsutskottets protokoll för den 27/1 1823 meddelas, att sekreteraren satt sig i förbindelse med kammarherren greve Posse på Fogelvik och av honom erhållit ritning på en dylik bråkningsmaskin, ”hvarefter flere Hrr. Possessionater i länet avhemtat dem”. Majoren greve G. Douglas på Gerstorp hade även anskaffat en dylik ”i mindre dimensioner” och ”tillbudit Länets innevånare att på stället taga machinen i ögnasigte”. Greve Douglas anmälde emellertid till Sällskapet (F. U. 27/1 1824), att hans försök i det hela taget misslyckats, men hänvisade samtidigt till göteborgsorten, där, såsom han uttryckte sig, ”methoden lärer vara bekant”. Utskottet beslöt med anledning därav att i skrivelse till Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap vördsamt anhålla att få underrättelse om metoden. Till yttermera visso åtogo sig landshövdingen greve Posse och biskop Wallenberg att i privatbrev framställa ärendet för sina ämbetsbröder i Göteborg. Förgäves letar man i hävderna efter svar.

Av utskottsberättelserna från 1830-talet erfar man, att linodlingen väl ännu lever kvar, åtminstone i skogsbygden, ehuru även där med svaga livstecken. På slätten däremot, där man ofta endast med stor möda kan hopbringa de armar, som krävas för sädens bärgning, är denna binäring snart en saga blott. Man resonerar som så: ”Skall man leja särskilt folk för linets odling och beredning, så ställer sig spånad och lärft dyrare än vid inköp av färdig vara utifrån”. Från ett och annat håll i skogsbygden ingå dock underrättelser om en framgångsrik linodling, t ex. från Åtvidaberg, där man anställt en i yrket väl förfaren man, som ledde allt arbetet med linet från och med jordens beredning till lärftets förfärdigande. Såsom bevis på hans stora anseende nämnes, att hans ”landsmän” genom ansenliga sammanskott gjort försök att ”återköpa honom till sin hembygd”. Till denne man satte man nu sitt hopp. I ett väckande memorial, ingivet till Åkerbo hushållningsgille 1835 av lektor D. L. Kinmanson presenteras ”mästaren” Gustaf Widenström för Gillet och därmed också för Sällskapet. W. förekallades vid åsrmötet den 28/1 1835 och dekorerades med hedersmedalj för sina redan ådagalagda förtjänster om den i avtyning stadda och dock för allmogen så viktiga binäringen. Han erbjöd sig att, för så vitt hans ”Patron” ej hade något däremot, emottaga och undervisa ett visst antal elever årligen i linets beredning och spånad. Detta erbjudande acepterades genast av Göstrings gille. Dess samtliga medlemmar träffade överenskommelse att på egen bekostnad ”öfversända till Adelsnäs en lämplig person att undervisas i allt hvad till linberedningen hörer, synnerligen i linets s. k. sjörötning, samt till ett rätt användande av den uppfunna och jemväl nu för Kongl. Hushålls-Sällskapets räkning inköpta Linbråkningsmaschine”. Dessutom tillkännager Gillet sin avsikt att framdeles gå i författning om inköp av en dylik maskin för att nedbringa ”den stora åtgång av tid och dagsverken, hvarmed denna industri-gren för närvarande är betungad”.

Sällskapets bemödanden att upphjälpa linkulturen synas dock hava strandat på allmogens vanliga motvilja mot ”alla nyheter”. ”Sedan ock nu”, säger Utskottet, ”Engelskt Bomullsgarn finnes till köp i hwarje handelsbod för 1 3/4 à 2 1/3 r:dr b:co Skålpundet, hwarav ett Skålpund garn är tillräckligt för warpen till 15 à 17 alnar sex qwarter bred wäf är påtagligt, att ingen finare Linspånad kan här i Landet med fördel förrättas”.

I början av 1850-talet gjordes av Lantbruksakademien ett kraftigt försök att ingjuta liv och intresse för den uråldriga linkulturen i allt vårt land. Herr Hjalmar Nathorst, dåvarande elev i Lantbruksakademien och byzantinsk stipendiat, hade i Belgien studerat linets odling, beredning och rätta användning. Ett utdrag ur hans reseberättelse finnes infört i Läsning för lanthushållare för år 1851. Man finner av detta, att vi stannat ohjälpligt i stöpet på grund av pur okunnighet. Sällskapets åtgöranden hade varit fullkomligt förgäves. Till och med de bästa av våra inhemska lärare och lärarinnor i ämnet, även om de skulle sökas i Norrland, hade föga aning om rationell linkultur. Under allra senaste tid synes emellertid intresset för linet åter hava väckts till liv i vårt land, och helt säkert äro möjligheterna att komma till vackra och varaktiga resultat nu betydligt ökade.

Endast sparsamma underrättelser har jag i Sällskapets litteratur funnit rörande hampan.

Över huvud taget har vårt land aldrig kunnat frambringa den till utrustning av sin flotta erforderliga hampan. Den importeras mest från Ryssland. År 1826 hade Sällskapet att ge sitt utlåtande i en fråga rörande den inhemska hampodlingens möjligheter. Ärendets gång var enligt Förvaltningsutskottets protokoll av den 30 juni 1826 följande:

”Sedan Kongl. Maj:t i Nådig Skrivelse af den 12:te sistlidne April behagat anbefalla Dess och Rikets Commerce-Collegium att efter Konungens samteliga Befallningshafvandes hörande inkomma med underdånigt förslag, huru, sedan Linodlingen i Riket nu mera vunnit en allmännare tillvext, odlingen af Hampa genom premier eller andra lämpeliga anstalter äfven må kunna befrämjas och förökas, samt Kongl. Collegium i följd deraf den 9 derpå följande Maji anmodat Konungens Befallningshafvande härstädes, att utlåtande i detta ämne meddela; har vice Landshöfdingen Ridd. af Kongl. Nordstjerne Orden Herr Grefve Hård genom Skrifvelse den 18:de i sistnämnda Månad anmodat Kongl. Hushålls-Sällskapet att inom innevarande Månads slut afgifva sitt yttrande om de medel, som i omförmälte afseende anses säkrast och lämpligast till befrämjande af det åsyftade ändamålet.

Efter behörigt öfversändande häraf beslöt Utskottet, att å Kongl. Hushålls-Sällskapets vägnar genom skrivelse (30/6 1826) till Konungens Befallningshafvande förklara, att Sällskapet i allmänhet anser, att om åtminstone någon betydlig del af den jord, som åt Städernas Borgerskap blifvit upplåten, blefve använd till det ändamål, hvarföre den blifvit donerad, nämligen till Hampas, Lins och Färgväxters m. m. odlande, i stället att det mästa deraf nu begagnas till produktion av Säd och Potäter, hvilket uppenbart leder Handtverkarne ifrån deras egentliga näringsfång till Landtmannens yrken, skulle efter Sällskapets öfvertygelse, tillräckligt Hampa för Rikets behof blifva producerad. Men som sådant numera svårligen lärer kunna tillvägabringas, anser Sällskapet den enda och säkra utvägen härtill vara den, att frisk och lätt afsättning för denna vara beredes, hvarigenom odlingen deraf helt visst skall befordras till önskad framgång.

Efter Sällskapets förmodan skulle detta säkrast åstadkommas, om inom Riket alstrad Hampa för Kronans räkning i dess Magaziner uppköptes efter årligen kungjort pris, bestämdt i proportion efter årsvextens beskaffenhet, hvilket pris likväl i början borde något överstiga det i allmänna handeln gångbara, med allvarligt förbud och nödig Controll, att ingen utländsk Hampa blefve mottagen eller använd. Exempel af hvad kraftig inflytelse en sådan befrämjad avsättning har på framalstringen av Rikets produkter är salpeter, varav sedan Författningen om denna varas upphandling för Kronans räkning vidtogs, produktionen har i Länet inom fem års tid blifvit nära tredubblad.”

Hampas beredning av humlerevor förordas i skrivelse till Sällskapet av den 27/5 1827 af frih. E. v. Saltza. Han hade under en resa i Ryssland fått uppmärksamheten riktad på denna industri, och mångåriga försök hade sedermera övertygat honom om fördelarna av detta förfaringssätt, som han anser borde med premier uppmuntras. Inom vårt län blir hampodlingen aldrig allmän. ”Hampa förekommer”, säger Tham 1854, ”högst sällsynt i alla delar av provinsen; mest köpes den från Småland och andra orter för 3 till 5 R:dr per Lisp.”