Linköpings Wecko-Tidningar 1794-08-02
| ← N:o 30 |
|
N:o 32 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
i Domkyrkan: Comminister Schelin Ottesången, Stads-Capellanen Magister Wimermark och Kyrkoherden Nordwall Aftonsången.
I S:te Lars: Comminister Lindhagen.
I Hospit. Kyrkan: Hospit. Predik. Apelberger.
Reflexioner öfwer wåre äldste Förfäders Uplysning, Seder, Lefnadsart och Witterhet.
Det är en allmän wana, at antingen öfwer all höfwa rosa och uphöja det gamla eller ock aldeles förringa det, långt under sitt sanna wärde.
Betrakte wi wåre hedniske Förfäder eller de, som lefde i Christendomens början: så torde wi blifwa färdige med samma oblida omdöme, som den, hwilka til äwentyrs ofta på et stympat och oriktigt sätt beskrifwit deras uplysning och seder. Häfdateknare hafwa afmålat dem, såsoom et dumt, wildt och ohöfsadt Folk, som warit utan förstånd, dygd och snille, och på god tro hafwa wi hållit deras underrättelser för sanna, utan at söka de uplysningar, som kunde gifwa oss fördelaktigare tankar om deras Allmänna Caractér.
Med hög inbildning om wår tids uplysning och dråpeliga seder, tänke wi altså, at wåre Förfäder på alla tider warit utskum af råhet, laster och grymhet, utan någon annan dygd, än tapperheten, som dock merendels wanslägtades til mordgirighet. Men wi finne anledning til bättre tankar, om wi med förnuftig granskning läse forntidens Sagor och Witterhets-arbeten.
Herwara, Wilkina, Rolofs och flere Sagor, ehuru fulla af widunderliga äwentyr, som ej äga minsta rätt til trowärdighet, wittna dock om nog ädlare tänkesätt och seder, än man i allmänhet tilägnar den tiden. — Krig och Hjältebragder äro wäl altid hufwudmännen uti dessa Sagor, men desse ämnen framställas med den warsamma urskilning, at hwarken förnuft eller mänsklighet såras. — Man har welat genom de mäst updrefna berättelser om mannamod upelda Ungdomens sinnen, för at dana käcke, härdige och behjertade män, dock har man härwid icke förgätit, at wara sorgfällig om förståndets odling och hjertats böjande til dygd, rättwisa och mänsklighet.
Oförstånd, dårskap och dufwenhet omtalas aldrig, utan at stämplas med et wälförtjänt förakt: Feghet och räddhoga war lika så förhatad, som påflugenhet och öfwerdåd. Man borde kunna möta och tukta en werkelig fiende; men ej lömskt och orättwist angripa en inbillad owän.
Huru mycket wärde sattes icke på ära och ordhållighet? Huru högt aktade man icke tystlåtenhet och sagtmod?
Man skulle, kan hända tro, at detta styfsinta Folk icke kunde hafwa någon känsla af heder, när deras begär började rasa, och at de ej mägtade hämma utbrotten af sin styrka, när de blefwo retade eller ofredade: Men man torde til äwentyrs förr sakna dessa dygder hos deras klena afkomlingar, än hos dem. — Man finner ofta sådande prof af wänskap, tålamod och sann höflighet, at wår så kallade uplysta tid ej skulle behöfwa at skämmas derföre.
Och laster! huru okände, huru förhatade woro icke de? — Den tid, då man som nogast följde Förnuftet och Naturen, förföll man åtminstone icke til sådana öfwerskred, som skämma Moraliteten och förswaga wårt slägte. Qwinnor woro icke då så tilgängelige och lättköpte, när man med swärdet ofta måste förwärfwa sig en Brud; och om man en gågn om årte plägade sig så wäl i Gästabud, at det ibland slöts med slagsmål och mord: så lefde man den öfriga tiden nycktert — och undwek dermed oräkneliga lönnmord.
Jag undwiker gärna för denna gången at göra en noggrann jämnförelse imellan denna och wår tids återhållsamhet — och tager mig frihet, at anmärka, at om någon styrka och hurtighet ännu skulle finnas hos oss: så är dett en qwarlefwa af wåra återhållsamme Förfäders styrka, en styrka, hwilken, om sederne ej förändras, inom et halft Secle lärer evacuera.
Men hwad? lärer någon säga: Desse wåre widtfrägdade Förfäder förde ju en wild och barbarisk lefnad. Den foro beständigt i krig och härnad, och då nästgrantsande Länder icke räckte til, begåfwo de sig i stora flockar til fjärmare Riken för at mätta sin grymhet och inkräcktningslusta.
För at i denna delen kunna döma med någorlunda rättwisa, måste man besinna, at de bebodde et mindre odlat och fruktbart Land, som icke på långt när kunde förse dem med det nödwändiga, at en stor och mot deras naturliga styrka swarande Folkmängd fordrade större utrymme, och at det således war nöden, som dref dem, at med wärjan i handen söka boningplats och bärgning i de rikare och mera odlade Länder. (Slutet e. a. g.)
Kungörelser:
Uti fordna Brännerie Stenhuset i Linköping är nästa Michaelii til at hyra för ett Herrskap i nedra wåningen 6 rum och et kök samt Källare, och uti öfra wåningen fem rum wäl målade och i fullkomligt stånd satte. Äfwen är at hyra et wagnshus, et stall, et Fähus, alt med foderrum, samt en Wedbod, som til hugades efterrättelse meddelas.
En Calaische at köra med en eller 2:ne hästar är til salu. Underrättelse om ägaren fås wid Boktryckeriet.
Natten emellan d. 24 och 25 Julii förlorades på gatorne här i staden en grå klädes Lifkappråck med ljusblått foder, samt fickor wid sidorne. Den om honom äger kunskap och det wid Boktryckeriet tilkännagifwer får ersättning.
En swart Silkesnäsduk är förlorad imellan Torget och Nygatan. Den honom uphittat och inlemnar wid Boktryckeriet får wedergällning.
N:o 32 utgifwes Lördagen d. 9 Augusti kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos G. W. Londicer och Björckegrens Enka.