Lord Byron's död
|
| Tryckt i Stockholms Posten. n:o 219 1824, 1824-09-21. |
Lord Byron's död.
Wäl är det blodiga inseglet tryckt
på Greklands frälsning, på dess hjeltars minne;
men frihetstemplet wacklar, ofullbyggdt; —
en pelare har fallit re'n derinne.
När twedrägtsfacklan blossade en dag
bland Hellas' söner; när förtrycket höjde
sitt Hydrahufwud, och, förblödd och swag,
Olympens jord i åldrigt ok sig böjde;
O! Byron, då som du, och sammansknöt
hwart Grekiskt bröst i syskonfrid, och Hellas,
det sköna land, sin gamla frihet njöt;
med Gud och dig det kunde icke fällas.
Men fällas kunde du, en nordisk ek,
som sattes om i söderns myrtenlunder;
du trotsade de wilda stormars lek,
men himlen ljungade, och du gick under,
Gråt, Albion! din sångarfurste står
ej mer på Helicon, lik Delos-Guden:
med bågen bräckt, med lyran krossad, går
han borrt, till Erebi församling buden.
Och Hellas! gråt; din hjelteson, din wän
stod som en förmur mot förtryck och wåda,
och glädjens dag med honom lyfte än;
ett ögonblick, — och de förswunno båda.
Så står bland himlens stjernor en komet,
för wantron fruktanswärd, men kär för ljuset,
bak solarne har han sin ewighet,
och blott en stund han swäfwar ofwan gruset.
Han bor i fridens werld, dit tro och hopp
från qwalmig jord sin ömma längtan skicka,
och med försoning blickar re'n dit opp
hans maka, — dit försonade blott blicka.
Ack! länge, länge skall Orion stå
med dimmigt öga i den kulna natten,
på Pindens topp skall sorgens wålnad gå,
och lagern wissna wid Eurotas watten.
