Lund - språngbrädan till kontinenten

Texten hämtad från novellsamlingen Lund - språngbrädan till kontinenten.

I.

Svanegatan 18 A. Rummet vetter ut mot gamla parken och Observatorieträdgården. Det har ett fönster som sitter i en nisch, där skrivbordet också är placerat. Möblerna äro en sparsamt besatt bokhylla; en schäslong, som bär spår av generationer av kineseri; ett bord, vars duk här och där är styv av punsch som sårade krigares skjortor av stelnat blod. Inne i skuggan av det sneda taket står sängen. Den har också sina saker att berätta, vilket den gör med städerskan som medium. Väggarna prydas av konstverk: en frodig kulla av Zorn, en madonna av Rossetti och en gulnad fotografi i glas och ram som föreställer hyresvärdinnans oförgätlige man vid det tillfälle, då han bestämt sig för att slå till. - Ägaren till rummet sitter vid skrivbordet med en calabashpipa i munnen och utsänder väldiga rökmoln. Hans blick går oftare till de mörkgröna träden utanför än till de blanka bladen framför honom, på vilka om snart fjorton dagar hans licentiatavhandling skall stå nedskriven. Den skall göra det, det har han lovat sig själv, efter att i ett halvår ha försäkrat den onkel, som är hans penningkälla, att den är färdig. Men blir den färdig? Frågan är tillåten. Han hade tänkt sig Lund om sommaren som den ideella arbetsstaden: ingen att locka sig på avvägar, och knappt några avvägar att vandra på, om man hade lust. Han har måst pruta av på detta omdöme. Ett antal sirenstämmor höres i de varma julikvällarna, och det finns en labyrint av avvägar. - Puh, det här duger inte. Avhandlingen skall bli färdig.

Det gotiska och urgermanska au, som i fornengelskan övergick till ea, tyckes i West Shropshire-dialekten ha övergått till, dels...

II.

Frukostbordet på Gambrinus uppvisar lämningar av smör, ost och sill, tre tömda ölglas, tre ännu immiga snapsglas och resterna efter tre portioner pytt i panna. Senare ha tillkommit tre kaffe och en flaska Martell. Den fetaste av de tre bordsgästerna, magister bibendi, anser Martell som den enda drickbara konjaken.

Licentiatavhandlingen blev klarerad; det gotiska och urgermanska au:s öden genom seklerna skildrades till gagn för den publik som läser licentiatavhandlingar - en ny mullvadshög lyfter sig från vetenskapens odlingsfält. Efter mödan kommer vilan, som aldrig är ljuvare än i goda vänners sällskap. Frukostbordet representerar en vilopaus i denna vila; ty viloperioden efter examen har visat sig mera ansträngande än ansträngningarna före examen, och av de få vilopunkterna i dagarnas jäkt är frukosten en. Efter den kommer biljarden, och med biljarden apéritiferna. Plötsligt är det middagstid, och så kommer den stora istiden med tre å fyra bruna flaskhalsar fruset tittande upp ur den immiga hinken kvällen igenom. Kanske en slänggrogg och en vira — ja, tämligen säkert.

"Det här Gambrinus", säger Herman Bergius, "är för gräsligt. Det ser ut som en väntsal."

"Om vi skulle ta till Köpenhamn?" säger diftongen au:s skildrare.

Det är femte gången på fjorton dar han gör denna retoriska fråga, men den mottages med samma förvånade och gillande beundran som alltid av Herman Bergius.

"Det var min själ ingen dum idé av Harald!" ropar Herman Bergius.

III.

Det kritiska hörnet uppvisar den vanliga klungan surrande och obeslutsamma akademiska medborgare, vilka hänga där omkring var dag som bin, som vilja svärma men inte kunna besluta sig för en lokalitet. De bin, som svärma här, äro med få undantag inga arbetsbin, och obeslutsamheten framkallas icke av att det finns fyra lokaler, där de kunna söka tillflykt. Diftongen au:s skildrare ilar fram och tillbaka mellan de fyra lokalerna, då och då stannande ett ögonblick hos gruppen vid kritiska hörnet. Konversationen där är livlig, nervös, som bland hasardspelarna i ett kasino: "tror du, dom tar en omsättning på tjugofem?" — "visst fanken!" - "Olle säger, att Seden är utsliten, tror du, det är sant?" - "han går nog, ska du se" — "nekade dom?" — "nej, dom bäd mig vänta till klockan ett" — "hundrafemtio? man ska aldrig göra papper på hundrafemtio, trehundra är det minsta. Scavenius är en knöl, han tar inte ett papper om man inte är nykterist och medlem i K.F.U.M. Nej, profeten skriver bara på åt sin nation nu för tiden" - "tre månader? Ar du galen, gör alltid papperet på sex, det går lika bra, och så har man bara hälften så mycket ränn!" - "nu är den strax två, är där någon som kan vigga mig femtio lock, det är nödvändigt!"

"Vilka fondmäklare förlorar icke världen i oss!" utbrister diftongen au:s adept, på väg till den sista lokalen med den sista omsättningen av dagens fyra.

Ovanför den surrande hopen av efemära väsen lyfter domen sin grå massa; dess torn stå stränga och raka och se ut över den bördiga slätten och den lilla grå staden, där seklers ungdom, var till sin tid, har levt några år, innehållsrikare och händelsefylldare än alla de år som följa efter dem, år av arbete, glädje, lättsinne, besvikelser, segrar — några korta år.

Och av dem som nu stå där, är det ingen som vet, att de en gång i framtiden lika litet kunna vända tillbaka till denna stad som de kunna vända tillbaka till sin döda ungdom.