O Mänska! tro ej att till nöjen blott,
Till Jordens Konung Du af himlen ämnas.
Han ljufva rosor på din bana sått,
Men desse vissna – nakna törnet lämnas.
Dig hotar viggen, gömd i molnets flor,
Och Nordans andedrägt och tigerns klor.
Hör opp att jaga lyckans falska hamn!
Som meteorer hennes skänker lysa
Och ge ej värma. – Lät i yppig famn
Dig feiskt glimmande palatser hysa,
Hvars gyllne spiror sträcka sig mot skyn,
Hvars skönhet magiskt fjättrar vandrarns syn.
Ja, inom riglar Perus skatter slut,
Från vida tegar skörda Lifflands gröda,
Med Syriens oljor Dina hår begjut,
Lät Söderns viner vid Din måltid flöda
Och slumra in, vid cittrors lena röst
På eiderdun vid Sultaninnors bröst.
I hycklad sällhet ler Du, usle träl!
Din hemska uppsyn qual och ledsnad målar –
Bekänn att nöjet räckte Dig likväl
Ett sockradt gift i rosenkrönta skålar,
Att guldets åsyn alldrig gjort Dig nöjd
Och dagars äckel följt minuters fröjd.
När bleka plågor, dödens förebud,
Vid jämrens läger dig i bojor smida,
Ej Flickans skämt och silfverbägarns ljud
Då i ditt hjärta glädjens kjusning sprida,
Och lyckans gåfvor köpa ej sin slaf
Ur qualets armar och från dödens glaf.
Ack! från Monarken i sitt majestät
Till Irus fjättrad vid sin nötta krycka.
Den svarta Oron följer allas fjät
Och tunga bördor allas skullror trycka.
Åt allas hjärtan slipas Ödets stål,
På allas vandring bidar grafvens mål.
Hvad? skänktes mänskan lifvet blott att dö?
Dess korta dagar blott till rof åt plågor?
Så lefver Seglarn på en ödslig Ö
Af plankan ditförd öfver bistra vågor –
Han sitter ensam på sin mulna strand
Och gråter fåfängt efter bättre land.
Nej, mine Bröder! Lifvets resa är
En helig vallfärd. Genom öknar ledes
Vår skumma kosa, men vid målet där
I palmens skuggor oss en fest beredes,
Och månge, månge vandra samma ban
Och glädjen herrskar i vår Karavan.
Ja, glädjen herrskar – ej i dårens bröst
Som tror en sällhet, gjord för sig allena –
Nej, där i plågans mörka dar till tröst,
Till delad kjusning bröder sig förena
Och allas bördor delas lika jämt,
Där flyktar resan under sång och skämt.
O ja! då hjärta ljuft mot hjärta slår
Och änglar skåda från det ljusa, höga,
Med bifall ned, och tackens fromma tår
Serafiskt glimmar i den frälstes öga,
Då lyfter Anden sig mot stjernors höjd
Och känslan anar evigheters fröjd.
O Mänskokärlek! himlatänd och klar,
I lifvets natt Din helga fackla strålar.
Blott Du med glädje kröner våra dar,
Blott Du försötmar plågans bittra skålar.
Ur lifvets öknar under fröjdeljud
I rosenband Du leder oss till Gud.
