Från Wikisource, det fria biblioteket.
Månens sång, 1871.
Som en brandvakt går jag här och lunkar,
Ömsom prisad, hånad och beledd;
Melankolisk som en gammal ungkarl,
Och med månsken, såsom han, försedd.
Jag på visst sätt är kasserad vorden
Och af himlen slagen till en slant,
Fast för syn skull, gubevars, åt jorden,
Dömd att vara hennes lifdrabant.
Fastän sekler efter sekler flykta,
Äflas hon att dansa solen kring.
Jag får låna eld och hålla lykta
Året om för hennes himla-spring.
Jag hör nog att jag är blek och glåmig:
Det är väl, att jag är som jag är,
Då till lifs man ej har råd bestå mig
Ens så mycket som en atmosfer.
Uti köld jag puttrat många gånger,
Men det är att tala till en döf,
Då här finns till rock och pantalonger
Ej så mycket som ett fikonlöf.
När man derför uti skjortan ser mig,
Har det namn af månsken fått till slut.
Någon gång till kappa jorden ger mig
Gamla moln, som hon har slitit ut.
Ej en krog finns på den öde färden,
Ej en vattpuss ens, som är bekant;
Och jag trotsar, att i hela verlden
Finns en sämre lottad lifdrabant.
Ja, vid Gud, jag ångrar nästan äran,
Att jag jorden varit har till gagns,
Ty jag ser omsider med förfäran,
Att jag gjort en sämre konnässans.
I elände hennes slägte rör sig,
Knappt ett tuppfjät går det mera fram.
Jorden har så mycken dumhet för sig,
Att det just är både synd och skam.
Menskligheten, grym och pligtförgäten,
Blir i Ny och Nedan likadan,
Och jag räds till slut, att Guds beläten
Slå sig på att äta upp hvarann.
Och när jorden fylls af blott förryckta,
Och Beelzebub fått foten in,
Då är tid att släcka ut sin lykta,
Och hvem vet, om sol’n ej släcker sin!
E. S—dt.
