Finns uti naturens riken någon älskilgare syn,
än augustimånens öga, glimmande vid skogens bryn,
när en pelare av silver darrar i den klara sjön
och en sakta dyning gungar mot den blomsterklädda ön?
Kom, min flicka, kom, du ljuva vandrerska i kvällens stund!
Stöd emot min axel kikarn och betrakta månens rund.
Låt din tankes oskuld flyga bort till evighetens ro.
Där så skola våra andar fjärran i en framtid bo.
Bort från köldens oceaner [1], stormarnes och regnens fejd [2],
skall vår lätta julle segla till en evigt solklar nejd [3].,
där i fridens stilla vikar[4] böljor utav nektar [5]slå
och mot ymnighetens strändes [6] alla jordens kval förgå.
Ser du sjön därborta, dödens djupa, underbara sjö[7]?
Där så skola livets sorger som de lätta vågor dö.
Och i drömmens spegelbölja [8] borta där vid skogens bryn
vålnader af jordens minnen skola skämta för vår syn.
Sen så stiga vi på bergen, glimmande i solens sken,
nämnda efter jordens vise, vilkas andar bo där ren;
och med onämnbara känslor se vi på vårt forna hem
uti jordens mörka dalar, älska och välsigna dem.
Men du vill ej mera skåda, du betäcker kikarns rör.
Syns så dyster evigheten? Räds du, arma barn därför?
O så lev, du jordens blomma, lev din korta blomstertid;
och din oförvissneliga kärlek göm för stjärnors frid!
