Mössologiska studier
|
| Tryckt i Ny Illustrerad Tidning N:o 30, 27 Juli 1867 p 235 ff på ALVIN |
Mössologiska studier.
Ett föredrag, hållet i sällskapet O. V. (Oförnuftets vänner).
Mina damer och herrar!
På samma gång jag framträder inför edra berättigade fordringar, vädjar jag till eder skonsamma dom! Det är frukten af många års oaflåtliga och ihärdiga forskningar, jag har den äran att nedlägga för era fötter — det är mina studier öfver de menskliga hufvudbetäckningarna, eller, som vi män af facket äro vane att beteckna denna gren af vetenskapen: Mössologien.
Att vi valt denna benämning, mina damer och herrar! är en följd af de djupsinniga och grundliga forskningar, min store vän och föregångare, professor Mützenmacher i Landshut, anstält öfver hufvudbetäckningens historia, och det är han, som skaffat benämningen häfd till trots för många mägtiga röster, hvilka åt denna den upphöjdaste af de antropologiska studierna velat vindicera namnet hattologi.
Min store vän har nemligen genom otaliga citater af alla tiders klassiker, ända från Moses ned till Crusenstolpe, tydligen uppvisat, att mössan var den första hufvudbetäckningen, och att hatten i alla sina varieteter först är en mycket senare afkomling, för att ej säga fullkomning af mössan — ty äfven i denna punkt ha meningarna varit olika — ja, de ha till och med ledt till blodiga strider, som fått sitt namn efter stridens objekt: jag syftar här på de tillräckligt kända striderna mellan hattarne och mössorna.
Huruvida vår stamfader Adam känt bruket af mössor, har ej varit möjligt att konstatera. Det är emellertid all sannolikhet, att uppfinningen af dem är samtidig med den af tofflor, och dessa voro, som bekant är, redan införda i paradiset. Såsom hvar och en af oss vet, bet Adam nemligen mot sin öfvertygelse i det till sina följder så sura äpplet, och häraf framgår nogsamt, att Eva redan i paradiset med eftertryck brukat toffeln. Detta bevisar åter, att Adam var en nattmössa — nattmössan var alltså redan den tiden mensklighetens egendom, för att ej säga manlighetens kännetecken.
Det skulle föra mig för långt, om jag här ville för Eder skildra nattmössans, denna alla mössors stammoders, inflytande inom verldshistorien; det skulle tillika blifva en så sorglig tablå, jag komme att upprulla för mitt ärade auditorium, att jag hellre strax går öfver till hufvudbetäckningens naturhistoria och geografiska utbredning.
Första afdelningen af mitt föredrag skall, för lättare öfversigts skull, endast befatta sig med manliga mössor.
Vi ha alltså först och främst nattmössan. Hennes ålder har jag allaredan haft den äran att antyda. Hennes utbredning har under alla tider varit större än de andra arternas, och är så ännu. Hon är ett nattligt väsende och hafver sin varelse inomhus samt ersättes om dagen som oftast af en annan hufvudbetäckning, jag menar peruken. Denna mössa har den egenheten att hon, till utseendet gles, likväl ibland döljer stora horn.
Hennes närmaste slägting är den frygiska mössan, likaledes bekant i forntiden. Det var en sådan mössa Paris bar, då han gjorde så omotståndligt intryck på Menelaos’ sköna maka, och har den förra arten alltid varit en fredens symbol, så har den senare blifvit en krigets och förstörelsens. Det var henne, som jakobinerne valde till sitt kännemärke under franska revolutionen.
För närvarande bäres hon ännu på många ställen i Europa. Hon är röd hos Neapels lazzaroner, blå hos Adriatiska hafvets fiskare, och är af båda färgerna eller randig hos de norska bönderna.
Men den norske bonden har äfven en annan hufvudbetäckning, toppmössan, som till sin form liknar en prestkalott, men till färgen är röd med svarta strimmor. Som ett slags skydd för ögonen tjenar en lång hårtest, som är lagd tillbaka på det för öfrigt alldeles korthåriga hufvudet, och hvars plats egentligen skulle vara längs nedefter det högra örat. Men i regn och solsken hänger den skuggande och förskönadne med öfver åtminstone det högra ögat.
Ryssen och österländingen bära likaledes skärmlösa mössor: den förre med pelsbräm och, med förlof sagdt, extra befolkning; den senare, den tillräckligt bekanta fez, som af grekerne, dalmatinerne, albanesarne och den turkiska militären bäres allena, af andra turkar samt af araber deremot omlindad med sehawlar, och sålunda utgör bas för turbanen.
Äfven den skottska mössan är utan skärm, och örnfjädern, som kröner henne, är endast till prydnad och ej till nytta. Men hon har en liten tam afart, som man i norden får se på offentliga förlustelseställen om söndagarna, och då tror egaren sig oemotståndlig för sina qvinliga kunder, åt hvilka han under veckans lopp med rodnande fingrar utvägt russin och stärkelse och kaffe och gryn.
Innan vi gå öfver till den andra stora hufvudafdelningen af mössorna, den med skärmar, måste vi ännu sysselsätta oss med ett par af den förra, ehuru af särdeles heterogen beskaffenhet, om också af mycket beslägtadt yttre — rökmössan och de tyska studenternas „cerevis".
Hvilken af mina ärade åhörare har ej en gång i sitt lif af en skön hand mottagit en fin och smakfull rökmössa? Äfven jag har i min ungdom njutit denna glädje. Jag har i min förtjusning satt henne på hufvudet, gått framför spegeln med henne, burit henne, trots min den tiden yppiga hårväxt. Jag anade då icke, att det finnes stora sträckor i Europa, der denna mössa är filisteriets symbol, kälkborgerlighetens hjelmsmycke. Och likväl är det så — i hela Tyskland är detta händelsen — och hennes antagonist är den till utseendet icke olika, lilla flata, broderade studentmössan. Men så har det ju alltid varit: slägten är värst. Denna mössa bäres fram på hjessan, med en rem fastgjord öfver nacken, och låter hela den yppiga hårväxten fröjda sig i vår Herres sol och vår Herres regnväder, och som plantorna på marken och kornet på åkern synes den frodas väl och tilltaga i detta ombyte af väderlek.
Och midt på mössan är i silfver eller guld broderad begynnelsebokstafven till den „corps“ eller den „Verbindung“, vederböranden tillhör, och med denna i konstrik sammanslingring V. C. f. — vivat, crescat, floreat — lefve, växe, blomstre det (samfundet, icke håret; ty det växer af sig sjelft). Och kommer då en „corpsbruder“ meed sin „cerevis“ på hufvudet på trottoaren, och han möter en student af en annan kår, eller, ännu sämre, af en annan verbindung, så uppstår alltid strid om rangen, och så säger man hvarandra höfligheter i progression nedåt, som på endera sidan sluta med ett „dummer Junge“, och så väljer man sekundanter, och dagen derpå visar ett svart plåster öfver näsan eller kinden att man med sitt blod förfäktat sin kårs „trottoir-rätt".
Detta var en af intelligensens hufvudbetäckningar. Men jag har ännu ett par af dessa att framställa för mina uppmärksamma åhörare. I sen här ett par bröder — visserligen blott på grund af brorsskålen — och icke är det stort slägttycke mellan dem heller.
Hvem känner icke denne treflige, glade, älskvärde, unge man med den hvita mössan med svart rand? Han har en präktig tenor, en ständig törst och en tom pung. Den första öfvar han dugtigt till sina medmenniskors glädje, den andra stillar han med mera punsch än sodavatten, och den tredje fylles mot revers, till fäders och farbröders bedröfvelse — och det litet melankoliska utseende, som följderna af de två sistnämnda operationerna understundom åstadkomma i hans vackra ögon, gör honom endast intressant och har intet inflytande på humöret och älskvärdheten. Ty alla hålla de af den treflige gossen och göra allt för att skämma bort honom, och detta är väl en af orsakerna, hvarföre han bär den hvita mössan längre än han borde.
Jag har här den äran att framställa „brodern från andra sidan Kölen“. Han är icke vacker; men han har hvad man kallar ett godt hufvud. Och detta hufvud är betäckt med en svart mössa med en lång, svart silkestofs i. Han har ingen tenor, men stora kritiska gåfvor, och en fästmö i sin hembygd. Hans styrka ligger i att disputera, och hans öppenhet är oförliknelig, när det kommer an på att säga folk obehagligheter. Då han är närsynt, lånar ögat sitt förnämsta uttryck af en deri inklämd lorgnett. Han har också en beständig törst, och om denna har man dragit försorg genom stofa och goda ölbryggerier. Han har också en i de flesta fall tom pung; men han fyller den genom att gifva informationer eller skrifva korrespondenser till provinstidningar. Han blir snart färdig med sina examina; han blir tjock af ölet, får embete, bildar familj, spekulerar vid sidan deraf i trälaster och skeppslotter och kommer på stortinget.
Men det finns af det hyggliga slaget i Christiania också, som är med i qvartetter och dansar vinter efter vinter och lugnt ser på att deras mindre älskvärda kamrater fiska bort det ena goda partiet efter det andra. Jag har känt många af dem och alltid hållit mera af dem än af de andra, och sjelf har jag icke heller blifvit något stort. Jag har hvarken den äran att representera min födelsestad i stortinget, ej heller har jag skutor i sjön med salt till fiskerierna eller kol till fattigmans vintervärme.
Här ha vi en annan mössa, som också sorterar under de akademiska. Min gamle hederlige vän botanikern bär henne på sina exkursioner, och då hon är af nanking, med stora klaffar att slå ned fram och bak, är hon förträffligt passande till att skydda mot solen och är också jemte portören den enda praktiska möbel, professorn besitter.
Den mest praktiska af alla mössor är imellertid den engelska resmössan, och man träffar henne också öfverallt, vid Nordkap och vid Pyramiderna, i Haparanda och i Hong-Kong — alltid täckande ett flegmatiskt, ljuslett och rödskäggigt hufvud, med friska tänder, och åtföljd af utomordentligt solida skoplagg och utmärkta koffertar och andra reseförnödenheter. En annan, uteslutande engelsk mössa, är jockey-mössan. Det är en farlig hufvudbetäckning, ty de, som bära den, äro alltid utsatta för att bryta af sig halsen.
Förrän vi gå öfver till de militära mössorna, ha vi ännu ett par att fästa det ärade auditorii uppmärksamhet på. Den ena är handtverkarens söndagsmössä, styf, hederlig och smaklös, med stor skärm och märkvärdigt kälkborgerligt utseende. Den är för soliditetens skull till och med alltigenom fodrad med grönt saffian. Den andra är rucklarens hopfallna, trasiga, flottiga hufvudbetäckning, starkt kontrasterande mot brukspatronens pensylvanskinsmössa till fyrtio riksdaler; men patron vet också hvad hon har kostat och han bär henne med full öfvertygelse om icke allenast hennes utan också sitt eget värde.
Icke mindre öfvcrtygad härom är löjtnanten, som med uppstyfvade mustascher mottager rekrytens tafatta, men vördnadsfulla helsning. Skild från dessa är den franska fältmössan och den styfva kakform som täcker de hedersmans hjessor, hvilka under Blücher kämpade med vid Leipzig och la Belle-Alliance.
Vi ha nu endast qvar de maritima mössorna — vi ha gömt dem till sist såsom de, hvilka kläda sin man bäst. Der hafva vi båtsmannens hätta, med en tofs i midten. Sjelf har han skägg på hakan och ringar i öronen; han tuggar tobak och lagar till skepparlögner, pryglar en skeppspojke och splitsar, en ända med lika stort själslugn; och det finnes endast en sak i verlden, för hvilken han har rädsla: det är gullgalonen på officerens mössa. Jag är öfvertygad, att den sista omständigheten skall förefalla mina sköna åhörarinnor öfverraskande, då den är så totalt skild från de känslor, bemälda gullgalon väcker hos dem — men det är likväl fallet.
Mitt herrskap! Jag har nu länge och väl pröfvat edert tålamod och jag tackar för den välvilliga uppmärksamhet, med hvilken I följt mitt föredrag. Jag har slutat för i afton — men nej, vi ha ännu en mössa, som jag så när hade glömt; men hon påminner sig sjelf. Det är min kongl. preussiske brefbärares, som lemnar mig ett bref från den stränga redaktionen, hvari hon för framtiden undanbeder sig sådant „vrövl“, som hon anser mina mössologiska studier vara.
Jag uppfyller derför en tung pligt, då jag underrättar det ärade auditoriet, att det — åtminstone tills vidare — skall gå miste om mina lika lärorika som underhållande afhandlingar om hattarna, om de militära och klerikala hufvudbetäckningarna, och ändtligen om de qvinliga hufvudprydnaderna.
