Majgreven

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jungfru Maria
Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim
av Erik Axel Karlfeldt

Majgreven
Tuna ting  →
Ur diktsamlingen Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim utgiven 1901.


Knappt hanarne golo, knappt dagens ljus
stack in genom fönstren i svalar och hus,
då stodo vid spiltorna lustiga drängar,
uppståndna med gamman ur vilans sängar
till morgonens festligt bräddade krus,
då råmade hornen, och vinet av strängar
flöt samman med spädaste björklövs sus.

Vem prunkar i spetsen på vrenskande häst
i tjärblanka hatten, med oxlägg omfäst?
Hans kinder stå sköna kring näsan, den krumma,
hans bröst stiger mäktigt och spänt som en trumma
mot nattkappans veck och hans blommiga väst.
Låt flöjterna låla och bashornen brumma,
här börjar den dråplige majgrevens fest.

Väl hundrade ungkarlar gå i vår bygd
i mandomens prydnad, i ära och dygd,
här rider allt stridbart i hela vårt härad,
och ingen i skaran är vek och förfärad;
och alla se upp mot Guds dag utan blygd;
men ingen som han är manhaftig och ärad.
Var hälsad, vår hövding, med högtidens brygd!

Så sättom vi hälen mot springarens lår,
så ridom vi in all den dejliga vår!
Oss väntar all nejden. I kammaren vakar
väl ungmön och lyfter på fönsternas hakar
och ser utåt heden, som sovande står.
Nu majgreven nalkas - hör, barkluren brakar -
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.

Vem möter oss täckast i kvinnornas tropp?
Vem glimmar likt låding som springer ur knopp?
Vem ler emot männen mest blygsamt och sällan?
Vems röst lockar ljuvt som i kvällsskogen skällan?
Två, mö, dina läppar i björksötans dropp!
I duvornas lund vid trefaldighetskällan
vill greven dig kyssa, då tunglet går opp.