Manhem

Manhem av Erik Gustaf Geijer

Det var en tid det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för fred som krig.
Då, ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig själv sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner växte i hans hydda.

Till honom ej från vitt avlägsna stränder
med skeppen flöto konstiga behov.
Ej krämarn musten sög utur hans länder,
ej flärdens yppighet hans vinst begrov.
Men åkern plöjde han med egna händer,
hans tillit var hans arm, hans skatt var hov.
Vår konst att njuta är, hans var umbära,
och själv sig vara nog, var all hans lära.

Om han ej övad var att sirligt tala,
hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala
och språka om sitt hjärtas ömma drift.
Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
och med sin fosterbror han delte öden.

Hans lärdom var ej stor. Han visste lida
och leva som en man. Vad vet' vi mer?
Vi veta, huru sol och stjärnor skrida;
de över veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet;
han upprätt stod och brottades med ödet.

Och föll han även - ej han hördes kvida,
han tåligt drog vad lag som mänskan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida,
han tiggde ej om livets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida,
han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
ej makt att leva fri och dö med ära.

Av dessa dygder fordom Manhem nämndes,
ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skämdes
och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, där ur klippans hällar järnet tämdes,
hon grundades, den evigt fria bygd;
och när åt bojan folken tycks sig lämna,
då kommo Nordens söner att dem hämna.

Så tänkte man i våra fäders dagar.
Du är försvunnen, tid av dygd och makt!
Vad mer, om Tysklands lärdom oss behagar,
och Gallien kläder oss med lust och prakt,
och Indiens krydda våra rätter lagar,
om lika många band de på oss lagt?
Vad mer, om tusen skatter till oss välva,
och vi då äga allt och ej oss själva?

Och Nordens son Europas flärd församlar
och känner allt, men ej att vara fri;
av ljus ej ser, av idel visdom famlar,
tills lust och maklighet hans herrar bli,
och då hans sköra lycka slutligt ramlar,
än vekligt höjer hopplöshetens skri,
än trotsigt vill åt ödet vördnad lära
och talar högt om sina fäders ära!

En slav är den, som usla lustar jaga,
om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.
Blott det är dygd, att handla och fördraga
med enfald och med kraft och utan knot.
Det blott en vishet finns - att emottaga
med lugn sin lott oaktat ödets hot.
Du fåfängt söker den kring vida jorden,
om i ditt bröst den ej är nedlagd vorden.

På segerrika marker svensken träder,
där berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång, som stormen kväder
kring kämpars aska, djupt i högen lagd:
kan du förgäta dina stora fäder
och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
ock Nordens kraft i gravens sköte neder?

Nej, renom det, de forna dygders tempel,
för evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
till manlighetens starka boning gjord?
Upplivom dem, de forntida exempel
av ära, kraft och tro uti vår Nord!
Då skola i vårt fall vi även hämnas
och Manhems namn på jorden åter nämnas.