Maria. En bok om kärlek/21
| ← XX. |
|
XXII. → |
XXI.
Maria grät.
Jag har varit ute för kvinnogråt förr. Den lämnar mig oftast kall och likgiltig, understundom gör den mig hård. Den kommer aldeles för lätt, och dess källa är icke altid vare sig djup eller ren. Det fins kvinnor, som blott gråta med ögonen, som endast gråta därför, att deras missbrukade tårkörtlar äro inflammerade. Och det fins andra kvinnor, hvilkas tårekällor heta trots och fåfänga, ilska och brist på uppfostran.
Marias tårar strömmade ifrån hjärtat. Aldrig har jag sett en så skön gråt. Den var fri från vrede och klagan, fri från jämmer och kvidan. Den kom först sparsamt, den tvang sig fram i tunga droppar, ehuru Maria tappert, med en ansträngning, som skakade hela hennes kropp, försökte att tränga den tillbaka. Men när hon omsider måste uppgifva kampen, flöt den så rikt och starkt som en ny framspringande källåder.
Maria lärde mig att förstå gråtens hälsobringande läkedom för alla sår. Som ett välsignadt rägn föll Marias gråt på hennes brännande smärta och löste den upp i mild sorg.
En sorg så mild, att den till och med förlät mig svåra syndare, hvars hjärta förhärdade sig.
Förlät mig — ja, mera än det.