Med tårfullt öga
Ifrån det höga
Det öppna fenstret Mathilda såg
Bedröfvad bort öfver hafvets våg.
När dagen grydde,
När dagen flydde,
I Solens strålar, i stjernprydd natt,
Hon tyst och sorgsen i fenstret satt.
Mot himlaranden,
Mot fjerran landen
Hon sträckte ögats och själens blick,
Men ej sin Ludvik hon återfick.
Ack! mången flagga
Sågs hafvet vagga,
Ack! mången snäcka i hamnen lopp
Men Ludvik steg ej på bryggan opp.
Och långsamt dödde
Den ros, som glödde
På jungfrukinden, så mild och skön.
En graf blef trohetens enda lön.
Och klockor rördes
Och Flickan fördes
Till kyrkogården på svartklädd bår.
Men ro i mullen dess stoft ej får.
Hvar gång då Natten
Kring jord och vatten
Sitt däfna töckniga flor har sträckt,
Då blir till vandring Mathilda väckt –
Hör! dörren knarrar.
Se! hvitklädd darrar
Mathildas skugga igenom den.
I fenstret ställer sig Flickan än.
Åt hafvet ser hon,
Än hoppfullt ler hon
Än tyst hon gråter och suckens röst
Framsväfvar doft ur dess tomma bröst.
Vid stjernors glitter
Hon stum där sitter,
Tills hanen sjunger på nytt i byn
Och strålen leker på morgonskyn.
