Mazepa/Förord

[ V ]

FÖRORD.

Våren 1909 företog jag – delvis med välvilligt understöd av svenska statsmedel – en studieresa till lillryska språknäjder [Galizien och de ryska guvernementen Kiev, Poltava och Tjernigov]. Härunder riktades min uppmärksamhet på de lokala traditioner och litterära minnesmärken, som erinra om Karl XII i Ryssland, och det intresserade mig att, vid sidan av de egentliga litteraturstudierna, i arkiv, bibliotek och museer samla material rörande detta ämne.

Frukten av dessa efterforskningar är föreliggande arbete, en serie historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s tid, grupperande sig kring den lillryske hetmanen Mazepa, som så ödesdigert ingrep i Sveriges historia vid ett kritiskt tillfälle och vars levnadshistoria erbjuder mycket av intresse. Och vad jag fann i det avlägsna landet vid Dnjeper, kompletterade jag sedermera genom studier i svenska riksarkivet.

Denna kulturhistoriska monografi av Mazepa gör ingalunda anspråk på att lösa det omstridda problemet om Karl XII:s ryska fälttågsplaner och kan ej heller lämna något väsentligt nytt bidrag till den rika litteratur, som vi redan äga om slaget vid Poltava, dess förutsättningar och värkningar. De strödda detaljer, som här förekomma av krigshistorisk art, äro av föga betydelse för den historiska vetenskapen. Men genom att giva en så trogen och fullständig bild som möjligt av Karl XII:s kosackiske bundsförvant tror jag mig indirekt hava gagnat även den svenska historieforskningen och belyst åtskilligt, som hittills varit oss okänt eller förefallit dunkelt.

Denna monografi tillhör ej heller den s. k. facklitteraturen, ty den vänder sig till den stora allmänheten – icke [ VI ]minst till den bildningssökande ungdomen, för vilken Mazepa och Ukrainas kosacker helt visst kunna vara en lika lockande lektyr som någon äventyrsroman, men med det stora företrädet, att det här är verklig historia, som står i samband med våra största fosterländska minnen. Särskilt i år, då det 200-åriga minnet av Poltava-slaget firas, torde boken om Mazepa kunna hitta väg till alla vänner av Karl XII:s historia långt utom den trängre kretsen av våra många speciella kännare av detta krigfyllda tidevarv. Och Mazepas historia är därjämte skildringen av ett helt folks politiska undergång.

Denna i bästa mening populära plan utesluter dock ingalunda, att mitt arbete – såsom jag vågar hoppas – får ett verkligt historiskt värde, enär jag efter bästa förmåga sökt tillgodogöra mig det rika material, som på tre slaviska språk (lillryska, ryska och polska) har stått till mitt förfogande, varjämte jag antydningsvis också begagnat mig något av den stora litteratur, som vi på svenska redan äga – tack vare våra många forskare i Karl XII:s historia.

Den stora allmänhetens ögon skola lätt halka förbi namnen på mina slaviska sagesmän, och inga »lärda» noter tynga den berättande stilen. Men dess mer kärkomna böra dessa flyktiga hänvisningar kunna bliva för dem, som vilja vidare fullfölja dessa undersökningar i ena eller andra riktningen.

För att så mycket som möjligt bevara den historiska tidsfärgen har jag vid återgivandet av äldre svenska sagesmän bibehållit det ursprungliga stavningssättet, och vid tolkning av brev eller citat ur slaviska källor hava de utländska låneorden mestadels fått kvarstå, men försetts med översättning inom klammer, så att de kunna förstås av vem som hälst.

Tillägget om Mazepa i konsten och i skönlitteraturen torde ock kunna påräkna en tacksam publik utöver de jämförande litteraturkännarnas krets, och de inströdda illustrationsproven må tala för sig själva.

Stockholm, september 1909. A–d J.