Från Wikisource, det fria biblioteket.
MED DÖDA SOLHVARF TILL HUVUDGÄRD.
Jag diktade mig in i grafven
med hacka och spade
och ifriga tankar.
Jag glömde mig själf
och min egen värld
för rop som lockade
djupt i dikten.
Jag sjöng mig fram
öfver slipade flintor
och multnade ben,
och sömnen vek ifrån mina ögon
för det fjärran ropet.
Jag bröt i seklerna
med spett och stänger
och ifriga tankar,
jag gräfde i åren
med mull på händerna
och lyddes och lyddes.
Mina leder värkte,
min panna var våt,
och jag skälfde af trötthet.
Det blef natt och dag
men ropet sjöng.
Det sjöng mig i dvala
bland grafvens stenar,
Jag sjönk i drömmen
med döda solhvarf
till hufvudgärd.
Grafvens rop,
som jag sökt förgäfves,
går lefvande fram,
och jag märker hur det är väfdt
af tusende stämmor.
Men hvar komma de från
dessa tusende röster
af gångna släktens
jubel och ve?
Jag hör dem så nära,
jag hör med förfäran:
de stiga upp
ur min egen själ.
