Medan jag väntade på vagn

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Medan jag väntade på vagn
av Josefina Wettergrund
Novell ur Svenska Familj-Journalen, 1867.


Lifvet är besynnerligt. Ibland tyckes det oss som en i klar morgon, full af solljus, daggdroppar och löften; så stiger vid horisonten ett moln upp, icke större än slöjan på min hatt, men det växer och växer; bergen mörkna; träden se så betänksamma ut som ett gammalt statsråd i peruk; bladen skälfva; fåglarna tystna; en genomträngande kyla låter sig förnimma, ett dödens famntag; blommorna böja sig ödmjukt mot jorden; stickor och strån, dem förut ingen aktat på, börja en sjelfsvåldig ringdans, slita sig lösa ibland och flyga in i ögonen på den häpne vandraren, och innan man vet ordet af, har man en stickande storm, kanske efterföljd af ett slagregn.

Så går det till, lilla Minna!

Nu ser jag, huru du drar på mun och undrar, hvarifrån jag vid 18 års ålder i en hast fått en så omätlig visdom. Ditt leende är ett majestätsbrott — ett ovärdigt tvifvel på min förmåga att uppfatta hvad som rör sig omkring mig — och för detta borde du rätteligen plikta genom att aldrig mera få kasta en blick in i denna min dagbok. Men det lyster mig att vara ädelmodig och, i stället för att harmas, upplysa dig, stackars klenögda barn.

Jag har min vishet direkte ur Mimers brunn — ett gammalt ungkarlshjefta, deri jag händelsevis fått skåda.

Saken var den, att ungherrarna här i staden i går tillställde en bal, dit äfven jag var bjuden, naturligtvis, såsom dotter till borgmästaren. Man hade knappast kunnat gå förbi mig, om jag också sett ut som en gråärta. Det är förargligt ibland att vara hög. Inga hufvudstadsminer, jag ber! Borgmästaren i en småstad är en kung en miniature. Och således är jag, såsom prinsessa, ej alltid säker på att vara ihågkommen för min personliga älskvärdhets skull.

Denna, gång hade jag dock en viss förhoppning i sednare fallet, ty bland tillställarne befann sig en viss ung man, som ... som — ja Gud hvad de relativa satserna äro svåra! Jag hoppar öfver den bara, och dermed punkt.

Det skulle blifva en lysande bal. Salen skulle orneras med blommor och grönt, ett poem läsas upp till damernas ära och alla sju löjtnanterna förekomma i uniform. Jo-o, du, vi hafva icke mindre än sju tappra riddare, »lysmaskar», som tant Beate-Marie kallar dem, i sin rättmätiga harm öfver att i ungdomen hafva råkat ut för en löjtnant, som gick och såg på henne ett helt år och så sjelfva nyårsafton friade till en annan.

När nu balen skulle blifva så ståtlig, faller af sig sjelf, att de inbjudna damerna ville göra sitt bästa, för att icke skymma bort det helas behagliga intryck.

Jag måste bekänna, att jag fann min drägt vacker. En luftig grön florsklädning och hvita näckrosor i håret. Hvitt och rödt och blått och gult — det der allt är så vanligt, men grönt ser fint och litet särdeles ut. Hade jag i stället för näckrosor burit säf, kunde jag föreställt najad, men det kunde också vara lika godt. Du vet, att de der vattennymferna voro kända för sin svaghet att gerna vilja enlevera någon skön yngling, en svaghet, som jag ogerna vill misstänkas för.

Nå ja! jag bar grön florsklänning till min yttre menniska och rosenröda förhoppningar till min inre. Mamma gaf mig en sista mönstrande blick och undrade derefter, likasom jag, om inte vagnen skulle komma snart. (Våra egna hästar voro i åt landet, så att vi hade beställt åkdon.)

"Bevars, lilla Louise», sade mamma plötsligt, i det hon drog på sig sina handskar, «jag tror ej, du varit inne hos onkel och sagt farväl!"

Det hade jag glömt!

Stackars gubbe! han sitter der ensam med sin gikt, sina patience-kort och sina minnen och är på det hela taget god som gull, fast litet fnurrig ibland. Det skulle icke tagit väl, om jag rest utan att gå in. Vi betrakta honom alla som en anförvandt, ehuru han, som du vet, alls icke är det; men då man varit inackorderad i en familj i elfva år, införlifvar man sig med den samma, så vida denna familj icke är allt för frånstötande, och det vet du ingen af oss är. Alltså betraktar jag honom som en verklig onkel och skulle bestämdt vara snällare ändå mot honom, om han ej hade sina välsignade tretiotusen, dem jag är så rädd han skall tro mig vilja hafva en gång, eftersom han är min gudfar och jag hans älskling. Jag begagnar hvart tillfälle att låta honom förstå, hur litet jag aktar penningar och hur orätt den gör, som lemnar sin förmögenhet åt dem, som hafva förut.

Nu sprang jag således in till gubben onkel i all min glans, tog honom i famn och sade: »så här ser jag ut, snälla onkel, är jag bra?»

(Nu låter jag dialognen fortgå som i de gamla romanerna).

Onkel: »Bra? Nej besitta mig, om jag det tycker. Du är ett lefvande trasbylte, som ingen kan våga taga i en gång, af fruktan att se hvar remsa flyga för sig.»

Jag:'ä »Men, bevars onkel! vi skola väl inte 'väfva vadmal' heller på en sådan fin bal.»

Onkel: »Nej, det förstås. Ni skall trippa och sprätta som höns i en blomstergård. Fin bal! Jag vill inte stiga upp för en sådan bal, sedan jag en gång satt mig.»

Jag: »Hvarför det, snälla onkel?»

Onkel: »Just för frihetens skull. Ungdomen kan inte hafva roligt nu för tiden, utan att det skall kosta så och så många hundra. Det skall vara gas, bevars, och gentil musik, som dånar som åskan, och vaktmästare i hvita handskar och dito halsduk. Och damer som snösippor, förstås; en tunn stängel och en blek krona — åh, man kan förarga sig till döds!»

Jag: »Men, snälla onkel!»

Onkel: »Tyst, jungfru nippertippa; du är icke en bit bättre och derför är det klart, att du vill försvara hela ligan. Tycker du det är hederligt och rätt, att en hop unga gökar, hvilkas lön inte förslå till pomada åt deras gryende mustascher, kasta bort kanske femtio riksdaler för en sådan afton, tycker du det?»

Jag: »Hm! Onkel, jag har just inte tänkt på hvad det kan kosta.»

Onkel: »Nej, men säkert desto mer på hvad det kan smaka. Det är just vår ungdoms fel, det.»

Jag: »Onkel är inte snäll mot sin lilla Wisen i dag!»

Onkel: »Se så, hjertegrynet! inte den der lilla tjusminen! då kan du afväpna mig, och jag vill inte blifva afväpnad. Den kan du spara för någon annan, som ...» (Onkel tyckes också hafva svårt för de relativa satserna, ty någon fortsättning kom aldrig.)

Jag: »Jag förstår inte hvem ... hm ... hvad onkel menar.»

Onkel: »Jo bevars, hvad du förstår både hvad och hvem jag menar. Men se dig för, barn, det kan behöfvas. För min del tycker jag ej om fjärilar, och det är just hvad någon annan liknar mest. Jag har också varit kär ...»

Jag (förvånad): »Onkel?»

Onkel (litet vresigt): »Nå, om inte den ungdomen är sig lik! Aldrig kan den gå utom sig sjelf; ingen annan kan hafva haft en smula utseende eller hjerta, bevars! Jo du, jag har varit både ung och kär, och på den tiden var jag informator på landet, der känslor och menniskor bestämdt äro renare och bättre än i staden. Och efter du nu står der så trasgrann och beredd att flyga åstad i valsens hvirflar, kan det just passa, att du får höra, huru man hade det på en bal på landet i min ungdom. Ja, d. v. s. det var en impromtubal, och sådana bruka vara de roligaste.

Det var annars på det viset, att det var en vacker vinterqväll, då det med ens föll min patron (han var landthandlande) in att med hustru, barn och blomma begagna sig af det goda slädföret, för att helsa på hos sin gode vän prosten. Sagdt och gjordt. Bredslädan fram — och alla stufvades in, herre och fru, tre döttrar och undertecknad, öfversäll vid tanken på att få träffa prostens Eva, mitt hjertas dam.

Nå, inom en halftimma voro vi der. Byns unge ogifte länsman hade haft samma tanke som vi, hvadan han kom strax efter, åtföljd af en bruksbokhållare, som hade ett godt öga till Karin — äldsta dottern i huset. — Nu må du tro, det blef lif och rörelse! Husets båda unga döttrar satte undan sållet med ullkardorna, hvarmed de som bäst höllo på (kan du skilja mellan en ullkarda och en snok du?); två tjocka, hemstöpta talgljus tändes och sattes på kakelugnen, för att icke blåsas ut under dansen, ty dansa skulle man naturligtvis, när så mycken ungdom — hela nio personer — kom tillsammans. Gubbarne drogo sig snart undan till brädspelet, nöjda och belåtna med det och sina tända pipor; fruarna satte sig i förmaket — en lämplig jungfrukammare nu för tiden — med sina stickstrumpor, och inom en halftimma var det på smultronblad kokta teet med sina hembakade bröd kringbjudet och förtärdt.

Nu skulle dansen börja. Det söktes länge och väl efter 'orkestern', ett dragpositiv, som med stor konstnärlighet vanligen sköttes af den tolfåriga Maria. Slutligen måste denna fram med sanningen, som var den, att bror Jonathan tagit instrumentet med sig i förra veckan, då han reste in till skolan, och lofvat att återställa det till söndagen, men kommit att glömma bort det.

Hvad var nu att göra?

Om bara Lena hade tid, menade Karin, så kunde nog hon sjunga, men ...

'Hvar är hon då och hvad gör hon, efter hon inte har tid ?' frågades om hvartannat af herrarne.

'Hon rör i gröten och diskar med samma', upplyste systrarne med en suck. (Lena var namnet på köksan, förstår du.)

'Ja, hvad gör det?' menade lilla Marie, som var angelägen att få bror Jonathans affär bortblandad, 'hon kan väl sjunga för det!'

Och härmed slog hon upp dörren till köket på vid gafvel, der Lena, en kolossal bild af det täcka könet, med ett hufvud som en lintotte, stod framför spiseln och skötte sin dubbla befattning.

Intet öfvertalande behöfdes. Köksan var ett naturbarn, som ej förstod sig på att ockra med sin talang och med en röst — Gud vet om det ej var bas — som fyllde både sal och kök och jag tror, skorstenen äfven, stämde hon upp under ackompanjemang af ömsom grötslefvens klang mot grytan, ömsom tallrikarnes mot hvarandra: 'Li-hi-vett förgår som en flod; på dess bölja' etc.

Det var en vals, må du tro! Unga och glada alla — ingen etikett — bara natur! Och hvar och en valsade med den, han tyckte om. Och så gjorde vi nästan hela qvällen; — Lefve naturen!»

(Här slog Onkel i sin förtjusning ut både armar och ben, utan att komma ihåg sin giktsjuka fot. Men denna hämnades hans glömska genom förökad värk, hvilket kom Onkel att grina ; förfärligt illa midt upp i sin hänryckning.)

Jag (sedan värken stillats): »Men Onkel! det ginge ej an nu att dansa hela aftonen med en och samma. Man skulle säga, att de som så gjorde, voro förlofvade.»

Onkel: »Än sen då! Ville de dansa med hvarandra hela qvällen, så ville de väl också hafva hvarandra. Men se nu för tiden skall det vara så fint, gubevars, att låtsa likgiltighet — peka åt ett håll, sigta åt ett annat och skjuta åt ett tredje i — och derför går det, som det går. Men jag kom ifrån vår impromtubal.

Då Lena slutat att diska och bara hade gröten att tänka på, tog hon till sin gråa stickstrumpa, ställde sig midt i den öppna dörren och sjöng en kadrilj: ja du känner kanske till melodien, fast den är gammalmodig. Det var annars den der bekanta: 'Min källa och min lada, ho ho hipsan hej, ho ho trirum-lunim-lej; jag tar igen min skada, när som jag ser på dej'. Det förstås att orden äro annorlunda, men så sjöng Lena dem och stampade takten med sin jernbeslagna träsko och skrattade dess emellan, så de hvita tänderna gliste, då hon såg våra lefnadslustiga krumsprång.

Stundom hände att hon tystnade midt i ett figuré.

'Nå, Lena?' ropade vi, 'hvad nu då?'

'Jösses, di kan väl bi'a lite, mens ja' tar opp vrångmaskan', svarade då i allt lugn Lena, skötte ifrån sig den krångliga saken med af vigmaskan och stämde derefter upp med fördubblad styrka. Mellan hvar tur rörde hon i gröten, till hvilken ingen köksa nu för tiden kokar maken, hängde hon än med näsan öfver grytan i sju hela timmar.

Ack nej! det var välsignadt roliga tider!»

(Stackars Onkel! han suckade så djupt, när han sade detta. Han mäktar ej lefva i nuet; det förflutna är för honom allt).

Jag: »Men, onkel lilla, om inte onkel misstycker, så ville jag fråga, hvarför, när onkel ändå dansade hela qvällen med den vackra Eva, hon inte blef onkels lilla hustru?»

Onkel (med en djup suck): »För det, barn lilla, att en mäktigare rival tog henne ifrån mig.»

Jag: »Och hon lät taga sig?»

Onkel: »Du hade gjort så med. Döden tillåter intet val.»

Nu tego vi båda. Jag tyckte så synd om onkel, att jag haft lust att rifva all grannlåten af mig, kasta mig till gubbens bröst och ropa: »Jag vill blifva hemma, onkel, jag vill blifva din dotter, ditt sällskap, din svaga tröst, om du vill!»

»Du skall gå barn», sade onkel, alldeles som om han gissat till mina tankar, »men du skall svepa om dig väl, lofva mig det. Evas sjukdom var först bara en lindrig förkylning (der ha vi det der lilla molnet, Minna du, ej större än slöjan på din hatt!), men förvärrades mer och mer, tills den bröt ut i en yrande feber, som endast kunde kylas af den obevekliga döden.»

(Här satte onkel båda händerna för ansigtet och var tyst en lång stund, hvarunder jag bara helt sakta vågade klappa hans arm).

Plötsligt reste han upp hufvudet och sade: »Du skall älska en gång, äfven du, mitt barn — och gifve Gud, du ej redan gör det, ty den du nu tänker på, är dig icke värdig, deri kan du tro din gamle vän, som vill dig väl — och när den tiden kommer, måtte du så väl se dig för, åt hvem du skänker ditt hjerta, ty en finkänslig qvinna älskar blott en gång i sitt lif! Och hvilken evig skada, om då hennes tycke faller på en ovärdig!

Jag hör vagnen komma. Gud signe dig barn! Tag på dig väl; jag har icke råd att förlora äfven dig!»

Vagnen kom verkligen och jag for. Men mina rosenröda förhoppningar hade öfvergått i violett, och — skall jag säga det! — innan qvällen hade de krympt tillsammans som ett af frosten vidrördt blomblad. Der fanns på balen en flicka, mycket, mycket älskvärdare än jag, en flicka med namn och förmögenhet, och hon var nästan uteslutande föremålet för dens uppmärksamhet, som ...

Ja ja! jag börjar frukta att onkel har rätt. Detta var det första molnet på min himmel. Jag hade alls inte roligt. Jag såg nästan lika betänksam ut som de omtalta träden i början af denna min lilla anteckning. Snart bryter väl ovädret ut, d. v. s. han friar till den tjusande flickan . . . »stickor och strån» — hans förra, hittills i öfverseendets milda dagar sedda fel — flyga mig rakt i ögonen; slagregnet — de krossade illusionerna — öfverfaller mig och jag nedsjunker döfvad, tills allt är förbi och Gud ännu en gång låter solen skina, då jag väl vågar lyfta upp hufvudet och se mig omkring med tacksamma blickar....

Hvad jag är glad, att mitt hjerta ännu ej är så angripet, att ett sådant oväder skulle döda i stället för döfva mig!

Men se bara, huru ljuset brinner ned i pipan! Det flämtar upp ännu en gång, och vid dess osäkra låga tecknar jag med säker, fast tröttnande hand:

Jag skall betänka mig!