1.
Milde människornas vän,
Hur dig lik i alla öden!
Hur i livet, hur i döden
Detta hjärta känns igen,
När du alla kval att smaka
Uppgår till Jerusalem;
När de dina dig försaka,
Du dock ej försakar dem.
2.
Evigt gode, du ej kan,
Fast du dör, dem övergiva,
Du med dem förent vill bliva,
Dem förena med varann.
Därför, när din stund var inne,
Du dem till en nattvard bjöd,
Som till tidens slut är minne
Av din kärlek och din död.
3.
Och i brödet, du dem bröt,
Och i kalken, du dem räckte,
Broderskänslan för ditt släkte
Kraften av din Ande göt.
Och i denna stund av smärta,
När ditt avsked förestod,
Det, du gav dem, var ditt hjärta:
Din lekamen och ditt blod.
4.
Ja, i detta vin och bröd,
Jesu, du dig själv har gjutit,
Dig och oss emellan slutit
Ett förbund i liv och död.
Medlen här naturen givas
Att besökt av nåden bli:
Här förenas, införlivas
Jord och himmel, Gud och vi.
5.
Nu jag följer dina fjät.
Du som älskade och blödde!
Hur du levde, hur du dödde,
Må min tro förkunna det.
Du som i din sista smärta
Även tänkte huld på mig!
Jag med dig uti mitt hjärta
Lever, dör, står upp med dig.
