Hoppa till innehållet

Min Cœlestine

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Min Cœlestine
av Gustaf Lorentz Sommelius
Sign. Beppo, tryckt i Nyaste Freja 1841 n:r 40 (25 Maj 1841)

MIN CŒLESTINE.

(Efter naturen.)

Kom o sanning! Hulda Fé!
som blott taflan färg kan ge,
till min hjelp på halfva vägen! —
O Apollo! var benägen
för min enkla skapelse! —
Och du prûda Modestina! —
Ofverse om icke dina
drag rätt äro lyckade,
fast jag blott i träsnitt sticker
ut ett miniatur-porträtt
af ditt dyrkade skelett
utan öfverdrift och smicker;
ty på gracerna, bekänner
jag, jag räknar ej, — de tre
äro qvinnor och ovänner,
gamla och afundsamme,
som ej tåla — fast Vestaler ―
just att andras charmer se,
hvarken i originaler
eller på kopierne; —
och sen lemnar jag i Guds
hand min själ. O, Ciêl! je tremble,
pour bien peindre un ensemble,
sådan, som min egen bruds!

Om jag ofvan eller nedan
börja skall, i bryderi
straxt jag kommer, först emedan
vana felar mig, och sedan
finns här ingen harmoni
mellan delarna i slommen;
hu! hvad jag är illa kommen! —
fast, som smugglarn vid tullbommen,
står jag med mitt fuskeri!

Hennes panna — den är så,
som ett slitet kopparöre
med en utnött pregel på! —
(Likväl uti sjelfva verket
efter kopporna är märket,
rundt omkring garneradt, ack!
med en hel hop mogna finnar,
hvilka sticka fram, som pinnar
ur en flickad stöfvelklack.)
Benen äro liksom spön,
torra, hakan sticks; som sköre
hjertat eldfängdt är på mön;
naglar, hvassa till sitt värn,
liksom Guillotinerjern.
Armar ständigt rörlige,
ej af kött generade.
Näsan är ej långt ifrån
spetsig, som en låghalt gaffel,
lång dertill i samma mån;
ja den platta barmen väl
gerna för en gammal raffel-
tafla kunde göra skäl —
det förstår sig, den reella,
ty den artificiella
är — förutan raljeri —
när hon lösqorge på sig sätter
med två ullgarnsnystan i,
som en bal med långods i,
hals, som tranan; och för kort
tid sen sades det, att tändren
helt tillfälligtvis blåst bort!
Som ett gammalt helgonskrin
med reliker i från fordna
sekler — sönderfallna vordna —
munnen är på Cœlestine;
af natur, så väl som år
hårda, skrumpna äro händren;
hufvudet renonce på hår; —
men, i stället derför, så
i en taggig spetsgård står
det kring hennes blåa läppar,
liksom rör och videkäppar
växa omkring böljor blå;
lång hon äfven är till växten,
liksom tredje hufvudstycket
i Svebilii långkateches;
och så tråkig sen i texten,
som det möjligen kan ges
någon vid det Lindska trycket
redigerad efterpjes. —
Och för öfrigt har hon mycke
skarpt markeradt syskontycke
med en Pharaos mumie
i ett forntids galleri; —
hennes höfter — det är sannt! —
hafva väl så hvassa kanter,
såsom hörn på folianter;
fötter, som en elefant;
benen skälfvande som frossan,
gå ej förrän de gå af;
ögon gröna, liksom mossan
på en nyss hopkastad graf.
Och — fastän min Cœlestine
decideradt är blondine,
är hon oftast mörk som natten,
ty hon hatar fasligt vatten
så i fat som karafin.
Och — som vanligtvis till slut
äldre möar bli bigotta,
sedan känslan gått i knut,
hoppet slutat att stå brud,
har hon börjat utan måtta
nu i år att frukta Gud! —
som hon ock är bellettrist,
mer än mången gymnasist
kan latin och andra språken,
räknar sorterna och bråken,
så, förstås, hon pikar mig
som ej lärt mig rätt att skatta'
något högre, än tafatta
brödbekymmer på min stig,
men likväl hon min skall blifva,
ty hvartill skall jag mig gifva?
Gikt jag har i hand och vrist,
men dermot på pengar brist.
Cœlestina har talanger,
flera lyckliga momanger
är en skicklig guvernant
och förtjenar nog sin slant.
Informera, Cœlestina,
dina flickor, och jag ska'
hjelpa dig uti din pina
att formera pennorna.

Beppo.