Till nöjet alla hjertan fika –
Det eldar hvarje själs begär.
Men hvad en verklig sällhet är,
Derom ej någons tro är lika, Jag väljer det, som minst skall svika,
Och drufvans gud mitt offer bär.
Må skaldens höga yrke blifva
Att med ett konstladt lånt behag
Och efter reglor, rim och lag
Lycksalighetens målning gifva – Jag dricker, medan de beskrifva;
Och hvad de måla njuter jag.
Må antiqvariens åtrå brinna
Att nitiskt för sitt lärda kall.
Djupt forska i sitt lärda fall,
För att en mager upptäckt vinna –
Att denna bålens djuphet finna Min enda forskning blifva skall.
Må svärmarn prisa fritt sin lära
Och se min blindhet an med sorg,
Med bitter harm kring stad och torg
Sig öfver otrons makt besvära –
Så länge jag en tår kan tära,
Tror jag väl aldrig Svedenborg.
Må den om börd och härkomst drömma,
Som ingen större lycka vet
Än sina anors åldrighet
Uti ett textadt kalfskinn gömma – Jag älskar mer att få berömma
Mitt gamla vins förträfflighet.
Må hjelten, som i striden blöder,
Sitt mål vid segerns sida nå
Och lagerkrönt till äran gå –
Hans ära ej min afund föder:
När kriget skördar grymt hans bröder.
Kan jag mig hundra bröder få.
Ja, Bacchus, dig mitt lof jag skänker,
Dig ensam helgar jag min röst;
Du gjuter glädjen i mitt bröst
Och i en lycklig dröm mig sänker –
Mot allt det qval, som lynnet kränker,
Du gaf oss drufvorua till tröst.
Fördubblom då en billig ifver
Mot nykterhet och tomma krus
Och fruktom för det grymma ljus,
Som nöjets liflighet fördrifver –
Säll är den man, hvars lefnad blifver
Ett enda oafbrutet rus!
