Min själ är kompassens skälvande nål

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sanningssökaren
Min själ är kompassens skälvande nål
av Matts Magni Granström
Då är gott att taga vår moders händer  →
Ur diktsamlingen Hat och kärlek utgiven 1915.


MIN SJÄL ÄR KOMPASSENS SJÄLVANDE NÅL.

I.

Jag satt och lekte med tankar och ord
i min stora värld på min lilla jord,
jag lekte med mänskor och människoöden
och berget och havet och livet och döden,
jag kastade boll med himmelens gudar
och hela det röda helvetets här
och evigheter och sådant där,
jag lekte med flickor och unga brudar,
med krig och pest, med kyssar och smek,
jag var glad i min värld, och jag talade så:
Det gör ingenting, om jag leker min lek,
för livet är som det är ändå.

Då känner jag plötsligt mig flyttad hän,
jag står på en stig vid Lethes strand,
en färjkarl kommer på krokiga knän
och tar mig i kragen med valkig hand.
Jag är utan vilja och lätt som ett stoft,
och han lyfter mig ned på båtens toft.
Vad skall väl möta mig nu, vad skall hända?
Jag far fram genom salar, som aldrig ta ända
och hälsar på gubbar med gråa skägg.
Jag känner dem väl, jag ställde en gång
deras böcker i rad på min kammares vägg.
Men jag glömde att dricka ur Lethes flod
och ser i minnet min hembygds land,
den spjälade grinden, som lyste som blod,
den gula åkern, i skugga skymd,
och skogens mörka taggiga rand
inunder en blå eller mulen rymd,
jag ser de jordiska vägarna än,
jag möter på gatan kvinnor och män,
i en bod står en flicka med dörren på glänt
och ler mot en karl, som har mössan på nacken,
och barnen leka på lagårdsbacken,
och allt är sig likt som om ingenting hänt.
Men min själ är kvar på de dödas strand.
jag far genom fasor och saligheter
och kvävande töcken och strålande eter,
och syner och toner ur rymderna välla
från Buddhas och Zevs’ och Jahves land,
jag flyttas till Mimers heliga källa.
jag går genom riken av lågor och is
och banar mig väg uppför regnbågens brygga
och kommer till åsarnas paradis.
Där stå hemlandets fjällar höga och trygga,
och sällsamma norrsken i natten blänka,
där står Odens borg i en skuggig sänka.
De hundrade portarna öppna sig vida,
och valven fyllas av slammer och rop,
de ärriga gubbarna sida vid sida
ha satt sig och dricka ur stävade stop,
som slamra mot bordens timrade bräder.
Jag möter där mina ättefäder,
på varje panna ett öde står skrivet,
jag fångar med blicken i samma stund
deras sagas ord, deras vägar i livet.
Då skälver det till i mitt hjärtas grund,
och jag frågar mig själv: Är detta jag?
Och jag vill åter leka med orden,
men min hand är stilla och rösten svag.
jag känner mig åter leva på jorden,
mina tankars lek var yrande snö,
och snön skall smälta, och livet skall dö.

Nu sitter jag ensam vid bordet i natten,
nu kommer där någon vid stugans dörr,
en man som har levat på jorden förr.
Då hör jag ett brus av ett fjärran vatten,
jag vet det är bruset av dödsrikets älv,
och mannen som kommer, det är jag själv.
Jag hör i hans ord min egen röst,
och hans multnade händer kyla mitt bröst.
Mitt döda jag och mitt levande jag
börja talas vid som gamla bekanta.
Vi vandra omkring på fälten ett slag.
vi gå i skogarna hand i hand,
vi kliva där bergen stupa branta,
vi se oss omkring med gemensam blick
i detta skogiga, gamla land,
där jag går och en gång för längesen gick.

En skugga far, och skyar vandra,
en skugga far som ett sällsamt ord
kring åkern och skogen och allt det andra.
Jag lever med, jag är utanför,
det är så nytt, det jag ser och hör.
Man har så brått, man plöjer sin jord.
man tröskar råg, man sjunger och dansar,
man binder begravnings- och bröllopskransar,
och nattens skuggor och dagens ljus
som ord fara fram över mylla och grus.
De falla och stiga över min själ,
det är de och ej mina ord som leka,
det är ljuset och mörkret, de kyla och smeka,
de lyfta och värma och stinga ihjäl.
Jag dolde beklämd mina pappersark
för den gamle, som stod där med håret grånat
och blicken djup som en vis patriark.
Jag har lekt med ord, jag har skrattat och hånat,
av häftig ängslan mitt hjärta slår,
och allt vad jag skrivit i många år,
det inger mig nu en dygdig fasa,
och jag kastar det in i min kakelugnsbrasa.
Med undrande ögon han kommer då
och rycker ur elden ett blad eller två.
Jag är rädd för hans dom, och min röst blir svag,
men han kommer mig nära, och tyst han smeker
med vissnad hand över orden ett slag,
ett stilla och gåtfullt leende leker
omkring hans fårade anletsdrag.

Och han talar så och dröjer på orden:
»Denna brinnande vilja till liv på jorden
och allt det friska och starka och unga
i människoöden och blommor och träd
det gläder mitt sinne och rycker mig med.
Låt tankarna leka och axen gunga,
låt frömjölet ryka i fältens säd!
Det vore ej roligt att komma hit,
om din jord en gång bleve alldeles vit.
Den vilja till liv, som har klätt dina berg,
har nått ett stycke i form och färg,
den skjuter fram i kärlek och agg,
i kolingens humor och tistlarnas tagg,
i binas hus och på riksdagens bänkar.
Jag vet, att själen har sina länkar,
som ej det lönar att spjärna emot,
ett träd måste stanna där fröet slog rot,
men svala ådror strömma i gruset,
och vindens stråke på grenarna skälver.
och dagen sin kupa kring jorden välver
och ger den heliga makten ljuset.
En gudomlig gud är det gott att ha,
men en djävulsk djävul är också bra.
Om det vore höger åt alla kanter,
då doge viljan. Av vissnat trä
kan kvävande tyngd pressa fram diamanter,
och se, när den dödande frosten faller,
hur den smyckar sig då. Den sjunker på knä
för livet. Betrakta rutornas is,
och se hur i kölden aplarnas ris
beklädes av gnistrande, klara kristaller!»

Nu sitter jag ensam vid bordet igen
och letar i mina böcker som förr,
jag ser den gamles leende än,
jag kan ej för honom låsa min dörr.
Så kom, gamle man, fast din kind är blek,
du skrämmer mig ej, jag vet och känner,
att vi kunna talas vid som vänner.
Du skall lära mig livets sällsamma lek,
och skulle den bliva bitter och grå,
den är större än leken med ord ändå.



II.

På min färd över dödens skuggiga strömmar
jag fördes fram av ett osynligt spann
av dessa tankar och ord och drömmar,
som fötts, där en arbetslampa brann,
eller där en själ vid de levandes stränder
har mött i skälvande kärleksrus
en själ, eller ock i sorgens hus,
där döden har slitit händer ur händer.
Ja, det var hästar av annat slag
än de, som gå på min åker i selen,
de skola hämta en gång mitt jag,
när kinden blir kall på min huvudgärd.
Ja, ordens makt över människosjälen
är ingen dikt, den är fruktansvärd,
de ha en magnetisk kraft som stål,
och min själ är kompassens darrande nål.

Så syntes mig tillvarons trygga grund,
då med vida pupiller jag steg ur min grav:
som en planka i ett oändligt hav.
Där ligger mitt hem i myllan och sanden,
där tändes mitt liv till att leva en stund,
där ligger landet, där ligga landen,
där böla tjurar, där dåna kanoner,
där sitta kungar på gyllene troner,
där gnaga maskar på trädens rot
och tunga aningar själen pressa
mot detta mörka, som ingen vet.
Kanonerna dundra, och prästerna mässa:
»Helig är Herren Zebaot,
hela jorden full av hans härlighet.»

Å, denna skälvande, sköra bräda
och dessa kyssar och detta kiv
och detta skälvande sköra liv,
som vävdes av farande skuggor och ljus,
jag vill vira det som en blomsterranka
i denna natt kring min arbetslampa,
Jag vill strö mina visor på stigarnas grus
där en älskad vän och kamrat skall trampa,
jag vill gå till de visa i gudarnas sal,
jag vill knacka på dödens och livets port
för att se hur allt i min trånga dal
är ömkligt smått och svindlande stort.
Jag vill leka med ordens magnetiska stål,
min själ är kompassens skälvande nål.

*  *  *